[100210] Det är trångt kring bordet. Kring det bord där det antagligen sitter fyra vetenskapsmän och diskuterar; det handlar mycket om atomer och fotoner, elektroner och partiklar och om språk och det är inte mycket jag där hänger med i.
”Hur mäter man det allra minsta, det som världen är för stor att rymma?”
”Hur tittar man på det som syns bara när man tittar bort?”
Det är lätt att känna igen sig i Helena Granströms andra bok, Osäkerhetsrelationen, efter debuten med Alltings mått. Det naturvetenskapliga står som matematiska spön i backen. Vers-roman står det på framsidan, men jag undrar om man faktiskt kan anse det vara en roman. Och inte är det mycket till vers heller. Vad man skall kalla det istället? Ingen aning. Högtstående litteratur kanske, eller vetenskapspoesi.
Det börjar spännande och bra, i korta stycken, 10-12 rader per sida med ettochetthalvt radavstånd. Det vetenskapliga mixas oerhört snyggt med det poetiska; och jag tänker att Lotta Lotass får passa sig, om hon inte redan är passerad.
”Du vill berätta om B: om B som ser sannolikheten som den enda sanningen. Om B som tror att det är om själens krökning, inte rummets, allting rör sig.
Om era samtal vill du berätta: om fonemen, rytmerna, om utrymmena mellan orden. Om era nackars böjning över bordet, om bergen bakom er och deras starka ryggar.
Du vill berätta om de ord du saknar.
Du vill berätta om dig själv, eftersom du inte vet vad du vill säga.”
Men efterhand handlar det alltmer om alla dessa elektroner och de fyra dividerande personerna hamnar ännu längre in i en anonym skuggtillvaro, omöjliga att få grepp om. Jag gissar att det handlar om den moderna fysikens och världsbildens framväxt och om namn som Einstein och Niels Bohr. Och jag börjar tycka att det trots allt kanske räcker med en Lotass. Eller blir det för svårt och avancerat för mig när jag inte hänger med i det vetenskapliga, för att jag inte kan analogisera partiklarnas och elektronernas irrfärder med de mänskliga? Om det nu är meningen.
Jag saknar inledningens läckra poesi. Den som talar om och visar oss att språket är otillräckligt, och att denna brist tvingar oss till att istället bli poeter om vi skall kunna förklara det oförklarliga abstrakta. Och jag minns Nina Burtons Det splittrade alfabetet, där hon talar för en förening mellan vetenskapen och poesin, där allt hänger ihop. Och där språket är en självklar del av det man ser, förstår och berättar. Jag saknar också lite tydligare och köttigare bilder av männen runt bordet, utan dem blir det för min del väl torrt. Men mot slutet får männen dock lite större utrymme igen, lite större. Och även poesin.
När (om?) Helena Granström i framtiden kommer att renodla en mer balanserad helhet mellan alla sina kunskaper i matematik och fysik och sin till synes naturliga begåvning i att uttrycka sig litterärt, då kan det bli riktigt stort. Och då får Lotta Lotass verkligen se upp.
