[100204] En kompromisslös präst spelar David Bowie på elgitarr, en pingvin dansar i slowmotion och på ett tak bland rostiga paraboler blandar en fjäril kungfu, akrobatik och slapstick: välkommen till Angereds Teater!
Att försöka närma sig teatern och dess eftersträvade ”Angereds-anda” med ambitionen att få en enhetlig bild är, som dess logotype i form av en stämpel antyder, en svår och kanske till och med oönskad uppgift.
Teaterns strategier för att formulera och förmedla sina centrala frågeställningar finns i allt från att i uttalad guerilla marketing-anda dela ut gröna reklamäpplen utanför Världskulturmuseet och anordna föreläsningar om strategisk essentialism och ”rasifieringen av staden” till scenkonst-installationsprojekt i Libanon och medverkan i p3s Musikhjälpen på Kungsportsavenyn.
Klockan halv fyra varje tisdag och torsdag tränar de anställda på teatern också högerkroks-teknik på Angereds Boxningsklubb och en svettig träningslokal är inte helt fel ställe att starta på. Teatern står nämligen mitt i ett (ständigt) arbete med att i sin befintliga ”kropp” söka tänja på gränser och hitta, bygga på och omformulera sina styrkor, helt enkelt hantera den urbana växtvärk som just nu verkar kännbar i vissa av teaterns visionära muskler. Denna växtvärk kan delvis ses komma ur Angereds Teaters intressanta och komplicerade förhållande till platsen och det är i detta jag här kommer att ta min utgångspunkt.
På teaterns hemsida står följande formulering av den egna startpunkten:
”Angereds Teater heter så för att den ligger just här. Oupplösligt förenad med platsen, skapar den professionell scenkonst som speglar Angered och människorna för varandra och för omvärlden. (…) Men Angereds Teater är ingen invandrarteater, ingen amatörteater, nej inte ens en förortsteater. Den är en unik teater därför att den finns just här i det nutida mångkulturella Sverige. Däri ligger dess existensberättigande, dess idé och dess hjärta.”
Et voilà, där står nu teatern i väntan på att den ekonomiska och visionära kompassnålen ska stanna och ge kommande års kurs. Men framför och bakom den nuvarande positionen ligger en stig som ständigt delar på sig, för teatern står inför frågor utan enkla svar.
I ryggen har man sitt kommunala uppdrag och en ekonomisk verklighet där diverse bidragsgivare inte helt verkar med på samma visionära tåg som de anställda på teatern. År 2005-2006 formulerades ett nytt uppdrag av Göteborgs kulturnämnd, där Angereds Teater bland annat ansågs ha ”… en unik roll i stadens professionella teaterliv genom sin förankring i den mångkulturella förorten Angered. Ingen annan lokal eller regional teater har samma goda förutsättningar att med konstnärliga medel ge uttryck för förortens särart och identitet” (min kursiv). Här stöter vi på ett av de första problemområden som teatern söker hantera. Trots att den övriga uppdragsformuleringen upplevs som positiv av de anställda så ryggar man inför att uppgiften skulle vara att ”spegla förorten”. Detta ses både som något ointressant och otidsenligt.
Hoppet om ekonomiskt stöd verkar i formuleringen stå till teatern som en så kallad ”mångkulturell” institution som konstnärligt ska föra fram någon form av plats-specifik ”förorts-problematik” på agendan. Till detta kan läggas det faktum att teaterns bidragsansökan till Västra Götalandsregionen för ett samarbete med scenkonstnärer i Etiopien under våren 2010 utan vidare diskussion avfärdades med att projektet (och i förlängningen teatern?!) enbart var en ”lokal/kommunal angelägenhet”. Detta rimmar illa med uppfattningen av den resa teatern delvis anser sig genomgå, här formulerad av teaterchef Ulrich Hillebrand: ”Vi går från bilden av mångkulturell förortsteater till internationell storstadsteater”. Denna riktning måste dock alltså ses samspela med det som på hemsidan beskrivs som en uppgift att spegla ”… Angered och människorna för varandra och för omvärlden”.
Det finns en ovilja att använda ordet förort då detta av flera på teatern knyts till de konnotationer av utanförskap och exkludering man upplever att det bär på. Att teatern och Angered per automatik skulle kopplas samman med viss tematik möts av en trötthet på den retorik som man ibland anser sig vara tvungen att använda men också den retorik som används av andra. Marknadsansvarig och projektledare Lisa Nowotny ger uttryck för denna frustration: ”Varför måste just vi spegla förorten?!”. Här kan dock anas just svårigheten med att frångå tanken om att en plats-specifik särart faktiskt skulle finnas att spegla. Vad skulle denna då bestå i? Blir platsens ”särart” vidare aktuell i högre grad för en teater placerad i Angered än någon annanstans? Och om så är fallet, varför?
