[100201] Ett konstverk – en text, en bild, en låt, en pjäs eller vilken estetisk skapelse som helst – utgör alltid ett påstående. Även om konstnären inte har som avsikt att kommentera något, speglar verket en föreställning om samhället och världen. Enligt filosofen Jacques Rancière finns det ingen opolitisk konst. Däremot finns det konst som står utanför, som för in något nytt på scenen och ändrar sakernas tillstånd, medan annan konst upprätthåller den rådande maktordningen. Konsten talar på en sinnlig nivå. På ett annat sätt än det rationella argumenterandet erbjuder den frihet, fantasi och olydnad.
Med experimenterande texter, fotografier, teckningar, tabeller, föreläsningar och ironiska pressmeddelanden vill Göteborgsbaserade tidningen och bokförlaget Glänta utveckla nya former och uttryckssätt. De har som ambition att vara gränsöverskridande och nyskapande. Breda och smala ämnen angrips utifrån vitt skilda och oväntade perspektiv. Det kan handla om tysk terrorism, rundpingis, besvärliga arbetskamrater eller domedagen. Avskilda berättelser som samtidigt ger överblick, ofta med ett kritiskt djup och med stor vikt på det litterära. 1999 blev Glänta utnämnd till Årets kulturtidskrift. Motiveringen löd: ”glänta nöjer sig sällan med att presentera, glänta penetrerar”. Redaktionen – två poeter, en litteraturvetare och en chefredaktör i stickad mössa – försöker ständigt överraska sin publik, rentav sig själva. Det tycks som om de hela tiden ligger ett steg före det etablerade samhällets definitioner. När kulturdepartementet i kulturpropositionen från 2009 begränsar kulturkritik till att handla om kritik inom de olika konstarterna, svarar Glänta med ytterligare ett mångsidigt nummer, denna gång med temat sport. Tidningen låter sig inte fångas i en genre. På så sätt bryter de mot föreliggande normer inom litteraturen och konsten. I detta sammanhang utgör Glänta en kritisk röst och ett alternativ till den dominerande kulturproduktionen.
Samtidigt vill de förstås ha större utrymme och synas mer. Från att ha varit en liten, okänd tidning, producerad av ett gäng studenter, har Glänta lyckats bli en välkänd och etablerad tidning inom kulturvärlden. Idag är de en av Sveriges kulturtidskrifter som får mest statligt stöd. Prenumeranterna blir allt fler och samarbetspartnerna större. Föreläsningar och fester arrangeras tillsammans med respektabla institutioner som ABF, Moderna Museet och Bonniers Konsthall. Sådana samarbeten ger status men innebär också att man förlorar en del av sin självständighet.
Konstens och litteraturens politiska kraft är idag särskilt viktig då media ständigt förser oss med information. Kanske innebär mediabruset att det också blivit svårare att vara kritisk och nyskapande. Enligt Rancière måste man stå utanför för att kunna utgöra ett motstånd – man måste skapa motdiskurser eller motoffentligheter. Något som kan bli problematiskt om man bara rör sig i de finkulturella salongerna. Under en längre period tillsammans med Glänta får jag möjlighet att studera deras konst och dess eventuella politiska möjligheter.
Liksom konsten har en politisk dimension, har politiken en konstnärlig, eller estetisk, dimension. Konsten och politiken så att säga överlappar varandra. ”Varje politisk gemenskap är också en estetisk gemenskap, ett delande av det sinnliga”, menar Rancière (Rancière 2006). Här handlar estetik inte först och främst om konstverk, om målningar, skrifter eller sånger. Snarare är det en fråga om tid och rum som ”konfigurationsformer för var och ens plats i samhället, former för delande av det gemensamma och det privata”. Enligt Rancière består samhällets maktordning i en uppdelning av tid och rum genom vilka vår sysselsättning och våra sociala relationer utformas. Detta innebär att vissa relationer och gemensamma frågor utestängs. I ett sådant samhälle spelar konsten en viktig roll, därför att den förmår omkonstruera maktens rumsliga strukturer. Konsten kommunicerar på en sinnlig nivå och är därmed ständigt föränderlig. Den konstruerar ständigt olika gemenskaper och deltagandeformer. Genom konsten, eller delandet av det sinnliga, kan tiden kastas om och maktens uppdelning av rum ogiltigförklaras. På så sätt skapas samtidigt nya rum, nya relationer, nya möten och ett nytt sätt att använda sig av språket. Med andra ord kan en motdiskurs skapas.
