[100220] Göteborgs Stadsteater, Nya Studion, urpremiär 2010-02-19
Manus: Carina Rydberg
Regi: Birte Niederhaus
Scenografi: Karin Dahlström
Skådespelare: Anna Bjelkerud, Jussi Larnö, Tito Pencheff, Caroline Söderström.
Efter att ha undfägnat oss med stora stabbiga uppsättningar som Publiken och Famljen har Stadsteatern krympt kostymen till en minimalistisk föreställning, den drygt en timme långa Satanisterna av Carina Rydberg, med fyra skådespelare i en dekor av korrugerad plast med plats för åtta stolar.
Texten är berörande i sin obehagliga knapphändighet. Ett äldre par, som spelas av Anna Bjelekrud och Jussi Larnö, talar om sin döde son, nordiskt behärskat. Ett yngre par – som gestaltas av Caroline Söderström och Tito Pencheff – inleder en trevande bekantskap på vänstra sidan av scenen. Är han sonen som sörjs?
I korta scener förs skeendet framåt, eller snarare: utfylles den ram som tecknas upp i den första bilden. En sorgemässa med Bjelkerud som officiant. Flickan som pojken tar med sig hem blir också ett offer – det utomstående vittnet. Caroline Söderström hittar en ungdomligt klar ton för henne. Ska man se föreställningen är det nog närmast för hennes skull.
/Åke S Pettersson
Hård, skrämmande, lämnar en obehaglig eftersmak av blod och förtvivlan – just sådan bör väl en föreställning av en pjäs som heter Satanisterna vara?
Och just sådan är den – Carina Rydbergs nya pjäs, som hon skrivit på uppdrag av Stadsteatern i Göteborg, och som nu har haft premiär på Studion.
Det är roligt att Stadsteatern vågar sig på att spela korta, nyskrivna pjäser av begåvade svenska författare!!
Det tycker jag – även om jag blev illa till mods av att se det förtvivlade gamla paret och det förtvivlade unga paret. Och jag blev ännu mer sorgsen av att tänka på att medelålders människor så ofta är banalt motbjudande (på teatern alltså!) medan unga människor är mer tragiska, kanske för att de är vackrare (på teatern, alltså!). Och av att uppleva att det banalt motbjudande också måste vara olycksdigert. Vem som helst kan ju förstå att en plufsig medelålders man i beigea shorts och beigea sockor måste vara en förövare. Och att en suckande äldre kvinna i väldigt diskreta underkläder måste vara skadlig för sin son.
Jag hoppas att Carina Rydberg skriver mer för teatern. Kanske en mycket längre och mer intrikat dialog. Eller en mycket lång monolog…Det vore spännande!
Åke! Du sa att dialogerna i Satanisterna var ”lite Pinter-aktiga”. Det tycker jag också, när jag tänker efter. Och även om rollerna kanske var en smula förutsägbara, så var det ändå intressant.
/Kajsa Öberg Lindsten
