[100204] Vem bryr sig om ett kulturhistoriskt museum? Frågan kan verka märklig men väcker omedelbart en rad följdfrågor. Vilken roll spelar museerna i dagens samhälle, vem konsumerar det som museerna producerar? Vad gör museerna och för vem? Är det överhuvudtaget intressant för en kommun av Alingsås storlek att driva ett museum som anses sakna samtidsanpassning och som dessutom har för få besökare?
– Besökssiffrorna är det som räknas. Museet har inte kunnat visa upp en utveckling och då blir det svårt att legitimera deras verksamhet under en krisperiod. Därför satsar vi på konsthallen, säger chefen för kultur- och fritidsförvaltningen Olle Andersson.
Det kulturhistoriska museet och tillika Alströmerska magasinet på Lilla torget i Alingsås stänger första februari.
Beskedet är inte överraskande. Det som överraskar är att både förvaltningschefen och kultur – och fritidsnämnden väntat in i det längsta med att meddela sitt beslut.
Under hösten 2009 följde jag de politiska diskussionerna och förvaltningens arbete i Alingsås. Ganska snart stod det klart att en stängning av museeet inte skulle gå att undvika.
I min essä får ni följa samtalen och resonemangen som ledde fram till att tisdagen den 26 januari, 2010, blev en dag som gick till historien. Dagen då kultur- och fritidsnämndens ordförande Katinka Bratt meddelade att museet stängs.
– Museet stängs definitivt 1 februari och jag beklagar att jag tidigare sagt att det ska hållas öppet, säger kultur- och fritidsnämndens ordförande Katinka Bratt (FP) till Alingsås tidning.
Stängningen innebär att flera års infekterad debatt om museets vara eller icke vara kommer att vara över för denna gång.
Men även om museet låses för allmänheten under minst två till tre år så innebär det att förvaltningsledning och kultur- och fritidsnämnden, KUF, kommer att få en mängd frågor att ta ställning till.
Inte minst ansvarsfrågan.
Sedan årsskiftet har museet brutit mot de nya reglerna för 2010, om att alla offentliga lokaler måste vara tillgängliga även för funktionshindrade. En anpassning var på gång men uteblev på grund av det krispaket som förvaltningen fick i sitt knä under förra året.
Våren 2009 aviserade kommunledningen inför sina nämnder att det vikande skatteunderlaget krävde omedelbara åtgärder. Kris, sparpaket och svångrem på, löd devisen inför de kommande årens budgetar.
För kultur och fritid i Alingsås innebar det att ramarna för 2010 och 2011 minskade med 4,05 miljoner kronor respektive 4,74 miljoner.
Jul- och nyårshelgen har förmodligen varit tankebrydande för förvaltningschefen Olle Andersson i Alingsås.
För i januari 2010 kommer han att gå till historien som mannen som bad de lokala politikerna att besluta att museet ska stängas på obestämd framtid. Ett beslut som han tidigare inte ville ta. Dessutom håller han på att genomföra en omorganisation inom förvaltningen.
Läget i början på det nya året är minst sagt pressat.
Så sent som i början på december menade Olle Andersson att det var nödvändigt att museet skulle hålla öppet under begränsade former. Hur kunde han inte precisera men att stänga helt var då otänkbart. Det skulle skapa en alltför negativ debatt.
– Det skulle skapa ett mycket större trauma än vad det egentligen är. Det skulle uppfattas provocerande, tror jag och då vet jag att politiken inte heller skulle klara av det. Öppethållandet är en viktig parameter även om det blir sämre. Sedan är frågan, när blir det för dåligt? Det vet inte jag, menade Olle Andersson.
Så man kan säga att det skulle vara ett ett diplomatiskt öppethållande?
– Så är det. Jag tror att för dem som inte går på museet, vilket de flesta inte gör, de bryr sig inte om den här frågan ett skit. Utan det är dem som har gått och som försöker slå vakt om det som har varit som bryr sig. De är för de högljudda som får ett stort utrymme. Det är med hänsyn till dem. Man vill inte uppfattas som kulturfientlig genom att stänga museet, för gott, säger Olle Andersson.
Tio dagar före jul fick förvaltningschefen sina underordnades diagnos av läget. De meddelade att de inte klarade av att driva två institutioner, det vill säga det kulturhistoriska museet och konsthallen, vidare på tre heltidsanställda.
Samma dag meddelar ansvarige för museiverksamheten, Pontus Hammarén, mig följande via mail: ang museet kan man säga att Harriet o jag tryckt på för att få ett besked. Om inte annat så för personalens skull.
