[100228] ”Men han fick en chock första gången han smygläste gubbens brev. Han hade förväntat sig något grovt – ord som var som hårda nävar och svordomar. Han förstod inte att hårda nävar har lika len hud som mjuka nävar, och att samma röst som skäller på en, kan sjunga för en annan.”
Erik smygläser föräldrarnas kärleksbrev och har svårt att greppa sin fars komplexitet, kanske också livets breda register. Det är ju tryggare om allt är enkelt och entydigt, om folk beter sig som man känner igen. Ola Nilsson träffar i sin andra roman, efter Nattbete för ett par år sedan, en delikat balans mellan det hårda och det mjuka. Nilsson har en varsam hand med sina något kantiga romanfigurer, det är varmt och ickeförebrående i skildringen av deras många gånger självdestruktiva leverne. Det finns ett subtilt sug i texten, en slags inre dramatik som pulserar ur sidorna.
Romanens något luggslitna karaktärer, ungdomarna såväl som deras föräldrar, bor i ett mindre samhälle någonstans i den norrländska glesbygden, och jag undrar om moderna stadsmänniskor kan föreställa sig hur livet på landsbygden kan eller kunde te sig. Jag skriver kan eller kunde, eftersom jag inte får något klart grepp om när vi befinner oss. Stundvis känns det sjuttiotal, jag letar efter tidsmarkörer utan att finna särskilt många. Framför mig ser jag folk som hasar omkring i träskor, hur de super och slåss på dansbanan på lördagskvällarna, mycket mer är det inte. Men jag misstänker att Ola Nilsson vill ha det på det viset, att han vill skapa en mer tidlös atmosfär och låta karaktärsskildringarna vara det väsentliga. Med några få detaljer tecknar han sina personer i tydliga bilder.
Det är främst på tonåringarna författaren koncentrerar sin energi: på Filip som allt som oftast balanserar på broräcket, och på hans ”förtrogna” Ida som han har ett projekt ihop med; att dricka så de inte längre känner livet – ”Har man bara en flaska renat i innerfickan ordnar sig allt” – Ida köper av män hon träffar på, en klunk öl eller brännvin för en kyss, på Nicklas som fick ett långt ärr i ansiktet när han som barn var med om den bilolycka som tog pappans liv, ett ärr han önskade var betydligt grövre och som vittnade om tuffa erfarenheter istället för om skickliga kirurger, han stjäl ihop till familjens försörjning, eller på Kalle som har en naturlig hand med djuren och ser på rädsla som något förödmjukande, och en handfull andra ungdo-mar och enstaka vuxna.
Med dagens terminologi skulle man antagligen kunna tala om ”losers”, om förlorare i hetsen och den allmänna tävlingen om vem som har flest saker när man dör, vem som kommit högst på den sociala rangstegen, och så vidare. Men samtidigt har flera av dem någon form av styrka, en styrka som kanske sitter i det ickekonforma eller helt enkelt i den egna personligheten.
Det mesta är berättat i presens, men det förekommer en del blickar bakåt i tiden. En väldigt fin scen är när ”gubben”, Eriks, Filips och Kalles far klått upp en man som varit dum mot äldste sonen. Erik hjälper till med skopan
” – Häll lite längre upp, sa gubben.
Erik kände sig egendomligt lycklig trots det som hänt. De stod varandra plötsligt så nära. Han tog ett varsamt tag om gubbens armbåge och kupade sin andra hand för att få tag på vatten som han sedan strök uppför gubbens underarm. Han upprepade denna smekande rörelse med sin lilla hand tills det levrade blodet långsamt försvann, då tog han den andra armen och började rengöra den på samma ömma sätt. Gubben tittade lite förbryllat på honom, men lät honom hållas. De blygdes egentligen båda två, men inget hade kunnat hindra Erik från att utföra denna nyfunna kärleksakt, och gubben vågade inte protestera inför en kraft han så väl var förtrogen med själv.”
