[100224] Om en pappa som aldrig var där för sin dotter. En dotter som i sitt vuxna liv kom att fylla sitt tomrum med sprit och mer eller mindre svekfulla män.
Jill Tingsten Klackenberg letar i sin debutbok efter sin morfar och söker samtidigt svaren till varför hennes mammas liv blev som det blev.
Herbert Tingsten var den intellektuelle giganten. Legendarisk och stridbar chefredaktör på Dagens Nyheter 1946-59, dessförinnan professor i statskunskap, känd från otaliga debatter i radio- och TV där han med nasal röst och knivskarpa argument polemiserade. Han rökte oavbrutet och cigarretten var instoppad i ett svart munstycke.
Men för sitt enda barn, Jill Tingsten Klackenbergs mamma, döpt till Karin Gunilla men kallad Kaj, var han ett trauma. Hennes föräldrar skildes när hon var fyra år. De gifte om sig nästan direkt och hon kom att växa upp med två pappor på så sätt, men det var sin biologiska far hon längtade efter och sökte bekräftelse hos.
Hon kallade också sin styvfar för pappa, det hade hennes mamma bestämt. Hon fick passa halvsyskonen och de hade hembiträde som hon tydde sig till. Det var självklart att hon skulle bo med sin mor och hennes nya familj efter skilsmässan. Och dåtidens borgerskap höll barnen kort. En behövande unge gjorde sig icke besvär. Jill Tingsten Klackenberg får ont i magen av att läsa de kvarlämnade lapparna där mamman skrev till sin mamma och bad om förlåtelse när hon varit stygg. ”Mammas lilla flicka Kaj” är en lapp undertecknad med.
Fadern Herbert hade ny fru, tant Gerd, och kortspel passade bra att ta till efter desserten på en flott restaurang dit hembiträdet hade följt Kaj för att hon skulle få träffa sin pappa. Medan tant Gerd gick och shoppade tog hennes pappa upp kortleken.
”- Ska vi spela, lilla Snorpa, frågade han och tittade på henne, osäkert men kärleksfullt. Vi tar väl mariage, kommer du ihåg det som jag lärde dig förra gången vi sågs?”
De hade en halvtimme på sig att prata men det blev inte så mycket sagt. Det kom fram en man och hälsade på hennes kände far och snart hade tiden gått och tant Gerd var tillbaka och hon kysste pappa på kinden innan det var dags för Kaj att åka hem till mamman igen i sällskap med hembiträdet.
Herbert Tingsten befann sig ofta på resande fot och Kaj fick kort och brev från fadern sända från i stort sett världens alla hörn. Men avståndet fortfor att plåga henne. Liksom saknaden.
Kaj tog studenten och kom till Uppsala för att läsa vidare. Målet var betyg i engelska. Men det blev mycket fester och danser. Hon omsvärmades av karlar. Var lång, blond och slank och efter att först ha känt sig blyg och tafatt sjöng hon efter ett par glas glatt med i sångerna på gasquefesterna och vågade titta sin bordsherre i ögonen. Med hjälp av lite alkohol blev hon en mästarinna på att flirta. Oron över att inte duga försvann med några glas punsch i magen.
Ryktet nådde så småningom hennes far, via ett anonymt kort, om hur hans dotter festade vilt i studentstaden och hur karlarna avlöste varandra. Hon förnekade det inför pappan. Fast innerst inne började hon skämmas, skriver Jill Tingsten Klackenberg, och skyld med ett huckle inför sin egen skam isolerade hon sig mer; student- och festkamraterna började dra sig undan och känslan av att inte duga gjorde sig påmind igen. En känsla som förföljde henne livet ut.
Hon fick två barn i sitt första äktenskap. När hon väntade sitt andra barn övergav maken henne för en annan kvinna. Att vara ensamstående med två barn passade sig inte för en kvinna av hennes börd och den lilla putten punsch på kvällen blev ett sätt att hålla ångesten borta.
Kajs föräldrars brevväxling vid denna tid vittnar om hur de träter om vem som skall bekosta dotterns räddning. Till slut skickas hon till en nervläkare och sjukskrivs. Hon får en halvårsvistelse i London bekostad av sina föräldrar, men den några månader gamla flickbäbisen får stanna hemma hos hennes mamma och ett hembiträde.
”Sörj inte flickan. Hon är dock en liten valp som inte kan skilja sin mamma från andra tanter…” skriver Kajs mamma till henne.