I mailet förtydligar han vidare sin ståndpunkt.
Av olika skäl känns det väl svårt att ta beslutet för den eller de som måste ta det men jag tror ingen respirator kan hålla liv i museet längre än till månadsskiftet jan/feb. I så fall talar vi verkligen om konstgjord andning/spel för gallerierna, skriver Pontus Hammarén.
Han fortsätter:
Jag ser det ju som fullständigt glasklart att man snarast måste lägga ner museet. Man kan som sagt inte digitalisera en samling, flytta till nya magasin, säga upp tre personer och mer eller mindre samtidigt bemanna, producera utställningar och hålla igång två institutioner med resterande tre…, menade Hammarén.
Så i nuläget tyder allt på att förvaltningschefen inväntar årets första kultur- och fritidsnämndsmöte under januari och ber politikerna ta stängningsbeslutet.
Förvaltningschefen har under en lång tid hoppats på ett vidgat samarbete mellan institutionerna som en lösning för att använda personalresurserna på ett effektivt sätt.
Men enligt Olle Andersson har det arbetet inte lyckats och uppsägningarna och stängningen av museet får bland annat ses som en konsekvens i detta misslyckande.
– Visst är det så. När kulturhuset öppnades 2004 var beslutet redan fattat. Då skulle vi ta fram ett program om att jobba på tvärsen. Bibliotekspersonal, museipersonal och konsthallspersonal skulle anamma det i verksamhetsprocessen. Under invigningsåret visade vi på detta men därefter har det återgått i ett klassiskt vi- och dom-läge. Visst sker det enstaka exempel som HBT-festivalen men politiken inklusive mig själv tycker inte att vi har kommit så långt som vi borde komma i samarbetet i kulturhuset.
Har kulturhuschefen Harriet Ljungdahl inte dragit i rätt trådar?
– Absolut. Det är en mycket bärande orsak. Det är väl ett av mina stora problem som jag har att hitta en lösning till. När Harriet Ljungdahl anställdes som bibliotekschef hade vi en museichef, vi var sex avdelningschefer som skulle ner till hälften och så blev det så här. Jag kan inte på något vis skylla ifrån mig i den processen, jag har valt detta.
Innebär det att hon har för mycket ansvar att hålla ordning på?
– Nej, nej.
Är det en fråga som kan lösas av en person?
– Absolut. Det hävdar jag. Det är en kompetensbrist. Ja, det är det. Vi ska leverera en produkt som hon inte kan leverera. Vi har haft många samtal om det här, hon och jag.
– Verksamheter mår ju bra av att ha en utvecklingsspiral, sedan kan den gå sakta eller fort, vara fyrkantig eller vad som helst men då bygger det på att vi som har de här rollerna och förslagen ska känna det som ett uppdrag. Det är det som politiken säger gång på gång. De uttrycker sig tydligt och säger: Olle, uppdraget är att ni ska öka attraktionskraften, jaha, jag förstår. Vi ska nå fler människor. Bra! Ni ska lösa det. Och så mäter man det, säger Olle Andersson.
Hur ska du lösa det? Om du nu säger att du har en samordnare under dig som inte gör det. Huvudansvaret är ju ditt att se till att det görs då du är förvaltningschef. Det måste ju spilla på dig då du ska redovisa det inför nämnden?
– Ja. Jag jobbar mycket med avdelningscheferna, diskuterar detta rätt ofta och vad kan man göra, vad har lyckats och vad har inte lyckats? Det bästa exemplet att lyckas är ju de här utställningarna som väckte rätt mycket uppmärksamhet och det har med att göra att vi rekryterade en museisamordnare, Pontus Hammarén som hade den ambitionen och den drivkraften. Vi behöver fler sådana. Vi har för få och jag måste säga att jag är ju en del av det här också som har den kompetensen och drivkraften eller vad man ska säga. Jag tror att det är ett utav de skälen till att man ändå ser museifrågan som en icke-fråga som vi bara ska ta bort. Utan säga att vi ska ha ett museum som är ett annat museum. Då råkar detta komma i en skarv där man skulle spara pengar.
När jag pratade med Katinka Bratt om hennes syn på framtiden menade hon att ”vi vet ju inte vad som händer”. Hon jämförde det hela med en lång in- och utandning. Hur lång blir den? Ja, ett till två år kanske, svarade hon. Sedan när jag frågade om vad museet ska innehålla svarade hon: Ingen aning. Det lägger jag på förvaltningen.
Så jag ställer frågan till dig, vad ska det innehålla?