Angereds Teater som storstadsteater
Angereds Teaters förhållande till platsen är alltså en viktig del av dess identitet och så får vi anledning att närmare granska varför denna får en sådan självklar roll i detta arbete. Här har vi nått till det andra centrala problemområdet, som delvis kan förstås med hjälp av en slags postindustriell platsdynamik. Inom ramen för en sådan omformuleras förhållandet mellan det som ofta antas vara två helt skilda enheter, tillstånd eller erfarenheter: centrum och periferi. Den så kallade postindustriella staden delas och faller sönder och två parallella skeenden i förhållande till plats kan skönjas. Å ena sidan söks, marknadsförs och förstärks platsers konstruerade identiteter, å andra sidan luckras gränser upp och fler gör anspråk på att ingå i en slags större urban och global platslös gemenskap.
Ett aktuellt exempel i sammanhanget är det utvecklingsprojekt som pågår i Angered: Vision Angered. Ulrich Hillebrand har suttit med i en samtalsgrupp i anslutning till satsningen, för att diskutera möjligheterna för kulturhuset Blå Stället, som ligger i Angereds Centrum. Teaterns stora scen är belägen i kulturhuset. I Vision Angered talas det om att marknadsföra ”varumärket Angered” och att samtidigt få den övriga staden och regionen att se Angered som del i en helhet. Här finns alltså både ambitionen att förstärka områdets ”identitet” och en önskan om att i större utsträckning bli ett med en bredare gemenskap.
Kanske rymmer detta projekt även en vision om en storstadsutvecklings-modell där idén om city som den enda mittpunkten frångås, till förmån för en polycentrisk struktur. I det postindustriella Göteborg möter detta en verklighet där den stad som vid ”förorter” som Angereds tillkomst sprängde sina yttre gränser i takt med sin expansion nu har ändrat riktning och istället förtätar sin kärna.
På Angereds Teater kan skönjas en oro för att hamna utanför denna stadens inre gemenskap. ”Staden är en enhet och vi ska ju ingå i samma kropp!” säger Ulrich Hillebrand och Lisa Nowotny menar i samma anda att ”Vi är ju Göteborgs teater”. Teaterns förhållande till plats och stad kan på detta sätt ses som tecken på att allt fler visar intresse för att ha större delaktighet i formulerandet av storstadens identitet. Det finns även en vilja att utvidga den urbanitet som ofta tillskrivs stadens centrala delar. Att här syfta till att inkludera ”förorten” i den tänkta staden blir ett sätt att komma till rätta med det upplevda platsbundna utanförskapet. Identifikationen med storstaden och det ”urbana” antas ge attraktivitet. I årsberättelsen från år 2006 skriver Ulrich Hillebrand följande som belyser denna position:
”Angereds Teater ska fortsätta med sitt förankringsarbete i de nordöstra stadsdelarna. Det är här vi hör hemma, det är här vi får vår inspiration. När vi nu börjar definiera oss som en storstadsteater betyder det inte att vi överger våra rötter. Tvärtom innebär det att bygga broar mellan periferin och centrum. Angered är en del av hela Göteborg. Begreppet förort är enligt min uppfattning exkluderande medan begreppet storstad ger uttryck för en homogen stad och uttrycker delaktighet.”
Den delaktighet som här eftersträvas kan även ses i ett annat uttalande, också detta av teaterchefen: ”Det handlar om vem som får synas på en teaterscen”. Teaterns uttalade ”demokrati-perspektiv” leder tanken vidare till frågor om staden och vem som får synas, göra sin röst hörd där och vidare på en global scen/scener. Att det urbana ofta beskrivs med ord som hör hemma i teaterns värld är relativt vanligt bland urbanforskare. Tankar om staden som ett skådespel och det offentliga rummet som en scen(ografi) rymmer paralleller som alltså finns på Angereds Teater, om än i något annan form. Frågan ”Vems är teatern?” ger tankar om ”Vems är staden?”, som i sin tur kan ses kompletteras med frågan ”Vad är staden?”.
Både konstnärligt, formmässigt, strategiskt och tematiskt märks en experimentlusta på teatern i frågor som dessa. Som ett exempel på en av de föreställningar som ska aktualisera Angereds Teater som ”internationell storstadsteater” kan Fjärilspiloterna nämnas. Den har repeterats under hösten 2009 och spelas på teatern under våren 2010. Ambitionen är att uppsättningen ska ut på turné i Egypten, Libanon och eventuellt Syrien, Jordanien och Etiopien. I Fjärilspiloterna, som är en ordlös dansteaterföreställning för barn, utforskas ytterligare en dimension av storstaden: dess ljud. Hur låter en storstad och vem bestämmer dess signaturmelodi?
