[100131] Av August Strindberg
Premiär på Teater Uno 28 januari 2010
Regi: Sergej Merkusjev
Bearbetning, scenografi, ljud, ljus, musik mm: ensemblen och Sergej Merkusjev
I rollerna: Pelle Bolander, Björn Holmudd, Carl Harlén och Staffan Nattsén.
Teater Uno spelar Strindbergs KARL XII, för ungdomar från femton år och uppåt, och för vuxna. Det är en lättsedd och spännande föreställning på en och en halv timme utan paus. Den handlar om en trött och sjuk hjältekung som efter många år av fälttåg återvänder hem till ett utfattigt, krigstrött land som till råga på allt har drabbats av pesten. Såväl i riksdagen som bland det enkla folket råder upprorsstämning. Men kungen, som är narcissistik och paranoid, vill inte låta sig hindras i sitt fortsatta krigande. Med hjälp av sin närmaste man, Görtz, uppbådar han en ny armé och drar till Norge. Och där stupar han.
På Teater Unos scen är det mörkt och hemlighetsfullt. Män i svarta kappor smyger omkring och viskar, och deras viskningar ekar i rymden. De tänker säga ifrån mot kungen. Eller kanske ha ihjäl honom, för att få slut på eländet. Men när kungen väl uppenbarar sig ur mörkret – stor och vild, med lång svart regnrock och pistol och svärd, faller de ändå på knä och förlorar sin beslutsamhet… Intriger och vacklan. Tomma kistor, nödmynt, nedbrända hus, barndockor med döskalleansikten. Och en galge. Också kungen vacklar. Hans ensamhet är monumental. Han är förvirrad. Han tror sig ha ett hål i huvudet redan innan han har fått det. Han hör röster. Han är undergångsdömd. Han söker tröst hos den listige Görtz – en slug och lismande figur med lapp för ögat, suggestivt spelad av Staffan Nattsén, och hos sin hovnarr Pompe – en liten krum figur som vigt skuttar omkring och spelar både fiol och mandolin. Men inte hos kvinnor – för dem är han rädd för. Och det enda som hjälper mot allt är att gå ut och slåss i nya, meningslösa krig.. När han för sista gången ger sig iväg får han sällskap av den världsberömde mystikern och andeskådaren Swedenborg – en cool gubbe klädd i vit mantel och med en lustig tehuvelik mössa på skallen.
Teater Uno har alltid en tanke och ett budskap i sina föreställningar. I den här uppsättningen finns det dessutom ett slags suggestiv, lekfull mystik. Ekon och symboler – kistor med mull, svarta sedlar och mynt. Och så en befriande humor, i form av överdrifter och stilbrott. Kung Karl har regnrock och t-shirt med flygplan, och hans kumpaner har både kamouflagebrallor och sjuttonhundratalsperuk. Och alla hjälps åt att med fart och kraft spela alla rollerna i denna sällan spelade Strindbergspjäs. Det är faktiskt riktigt kul att se den!!
/Kajsa Öberg Lindsten
Strindbergs pjäs om Karl XII börjar när kungen redan befinner sig långt ute på det sluttande planet. Det är ett försvagat rike som Karl XII återvänder hem till efter de många årens bortovaro i Turkiet, och han väljer att inte resa hem till Stockholm utan slår upp sitt läger i Skåne.
Hjältesagans logiska final, det mörka slutet är Strindbergs ämne, där han får tillfälle att skildea kungens tragiska fall, det svenska stormaktsväldets egen Ragnarök.
August Strindberg målar undergången i dystra färger. Kungen själv framställs som en nergången man, en man som med Tegnérs ord, ”icke kunde vika, blott falla kunde han.”
Dysterheten, ödestyngden på gränsen till det mystiska (och mytiska) har man väl tagit vara på genom att omge spelet med ett suggestivt mörker, med viskande ekon och flugors surr.. När kungen äntligen tar plats på scenen är det inte till ljudet av pukor och trumpeter utan med en stillsam auktoritet som täpper till munnen på pladdrana.
Hyr illa Strindberg än tyckte om Karl XII kunde han inte undgå att gripas av hans öde. Voltaire var en av de många internationella storhetena som imponerades av kungens öde. Karl XII var den sista svensken som stod mitt på Europas politiska scen.
Det är imponerande av Teater Uno att mid sina blygsamma resurser klara av att ge en så övertygande bild av det öde som drabbar den kungliga fanatikern i hans upphöjda ensamhet. Carl Harlén är med sin resliga gestalt, sin lätt krökta näsa och sitt höga hårfäste inte olik de bilder som finns av den 36-årige monarken. Vid sin sida har han en ensemble bestående av Pelle Bolander, Björn Holmudd och Staffan Nattsén som kameleontlika växlar i de övriga rollerna.
För den fantasifulla regin svarar den ryske skådespelaren Sergej Merkusjev.
Det ska bli intressant att höra om föreställningen får lika positivt mottagande som Mäster Olov, Teater Unos senaste produktion för skolorna.
/Åke s. Pettersson