Kajs brev från London andas ångest och ensamhet. Hon pendlar mellan att förbanna och försvara mannen som lämnat henne. Det pratades om att Kaj skulle erbjudas terapi och insulinchocker – som vid denna tid troddes bota depressioner – men inget bevis finns för att hon gick igenom det. Hennes mamma varnar henne för spritförtäring och man kan se, skriver författarinnan, hur hon slits mellan lojaliteten till båda föräldrarna och hon verkar nervös för hon vet inte vilket ben hon skall stå på.
Ja, det är skrämmande läsning i många stycken i denna bok. Dåtidens känslokyla mellan föräldrar och barn gjorde Kajs liv svårare än det hade behövt vara. I samma andetag är det den klassiska än förekommande beskrivningen av ett skilsmässobarns ångestfyllda längtan efter en frånvarande far – och här också med en känslokall mor.
Själv var dock Kaj en kärleksfull mamma, intygar Jill Tingsten Klackenberg, som var yngsta barnet, född som moderns fjärde i hennes andra äktenskap. Som heller inte blev lyckligt. Emellanåt fick hon och syskonen ha en rolig mamma som ritade och berättade och sjöng och dansade med dem. Men det allt mer tilltagande spritmissbruket förändrade moderns personlighet. Att vara barn till en alkoholist innebär de klassiska medberoendedragen som att hjälpa till att dölja och ljuga men på samma gång skämmas.
Att dessutom vara kvinna och alkoholist, och på Östermalm, gör det än värre.
Som yrkeskvinna blev dock Kaj uppskattad, bl a på sitt arbete på Barnavårdsnämndens kvinnliga ungdomsbyrå på Vasagatan i Stockholm på 50-talet. Hon kände sig besläktad med utsatta medsystrar, oavsett skillnad i bakgrund, menar författarinnan. Som också berättar att mamman gjorde succé som lärare i början av 70-talet.
Men hon var ”ett övergivet barn i en vuxen kvinnas kropp” skriver dottern, barnbarn till den store, av många beundrade Herbert Tingsten. Jill Tingsten Klackenberg föddes i mars 1961..
Hon berättar att hon länge försökte dölja släktskapet men att det nu inte spelar någon roll längre. Morfadern hade bestämt (sic!) att ett av barnbarnen skulle bära även hans efternamn och hans dotter uppfyllde faderns vilja till slut.
Detta är en stark bok om svek och uppdämd bitterhet men också om kärlek. Jill Tingsten Klackenberg minns sin morfar som en tjock gubbe som luktade rök och som – när de sökte upp honom – alltid frågade henne: ”Är du på krigsstigen?” och när hon svarade ja skrattade han hest och nasalt och magen hoppade.
Men hon minns aldrig att han besökte dem i hemmet.
Hon tror heller inte att morfadern var särskilt nöjd med sina svärsöner. Den förste var tydligen eskapist och den andre kommunist. Herbert Tingsten själv var från början socialdemokrat men blev liberal med åren. Och trots att han var med i några vänskapsföreningar med kommunistiska stater som Sverige-DDR och Svensk-kinesiska vänskapsförbundet så kunde han aldrig föredra Sovjetunionens kommuniststyre och han menade att Sverige borde skaffa sig atomvapen för att skydda sig mot ryssarna.
Jill Tingsten Klackenberg uttrycker i många avseenden beundran för sin morfars stilistiska och intellektuella kapacitet. Men hon kan inte, trots att hon försöker, förstå hur han kunde behandla sitt enda barn, hennes mamma, som han gjorde.
Hon berättar om när mamman skickade ett brev för att gratulera morfadern på hans 75-årsdag 1971. Hon ber i vanlig ordning om ursäkt för att hon inte skickat någon present, och skyller på att hon haft fullt upp med dotterns tioårskalas och på klassiskt manér ber hon om ursäkt för att hon skriver så dåligt.
Svältfödd på kärlek och bekräftelse tyckte hon aldrig att hon dög.
I sina kritikerhyllade memoarer skymtar Herbert Tingstens dotter bara förbi som hastigast.
Som Jill Tingsten Klackenberg skriver:
”Relationen till dottern var inte en debatt att vinna, en artikel att briljera i eller en bok att filosofera över. Han var handfallen och valde att avstå från att rösta, som en sann demokrat var det emot hans principer, men till sin dotter lämnade han en blank valsedel och emellanåt en check.”
