[100203] Den blir så spännande, Allay Kennens ungdomsroman Dårhus. Efter ett tag går det inte att lägga den ifrån sig. Vilken bladvändare… och ändå störs jag i början av att boken har en ganska aggressiv eller påstridig ton, uttryckt av bokens jag, Lexi. Sedan inser jag att jag som läsare ska se förbi tonen i texten. Det är meningen att jag i stället ska lägga märke till vad jag faktiskt läser. Som en god lyssnare bör göra i mötet med en medmänniska. Man ska inte bara utgå från hur personen talar, klär och för sig.
Det här med att fånga diskrepansen mellan hur en person verkar och vad personen faktiskt säger eller är, det lyckas Kennen riktigt bra med. Och i mellanrummet mellan vad Lexi egentligen säger och hur jag (miss)uppfattar det hon säger eller den hon är, på grund av hur hon uttrycker sig, anar jag som läsare efterhand även hur andra karaktärer i romanen uppfattar henne. Det är inte riktigt likadant som sextonåriga Lexi tror och ibland inte heller likadant som jag själv först tror. Det här är duktigt författarhantverk. Lägg därtill att historien är effektivt berättad, och drivs framåt med ordentliga penseltag.
Storyn är lite udda, men för all del trovärdig. Lexi tvingas bo hos sin mamma och hennes, enligt Lexi, sliskiga och läbbiga sambo, efter att hennes pappa utan förklaring gett sig av på en lång resa. Mamman har övergett Lexi när hon var liten och deras relation är allt annat än bra, och blir inte bättre när Lexi av misstag orsakar att mammans älskade hund försvinner. När hon är ute i skogen och letar efter den, råkar hon hamna traktens gamla övergivna och avsides belägna mentalsjukhus. Hon råkar ut för en olycka när hon ger sig in i det gamla dårhuset, men räddas av en mystisk främling. Samtidigt händer en rad saker på hemmafronten och relationen med mamman och hennes sambo blir allt mer ansträngd. Lexi återvänder gång på gång till skogen och dårhuset och hittar till slut sin hemliga räddare, som visar sig vara gåtfull på mer än ett sätt. Lexi blir oerhört fascinerad och attraherad av honom. Efterhand börjar hon ana samband mellan det som händer i byn där hon bor och på hemmaplan och den unge räddaren i skogen.
Som sagt, handlingen är lite udda. Det gör inte ett dugg, för den är spännande. Men framför allt får man lära känna Lexi och detta är en intressant bekantskap. Lexi visar sig vara en person som är betydligt mer utsatt och betydligt tuffare än vad jag som läsare först tror.
Dårhus är brittiska Ally Kennens tredje ungdomsroman. De två tidigare heter Odjuret (2007) samt Brevvännen (2008). Hon är en av Storbritanniens intressantaste ungdomsboksförfattarna just nu och har mottagit en rad utmärkelser i hemlandet för sina första böcker.