Sedan Glänta bildades 1993 har de publicerat texter och bilder där det kritiska och analytiska utgör en viktig del. Till en början bestod tidningen av texter som författats av redaktörerna själva, ibland av andra studenter som utan tillfrågan skickat in sina alster. Genreöverskridande texter – som annars kanske ha blivit lästa och godkända av en universitetslärare, men för att sedan försvinna långt in i ett arkiv och glömmas bort – synliggjordes och lyftes fram. Tidningen fungerade som ett slags forum för studenter från olika universitet och discipliner. Idag är de flesta texterna och bilderna beställda, men likväl läggs stor vikt på form och stil. På det mycket lilla kontoret sitter, ibland hela redaktionen, men ofta bara en eller två av medarbetarna i en lätt transparent cigarettdimma. De läser, kommenterar och skickar tillbaka till författaren eller konstnären som läser, kommenterar och skickar tillbaka till Glänta. Så håller det på tills alla eller åtminstone redaktörerna är nöjda.
”Tråkigt, ointressant, banalt!” utropar de emellanåt, bakåtlutade i kontorsstolar framför sina dataskärmar. Det är inte lätt att få sin text publicerad hos Glänta. Jag vet inte om jag ens vågar försöka.
Verken tar ofta sin utgångspunkt i en filosofisk eller politisk fråga. Det kan vara en vetenskaplig essä, en novell, ett fotografi, en dikt eller en serieteckning, men ofta är verket allt detta på samma gång. Formen får absolut inte vara för traditionell eller för stilren och bredden av olika perspektiv är viktig. I ett av de första numrena uttrycker chefredaktören Göran Dahlberg en ambition att frigöra sig från det strikt vetenskapliga, där populärvetenskapen kan tjäna som ideal: ” /…/ här behöver författaren inte hålla sig till en vetenskap för att belysa ett fenomen. Istället är det fenomenen själva som står i centrum. Utgångspunkten i vetenskapen är viktig, men får inte hämma det egna perspektivet, den egna berättelsen, lusten”. Förutom att publicera texter och bilder arrangerar Glänta föreläsningar och fester, till vilka prominenta filosofer och konstnärer bjuds in. Dessutom går de då och då ut med uppseendeväckande nyheter i dagspressen, såsom att de instiftat ett pris till bästa kulturpris. Skådespel och ironi är en medveten strategi. I ett pressmeddelande från april 2009 läser jag att Glänta lägger bud på Akademibokhandeln: ”Budet är en del av en målsättning att bibehålla kontrollen över alla led i produktionskedjan och minimera lagerhållning”. Istället för att köpa tillbaka ett par osålda böcker, tänkte de att ”det är lika bra att vi köper hela skiten”.