– För mig är ett nytt museum ett ställe där händer mer saker, allt ifrån inslag av program till inslag att man använder ny teknik på ett annat sätt. Vi har aldrig haft en dator, vad jag vet, inne i det huset under mina år, utifrån att museet säger att vi måste göra si och så. Att man plockar in nutidsfrågor. Det närmaste museet som jobbat med de här frågorna är Mölndals museum som jag anser har vågat ta ut svängarna. Men de har också gått på sina minor. Trots det har de breddat kundunderlaget. De har sammanblandat sig med olika grupper i samhället och låtit dem bli en del i själva utställningsbiten. Oavsett om det har gällt skateboardar, hockeyhjälmar eller Hbt. Jag ska väl säga till min personals försvar och den besättningen vi har så har vår museiverksamhet hittills byggt på samla, vårda, visa.
De har ju inte direkt haft någon budget att kunna ändra sig heller.
– De har aldrig föreslagit någonting heller. Aldrig. Jag är helt övertygad om att hade de kommit med förslag till nämnden och sagt att, jo vi har en idé om att göra detta, det ska nå den här målgruppen, för det så krävs det detta, då skulle nämnden utan vidare ge dem en halv miljon i investering, här knäpper Olle Andersson med fingrarna i luften, smack direkt, de skulle kunna få 200 000 kronor i ökat driftsbidrag med en gång för det har alla andra verksamheter fått som visat att man vill pröva nytt. Kravet har ju varit under förra mandatperioden och denna att vi ska utveckla verksamheten och vi har råkat ha ett eget kapital som är rätt så stort. Det har uppstått genom att verksamheterna under årens lopp inte har förbrukat sina pengar som de har lagt det i banken. Då har politiken sagt att pengarna ska bara gå till att utveckla verksamheten. De ska inte täppa några svarta hål någonstans.
– Men konsthallen gjorde några utställningar med spännande grepp som fått pengar. De får pengar från sparbanken. Jag var där och diskuterade det nya sponsoravtalet om 100 000 kronor även för nästa år. Men de är tydliga på att säga, Olle du vet att du får bara lägga det på saker och ting som lyser utåt och då kan jag inte lägga det där inne, läs museet, det går inte. Men jag lägger 50 000 på konsthallen och det är klart att hade de gjort några spännande intressanta grejer i museet så hade jag givit dem också. Vi har liksom inte riktigt hittat koden. Jag kan ju inte riktigt skylla på någon annan, JAG har inte lyckats att hitta koden för att komma in i den processen. Säga att det inte finns pengar är rätt för de har inte fått pengarna men de har heller inte gjort några ansatser för att visa på detta. Så ska man inte jobba. Sedan tror jag det har med kompetensen att göra.
Alingsås kommun är ju väldigt lik många andra kommuner i storlek. Sneglar man på den demografiska kurvan finner man att många äldre redan bosatt sig här och fler är på väg. Frågan är hur ni ska göra för att få de yngre att stanna kvar och locka hit familjerna.
– Ja det är inte barn och ungdom som besöker museet. När man pratar om attraktionskraften till Alingsås kommun då är bland annat barn och ungdom en faktor och det är nya skolor, förskolor, ja det kan vara lite olika bitar men samtidigt har barn och ungdomsbiten större resurser, tror jag, än kulturbiten. Men det beror på att de har varit duktigare. Kabom, event och ungdom till exempel hade tidigare en ganska låg profil med ingen speciellt god kvalité. De har jobbat mycket med förändringsarbete där och har en helt annan verksamhet i dag som har en kurva som pekar uppåt. Men det var en smärtsam resa för dem och hade det inte skett så hade risken varit stor att de hade varit mindre än vad de är i dag. Jag tror inte att ge pengar först och säga – gör någonting käckt av det här. Man måste visa på att man kan göra nya grejer och det har inte vi lyckats med på museibiten tyvärr.
Så kreativa hjärnor som kan visa på resultatinriktad verksamhet de är vinnarna i Alingsås?
– Det tror jag. Rätt eller fel men så tror jag att det är. Ja.
Så länge museet kommer att gå på sparlåga eller vad vi ska kalla det…
– Ja, hellre sparlåga än malpåse.
…så skapar det en tempoförlust. Ponera att efter tre års stängning så finns ingen av de ordinarie intendenterna kvar. Ingen besitter då kunskapen om samlingarna. Hur vågar du och nämnden spela ett så högt spel?
