[100131] Under 1970-talet var industriområdet Mölndals Kvarnby allmänt betraktat som en förfallen och nergången plats. Sedan medeltiden hade den dånande forsen utgjort navet i stadens tillverknings och hantverkstradition men i spåren av textilkris och produktionsförflyttningar stod den tidiga industrialismens vackra tegelbyggnader som mausoleum över en svunnen epok. Kvarnbyn var en skamfläck i 70-talets Mölndal men i andra delar av staden rådde febril aktivitet. Mölndals centrum och stadens miljonprogramsområden byggdes, Mölndals bro uppfördes och planer gjordes för att dra vägar genom Fässbergdalens rika odlingsjordar. Kvarnbyn, med dess omgivande träkåkar var hotat – här skulle motorleden dras. Men protester följde och Kvarnbyn fick trots allt bli kvar.
Tillverkning och industri är vad som har utgjort grunden för Mölndal och dess närområden men sedan fabrikerna en efter en har tagits ur bruk har andra verksamheter flyttat in i det numera kulturvårdskyddade området Kvarnbyn. En av dessa är Mölndals museum som sedan tidigt 2000-tal har sina lokaler i den gamla textilfabriken Strumpan. Alltsedan starten 1987 har man där arbetat med vardagslivets berättelser som utgångspunkt för att levandegöra Mölndals så väl som Sveriges och världens historia och museet har i en tid då kulturinstitutionell verksamhet ständigt måste bevisa sig ekonomiskt bärande funnit vägar för att locka besökare, nya som återkommande.
Under min praktikperiod på museet har jag också hört många entusiastiska besökare kalla det ett ”levande museum”. Den högtidlighet och vördnad som kan skrämma bort ovana museibesökare finns inte här, och det råder en i hög grad tillåtande atmosfär. Det finns inga förbudsskyltar på museet, allt som inte är bakom glas får man röra vid. Museet har en utställningslokal för tillfälliga utställningar samt två permanenta utställningar, varav den ena är en utställning om Lindomemöbler och den andra i själva verket inte alls är en utställning, utan museets öppna magasin. Den lokala anknytningen är stark och eftersom museet är måna om att arbeta med insamling av Mölndalsbornas egna berättelser och minnen vänder de sig i tillkomsten av en ny utställning först och främst till sina besökare för att be dessa lämna in passande föremål samt en medföljande personlig berättelse. Utställningarna tar därmed sin form utifrån besökarna själva vilket kan tänkas skapa en tätare och mer personlig koppling till museet och dess verksamhet. Museets tillfälliga utställningar tar upp samtidsaktuella frågor som utan pekpinnar vill mana till tanke och diskussion. En uppmärksammad utställning rörde dataspel, och andra utställningar har handlat om så skilda teman som graffiti, städning, Barbie och trasmattor.
Speciellt för Mölndals museum är det öppna magasinet vilket består av museets samling av vardagsföremål från 1900-talet, skänkta av kommunens invånare. Utgångspunkten är minnen och vardagens berättelser och besökaren blir här sin egen guide bland föremålen av vilka de allra flesta står helt öppet på hyllorna.
De presenteras med tystnad utan rubriker, förklaringar eller årtalsanvisningar. Rummet är inrättat för att så lite som möjligt störa besökarens tankebanor och de teman som motiverar föremålens placering i rummet står därför skrivna på betonggolvet.
”De historiska föremålen är betydelsefulla så som trådar till det förgångna, de ger oss kulturell identitet”, står det på en vägg i en av museets lokaler vilket är talande för hur de väljer att presentera samlingarna. Just kopplingen mellan minnet och identiteten är vad antikvarie Ulla Hasselqvist framhåller som något av ett museum och dess samlingars viktigaste funktion. För att även senare generationers minnen ska komma in i samlingarna arbetar Mölndals museum nu med insamling till nästkommande stora utställning, som handlar om 1970-talet.
Utanför museets glasade dörrar brusar forsen ner genom Kvarnbyn, en plats som i sig utgör en tänkvärd spegling av samhällsförändringarna genom historien. Från glansdagarna i den tidiga industrins tidevarv till 1970-talets rivningshot till den senaste i ordningen, där Kvarnbyns särart har fångats upp av näringslivets törst efter kulturell fernissa. Under de gångna åren har Kvarnbyn, ännu präglat av gamla tiders charm genomgått en fas av gentrifiering, där det genuina därigenom riskerar att steg för steg nötas bort där den ekonomiska vinningen bryter fram. Nu väntar nybyggande av bostäder för de välbärgade på de gamla fabrikstomternas kemikalieförgiftade marker och för att bereda plats för detta hotas vissa oanvända industrifastigheter av rivning, ingrepp som hotar områdets unika karaktär.
Vår tid av masskonsumtion, tidsbrist och ständig uppkoppling ligger fjärran den tid då fabriksvisslan väckte lungsiktiga arbetare i de trånga skyffen som nu bebos av en kulturellt bevandrad köpstark medelklass. I 1970-talets rivningsiver landar 2010-talets förvandlingsraseri där viljan att till varje pris bibehålla och återställa riskerar att utarma och förta det särpräglade. I fikandet efter karaktär och unik prägel riskerar just detta att gå förlorat.
Karakteristiskt för varje tid är vad som anses värt att bevara och vad som inte är det. Nu planeras rivningen av Mölndals centrum, det centrum vars torg i det 70-tal då det uppfördes framstod som ett under av modernitet. Förhoppningsvis kan museets samlingar av vardagens föremål verka som en påminnelse om en annan såväl som en begrundan kring vår egen ombytliga tid i sambandet mellan vår identitet och vårt minne, det kollektiva och det subjektiva och livet som pågår under tiden. Men alla minnen är inte vackra minnen – även dessa är av betydelse.