I konstverkens innehåll och i framställningen av innehållet ligger en politisk kraft. Bredden av perspektiv och den experimentella formen utgör i sig en kritik. ”I kraft av sin institutionella oansvarighet kan litteraturen förändra vårt vardagliga och vanemässiga – och just därför förborgade – sätt att konstruera verklighetsbilder”, skriver de själva i ett nummer från 2004. Men framför allt utgör Glänta ett politiskt motstånd därför att de skapar nya rum för deltagande, för diskussion och konfrontation. Det politiska ligger, inte bara i sättet på vilket de konstruerar verklighetsbilder, utan också i själva det inrättande av nya rum som konstruktionen av verklighetsbilder innebär – rum vilka kan ses som en motdiskurs eller motoffentlighet. Enligt statsvetaren Chantal Mouffe måste en offentlighet vara konfliktfylld för att bli demokratisk. Hon skiljer på politiken (de organ som upprätthåller maktordningen) och det politiska (det sociala livets konfliktfyllda fält) och menar att det senare tenderar att försvinna i dagens nyliberala samhälle. Tvister, motsättningar, debatt, samtal, konfrontationer – det som enligt Mouffe är demokratins förutsättningar – hotas av det nyliberala samhällets vision om en global samförståndspolitik och ett homogent offentligt rum. Idag framställs demokratisk offentlighet som ett neutralt fält fritt från konflikter. Men en sådan föreställning om ett konfliktfritt rum inbegriper också en föreställning om vad som inte bör få plats i detta rum. Oönskade diskussioner och konfrontationer stängs ute. Den nya kulturpropositionen som regeringen presenterade i slutet av 2009 är ur detta perspektiv tidsenlig. Där deklareras att kulturkritik bör handla om konst och inget annat. Framöver ska Sveriges kulturtidskrifter som diskuterar samhällsfrågor eventuellt inte få något statligt stöd.
I denna utveckling mot ett begränsat politiskt rum kan Glänta ses som ett symboliskt motstånd. De rättar sig inte efter regeringens snäva kulturbegrepp. Istället skapar de det utrymme som de anser att en levande samhällsdebatt kräver. De omfördelar maktens uppdelning av tid och rum, av relationer och möten. För att använda Rancières ord; de för in något nytt på scenen och ändrar sakernas tillstånd. På så sätt demonstrerar de också omöjligheten i att särskilja konst från politik; det politiska är sammankopplat med konstens förmåga att skapa möten och samtal. Enligt kulturteoretikern Henrik Kaare Nielsen ligger ett konstverks kvalitet i just detta, det vill säga i mötet med en publik eller omvärld. Konstverkets budskap är inte något på förhand givet, menar han, utan något som produceras i relation till sin kontext, till sättet på vilket konstverket presenteras och tas emot. Presentationen spelar förstås en avgörande roll för framkallandet av uppmärksamhet och offentliga samtal – och i förlängningen av nya rum för deltagande och diskussion. På olika – och kanske framför allt oväntade – sätt agerar Glänta mot ett homogent och enformigt kulturlandskap. Som reaktion på samhällets ökade marknadsanpassning bestämmer de sig till exempel för att stödja näringslivet. Mitt spontana skratt övergår i viss tvekan. På tidningens webbsida ger de handfasta råd till dagens kulturarbetare. Vad ska man göra för att lyckas inom kulturbranschen idag?
Satsa på populärfinans istället för finfinans – sluta upp med elitistiska, pretentiösa konstigheter och ägna dig åt sådant vanligt folk kan förstå sig på!
Du behöver inte leva utan pengar, det finns sätt: du kan t ex ordna en stödfest för kapitalets frihet och få in hundratals kronor på lådvin som du säljer i små plastglas – hundraprocentig avans!
Det har hävdats att en konstnär måste vara entreprenör, men glöm inte att också det omvända gäller: prova att byta ut kontoret mot en dragig källarlokal eller varför inte ditt eget köksbord. Arbeta nattskift på äldreboende medan du dagtid söker utvecklingsstöd och stipendier på ditt lokala bibliotek. Ta vara på kreativiteten! Se möjligheterna!
Den ironiska attityden är inte anklagande i vanlig bemärkelse, så som vi är vana vid att läsa kritik. Gläntas interventioner symboliserar en tydligt politisk hållning, men dess betydelser är helt beroende av kontexten och mottagandet. Med ironin blir interventionerna tvetydiga. En bra strategi i ett medieklimat där det blir allt svårare att få sin röst hörd, att förvåna och skapa uppmärksamhet.
Jag bestämmer mig för att skratta. Det låter bra. Redaktörerna ackompanjerar och bjuder mig på kaffe.
Konsten rymmer möjligheter till samhällsförändring genom sitt skapande och omskapande av politiska rum. Ett konstverk är i sig ett rum där vi antar politiska identiteter. Det betyder dock inte att all konst bidrar till förändring. Att konsten är politisk behöver inte innebära att den utgör ett motstånd, den kan likaväl vara ett uttryck för samhällets rådande maktordning.