Till utforskandet av stadens ljud kan vi koppla teaterns tal om röster, närmare bestämt ambitionen att låta, det de anställda talar om som ”Nya röster”, höras. Angereds Teater har genom historien hittat nya vägar till texter man har låtit barn skriva sånger, släppt fram oetablerade dramatiker och intervjuat ungdomar. För teatern blir ambitionen med ”nya röster” ett försök att skapa nya narrativ om livet i staden. Ett sätt att bestämma dessa röster och deras position ytterligare görs av Åsa Holtz: ”Andra röster bor i förorten”. Här finns återigen den nämnda svårigheten med att frångå konstruktionen och kanske även essentialiseringen av en platsspecifik erfarenhet, som i förlängningen kan överföras till en de boendes särart. Informatör Lisa Gröön uttrycker själv det svåra med situationen, ”Tanken om nya röster är god men kan också bli stigmatiserande”.
För att få en uppfattning om vem det är som kan tänkas vilja komma till teatern och höra de nya rösterna tala vänder vi oss till det som ofta nämns när frågor om förankring i platsen kommer på tal på teatern: publikarbetet. På detta område anser de flesta anställda att teatern inte har någon stark förankring hos potentiell publik boende i Angered, dock undantaget barnteatern.
Fokus för marknadsföringen ligger på stadens centrala delar och till detta ges olika skäl, till exempel att Göteborgs totala teaterpublik inte är stor och därför måste informationen, av ekonomiska skäl fokuseras där flest människor rör sig. Ett annat skäl som anges är att den publik som främst skulle vara intresserade av att se teaterns uppsättningar förmodas vara ”mellan 20-40 år” och ”bo/röra sig huvudsakligen i city”. Detta för med sig en reservation till den nyss nämnda tanken att teatern skulle utvidga den urbanitet som förläggs i stadens centrum. I fråga om publikarbetet tenderar teaterns tilltal till en tänkt storstadsbo att bli synonymt med en som hör hemma i city. Detta belyses dock vid några tillfällen, till exempel ifrågasätter Åsa Holtz varför man inte skulle kunna göra happenings i Angered eller andra delar av staden istället för att enbart fokusera på city. För flertalet på teatern mynnar frågan dock ut i bristande intresse, ekonomi och tid men även det som Lisa Gröön talar om som en ”kompetenslucka vad gäller språk och kultur”. Vad denna skulle bestå i eller bero på utvecklas dock inte vidare.
En teaterbastard i Angered
Samtidigt som det på teatern ändå görs visionära satsningar för att införliva ytterstadsdelar som Angered i den tänkta staden så kvarstår ändå de förra vid tillfällen som något som skiljer sig från den senare. När frågan om vad som särskiljer Angereds Teater ställs, så får Angered en självklar plats. Som tidigare nämnt finns i strävan efter en global platslöshet just platsen, det värdeladdade rummet där som förutsättning. På ett tydligt sätt framstår placeringen i Angered vara det som ger teatern den särställning man eftersträvar.
Flera anställda nämner ”mod”, ”nyskapande” och ”avantgarde” som teaterns ledord och i denna strävan får det som styrelseordföranden Hans Andersson talar om som ”… en vit västeuropeisk innerstads-tradition”, i stadens teatersammanhang, utgöra motsatsen. Denna polarisering bekräftas ytterligare i talet om att teatern vill ”sänka trösklarna till teaterrummet.” Lisa Gröön säger: ”I en ’finkulturell’ teatervärld har man högre trösklar” och Lisa Nowotny är inne på samma linje när hon menar att det på Angereds Teater inte finns någon ”kultursnobbism”. Hon fortsätter: ”Angereds Teater sysslar inte med traditionell teater” och ”Angereds Teater spelar inte fin teater”. Ljudteknikern Martin Fremling förtydligar ytterligare: ”Jag tycker att vi ska vara en kontrast till Stadsteatern, Folkteatern och kanske även Backa … Vi ska vara annorlunda.”
Att stå utanför blir här en medveten strategi men att Angered blir det som ger särställning för med sig en otydlighet för teatern. Samtidigt som flera uttalanden görs som liknar Lisa Nowotnys: ”Vi har aldrig varit intresserade av att tala om Angered som annorlunda, det vore ju bara att bejaka skillnader” och Ulrich Hillebrands: ”Angered är en normalitet” så finns också tankar om att Angered är annorlunda, även om man ser detta som en fördel. Ulrich Hillebrand menar att det inte går att borste från platsen: ”Platsen har betydelse, det vore dumt och ignorant att säga att den inte har det” och Åsa Holtz beskriver spårvagnsresan till Angered som att ”Förflytta sig till ett parallellt universum”, bort från ett kulturetablissemang.
