[100207] Av Andreas Garfield
Premiär Teater Tamauer, på Hagateatern, 6 februari 2010
Översättning och regi: Anders Friberg
Scenografi och mask: Ulrika Kärrö
Ljusdesign, attribut och teknik: Beater Persdotter Løken
Musik: Fabian Sahlqvist och Andréas Uppman Nilsson
I rollerna: Jarle Hammer, Sara Klingvall och Ylva Nilsson
Parasomnia är en kategori av sömnstörningar som inbegriper abnorma eller onormala rörelser, handlingar, känslor, upplevelser och drömmar som kan uppträda under insomnandet, sömnen eller uppvaknandet. Men det är också namnet på den unge danske dramatikern Andreas Garfields nyskrivna pjäs som nu har haft urpremiär på Teater Tamauer.
Pjäsen handlar om islamofobi och främlingsfientlighet. Men också om äktenskapliga relationer och om svårigheten att balansera mellan att hålla fast vid sina ideal och vara tolerant.
Det är ett litet kammarspel. På scenen uppträder tre personer: ett intellektuellt par i fyrtioårsåldern, och fruns ungdomsväninna, som kommer på besök för första gången på femton år. Spänningen och klyftan mellan värdparet och deras gäst växer i takt med att de demonstrerar sina åsikter och sin livsstil för varandra. Det visar sig att väninnan under årens lopp har hunnit byta ut sin palestinasjal mot elegantare kläder och sin radikalism mot ett aktivt medlemskap i Sverigedemokraterna. Mannen i huset, som är intensivt upptagen med att försöka skriva en akademisk uppsats om religion och tolerans blir oerhört störd och provocerad av väninnan, som dessutom kommer med goda råd om hur han bör skriva för att det skall bli mer lättläst och ”sälja bättre”. Men nästa dag märker han plötsligt att han har blivit inspirerad av hennes råd, och äntligen släpper den skrivkamp han har tampats med så länge… Då blir det istället hans fru som blir rasande på sin väninna. Hon flirtar ju med mannen, och ställer sig in hos honom. Och vad är det egentligen hon har för åsikter?
Det blir en intressant, tankvärd och stundtals också mycket lustig dragkamp mellan tre viljor och två politiska åskådningar. Och när en av dem inte bara talar i nattmössan utan också börjar gå i sömnen blir det riktigt absurt.
Detta är teater Tamauer när den är som bäst – en ny, engagerande och oförutsägbar text som spelas i ett skickligt och roligt ensemblespel med väl utmejslade roller, som innehåller både humor, gåtfullhet och realism!
Scenografin är också rolig – med ett målat trädgårdsstaket i bakgrunden och ridåer av plats- och tygremsor som dras hit och dit, för att dölja eller avslöja vad som pågår i makarnas hem.
/Kajsa Öberg Lindsten
Jag undrar om det inte kan vara med ideal som med förmögenheter: först har vi ett kreativt skede, sedan ett förvaltande och till slut nedgåendet. Radikalismen befinner sig just nu i det bevarande, förvaltande tillstyåndet. Man njuter frukterna av de tidigare gerationernas verk. Man disputerar, skriver böcker och bildar kommitteer som håller konferenser till vilka man reser med bekväma bidrag från stater och institutioner. Man lever gott på de högtflygande tankarna, man skördar.
Personerna i Andreas Garfields pjäs på Teater Tamauer är sådana moderna skördeanadar. Mannen i huset,Michael, härligt spelad av Jarle Hammer, skriver böcker som säljs i 200 ex., men på grund av sitt höga filosofiska innehäll beskostas av fonder och stuftelser. Därigenom skaffar han sig meriter till en docentur och i slutändan professorsbefattning.
Hustrun Annika – Sara Klingvall bättre än jag minns henne på länge – arbetar med planärenden inom kommunenoch väninnan Sylvia,- Ylva Nilsson övertygar-, som kommer och besöker henne reser, runt på olika kongresser och befinner sig just nu i Göteborg. (Hon skulle kunna var deltagare i Filmfestivalen och då undrar man vem som betalar för henne? Det är i alla fall inte hon själv.)
Så finns det ju andra som tagit sig hit på egen hand, av andra skäl, utlänningar, flyktingar. Dem möter vi inte i pjäsen, men deras närvaro börjar upplevas som pressande och man tvingas förhålla sig till dem. Sylvia har för sin del tagit ställning och gått med i Sverigedemokratern, något som får nackhåren att resa sig på de radikala göteborgarna Annika och Michael.
Följden blir en förutsebar kolission. Sylvia får se sig om efter ett annat logi och Michael tvingas medge att ”mot intoleranta människor är jag intolerant”
Anders Friberg, regissören, fortsätter att förse oss med filosofiskt stoff. Det har gått en lång tid från bajamajorna i Slottsskogen till den egna scenen på Hagateatern Kanske har det blivit skördetid?
”Parasomni”, skriver NE, ”erfordrar sällan någon behandling.” När min lillebror gick i sömnen, lade min mor blöta lakan på golvet. Ett uppvaknande av det slaget skulle man önska Sverigedemokraternas sovande angängare.
/Åke S Pettersson