Glänta utgör ett alternativ till den dominerande kulturproduktionen. De publicerar sådant som vanligtvis inte får plats på kulturmarknaden. Sådant som inte ger ekonomisk vinst eller som inte passar in i samhällets fördefinierade kategorier. Därigenom skapar de nya gemenskaper, nya former för delande av det sinnliga. Men trots att Glänta omkonstruerar den hegemoniska uppdelningen av tid och rum, upprätthåller de på ett sätt bilden av vad som är finkultur och god konst, och vad som skiljer den från populärkultur eller så kallad skräpkultur och mindre värdefull konst. När jag för första gången befinner mig på Gläntas kontor, tillsammans med redaktörerna, faller plötsligt nervositeten över mig. Bör jag avslöja att jag gillar Iceberg Slims romaner? Vad räknas som bra litteratur? Distinktionen mellan finkultur och populärkultur är idag inte lika tydlig som den var, säg för femtio år sedan, men det tycks ännu finnas anledning att utdöma vissa kulturella objekt som skräp.
Vad som är bra och dålig konst har traditionellt bestämts utifrån den akademiska världens smakkriterium. I de första numren av Glänta kan en kritisk syn på universitetet skönjas. Unga studenter med ambitionen att bredda, öppna upp och tillgängliggöra såg på den vetenskapliga forskningen med nya ögon. Populärvetenskapen har sina negativa sidor, menade man, men kan ändå fungera som ideal. Där tas vetenskaplig kunskap till vara för att spridas till en allmänhet och i detta ögonblick skapas nya kunskapsformer och framställningssätt. Detta är i en mening en kritik mot den akademiska världens tolkningsföreträde. Glänta tycks inte ha övergett sin inställning. Men de är inte längre studenter. Idag jobbar de själva delvis som universitetslärare, och många av de som skriver för Glänta står i spetsen för den samtida akademiska forskningen. Detta faktum gör Gläntas politiska kraft än mer intressant. Det finns en motsättning i att göra uppror mot en elits föreställningar, när man själv i viss mån tillhör denna elit. När Glänta kritiserar akademiens slutna sfär, eller samhällets begränsning av det politiska rummet, gör de det som konstnärer och intellektuella inom finkulturen och akademien – och därigenom som viktiga aktörer i produktionen av kulturell dominans.
Motsättningen gör sig synlig under det vardagliga arbetet. Valet av lokal för en releasefest kan bli nog så problematisk. På Bonniers Konsthall får de status och uppmärksamhet, men också en del krav att foga sig i. En ny bokserie planeras att ges ut i pocket. Mycket för att det blir billigare så, men också som chefredaktören säger, ”för att signalera bredd”. Samtidigt kommer läsaren troligen efter bara några sidor att upptäcka kontrasten till innehållet. Det finns således en ambivalens mellan Gläntas vilja att å ena sidan vara breda och tillgängliga, å andra sidan smala och alternativa. Och kanske är just detta deras styrka. Konstnärer ”lever på att provocera och sprida olust i det offentliga rummet”, skrev Göran Hägglund i en debattartikel i DN hösten 2009. I hans omstridda uttalande om kultureliten och dess hån av ”verklighetens folk” framställs dagens konstnärer som ett hot mot demokratin. Ett påstående som närmast liknar en främlingsfientlig retorik och ett desperat försök att göra sig populär. Hur som helst blir Glänta ett bra motargument. Genom obestämbarheten och ambivalensen, genom att ständigt försätta sig i nya och oväntade situationer, skapar de rum för deltagande, diskussion och konfrontation – sådant som en demokratisk offentlighet förutsätter.
Referenser
Jacques Rancière (2006): Texter om politik och estetik, Lund: Site
Mouffe, Chantal (2008): Om det politiska, Hägersten: Tankekraft
Nielsen, Henrik Kaare (2007): Konsument eller samfundsborger? Kritiske essays, Århus: KLIM
Gläntas officiella webbsida: www.glanta.org