Angereds Teater blir här en slags upplevd ”hybrid”, en blandning mellan olika åtskilda platser eller som Ulrich Hillebrand säger: ”Jag har alltid känt att Angereds Teater är något av en bastard”. Detta mittemellan blir ett försök att skapa en slags tredje position men trots det behåller den ändå den binära strukturen som förutsättning. Positionen visar så på svårigheten med att komma ifrån den hierarkiska relationen centrum-periferi, en svårighet som ständigt aktualiserats i teaterns ekonomiska och mediala vardag. För att belysa frågan kan vi ta hjälp av författaren Alexander Motturi som, i boken Etnotism skriver om hur talet om att ”bygga broar mellan x och y” (här: centrum och periferi) ingår i en särartsdiskurs. Själva tanken om att det skulle behövas en bro antyder att dessa är åtskilda och att det krävs en slags tolkar för att föra ett samtal mellan dem. Denna ambition att ”överbrygga” ligger i vägen för ett upplösande av skillnadstänkande.
Rörlighet, mänsklighet, dubbelhet
Den kommande utmaning och förändring som teatern, enligt de anställda, står inför är det ökade fokuset på det man kallar globala frågor, internationella samarbeten och den medföljande ambitionen om att framtida, till att börja med 2010 års föreställningar ska vara turnébara/mobila. Inriktningen för med sig begrepp som kan ses som centrala för Angereds Teater: rörlighet och resor. Frågan om vad dessa gör med teatern och dess relation platsen kan ses som ett tredje fokusområde. Rörligheten begränsas inte bara till det internationella, utan appliceras som vi sett även på teaterns vilja till ökad rörlighet i ett stads- och regionsperspektiv. Det kan då kopplas till det omtalade ”demokrati-perspektiv” och ”göteborgs-perspektiv” som eftersträvas. Turnerandet och de internationella samarbetena rymmer möjligheter till breddning men också en undran om vad som händer med teaterns roll i att uppvärdera Angereds status genom att få människor att komma dit.
För att komma vidare med rörlighetens betydelse bör vi ta oss förbi antagandet om det lokala som något statiskt och orörligt och det globala som rörligt och icke-platsbundet och även idén om det förra som en slags hemvist för det partikulära och det senare för det tänkta universella. På teatern gränsar detta till det som kan ses som en dubbel strategi. Inriktning mot så kallat globala frågor samspelar där med talet om att man vill spegla det man omtalar som ”det allmänmänskliga”, att spela teater som, med Lisa Grööns ord, kan ”Ha bärighet för alla”. Ulrich Hillebrand sammanfattar den grundläggande tematiken för Angereds Teater: ”Det handlar om att vara människa, bara”.
Kopplingen mellan det globala och allmänmänskliga samspelar dock som vi sett även med en tänkt lokal förankring. Hans Andersson ställer en fråga som för honom både blir något som syftar till att förena och antas vara speciellt viktigt just på grund av placeringen i Angered: ”Tänk, det kan till och med vara så, att Mehdi Gezahlis Ramadanresa till Pakistan och Claes Malmbergs offentliga släktforskning i TV bara är ett utslag för samma berättigade och existensiella undran: Varifrån kommer jag, egentligen? Den frågan ställs varje dag av någon i Angered.” Rörligheten blir här en del i den dubbla strategi som alltså förenar en slags tänkt “särart” med talet om något gemensamt mänskligt.
Sammanfattningsvis kan Angereds Teaters perspektiv sägas vara ett samspel mellan olika fokus och röster: platsen och ”förorten” vävs in i staden och det ”platslösa”. Vidare blir där en föreställd ”förortsbo” också ”storstadsbo” och ”global medborgare” och omvänt, dock med vissa reservationer.
Den så kallade ”nya staden” rymmer för teatern anspråk på såväl gemenskap och likhet som särart. I svårigheterna ligger möjligheter och vice versa. Försöken att höja platsens status, vare sig det sker genom medveten marknadsföring eller ej riskerar att kräva en definition av vad (/vem) detta vars status skall höjas ”är” och där kan fröet finnas till ett särartstänkande som kan förhindra en vision (utopi?) bortom det binära hierarkiska.
Angereds Teater står förhoppningsvis inför en sådan utmaning, inte bara i förhållande till plats och frågan är vad nästa steg blir?! Vilken plats/vilka platser är teatern, som man skriver på hemsidan ”oupplösligt förenad med” och vilka band kan lösgöras, till förmån för vad?! Modig är den som försöker förmedla sådana frågor genom konstnärlig gestaltning!