– Det kan ju inte vara kopplat till individer. Vi har samlingar, nu hugger jag till, 15.000 prylar det är säkert mer men vi säger det. Det vore ju märkligt om det står och faller med människorna som finns där. Det är därför vi har system som ska göra det mer tillgängligt, då är ju nätet bra. Men det har man ju heller inte velat jobba med för man tycker att det har varit lite obekvämt. Visst inser jag att det kan kritiseras, att vi gör våld mot en liten skara som för den här kritiken. Jag får stå ut med den. Jag är helt övertygad om gruppen som hoppas att det blir något annat museum är sjutton gånger större. Fast de säger ingenting. Jag tror jag blir haffad i armen en gång veckan av människor som säger att det ska bli spännande att se vad det blir av ett nytt museum. Vi har frågat folk på stan, vilket jag gör rätt ofta bara för att känna av, när var du på vårt museet sist? Vad tror du folk säger? Någonstans mellan 23-28 år sedan. Då tycker jag att jag har misslyckats med mitt jobb. Man går till museet vart 25:e år. Ska vi ha ett museum för det. Det kan inte vara möjligt, säger Olle Andersson.
Hösten 2009 har varit en svår tid för personalen på museet och i konsthallen.
Krispaketet kom som en kalldusch och innehöll, för konsthallen och museets del, uppsägning av tre medarbetare. Konstpedagogen Ylva Sillén slutar i maj i år och intendenterna Ewa Andersson och Ritwa Herjulfsdotter slutar i november.
De två kvarvarande museiintendenterna Monica von Brömsen och Gösta Sandberg kommer att arbeta i ett stängt museum. Där ska de digitalisera museisamlingarna, säkerställa allt som museet har magasinerat runt om i staden samt avlösa sin chef som sitter som receptionist, vakthållare, curator och samordnare på konsthallen.
Nytt är också att förvaltningen räknar med att konsthallen ska ta ut entréavgift på 100 000 kronor under kommande sommarutställning.
Ordförande i Kultur och fritidsnämnden i Alingsås, Katinka Bratt, suckar tungt när jag ber henne reflektera över året 2009 och krispaketet.
– Bara tio dagar före krispaketets ankomst satt vi och skulle ta ställning till en upprustning av museet. Strax därpå fick vi beskedet att vi skulle spara in tre miljoner kronor under innevarande budgetår. Det var ombyggnadspotten som försvann. Vi har också fått direktiv från kommunstyrelsen att i första hand värna ungdomsverksamheten, berättar Katinka Bratt.
Från KUF:s håll har man inte riktigt varit tillräckligt insatt i hur arbetet på de olika institutionerna bedrivs utan hänvisat till att de givit förvaltningen i uppdrag att lösa detta.
Likväl har argumentationen sett likadan ut om museets vara eller icke vara under de senaste snart fyra åren.
Före detta kultur- och fritidsnämndens ordförande Lars Lundgren (fp), ansåg i mars 2006 i en artikel i Göteborgs-Posten att KUF redan då var ”piskade” i att ta i frågan.
– 2010 ökar kraven på offentliga lokaler och dess tillgänglighet för människor med funktionshinder. I samma ögonblick kommer verksamheten på Alingsås museum i Alströmerska magasinet att vara olaglig. Dessutom är arbetsmiljön undermålig. Därför är vi piskade att ta i frågan, sa han då till GP.
Dessutom såg han flera skäl till att se över verksamheten.
– Vi måste ställa frågan hur vi ska få andra än fyrtiotalisterna och äldre att besöka museet. Det är dags att vi lyssnar på vad kommande brukare har att säga och dessutom tillåta nästa generation att bestämma vilken verksamhet museet ska ha i framtiden, sa han då till GP.
I Göteborgs-Posten av den 28 april, 2009 menade Lundgrens efterträdare Katinka Bratt, fp, att Alingsås museum får ta en time out ett par år under lågkonjunkturen i samband med att sparpaketet presenterades. På frågan om vad hon ansåg om tjänstemännens sparförslag svarade hon:
– Vi inom alliansen vill värna verksamheter som befinner sig i en utvecklingsfas och även försöka skona de som är riktade mot Alingsås ungdomar. Det är otroligt viktigt för det framtida kulturlivet att ungdomarna finns med även i fortsättningen. Men förslaget om förändrad museal verksamhet i Alströmerska magasinet kommer vi att ställa oss bakom.
Vad som skulle hända med museet i framtiden kunde hon då inte svara på eller hur verksamheten skulle komma att se ut i praktiken.
– Men vi kommer att behålla magasinet under den här perioden och samla alla goda idéer för att nå målet om ett bättre museum i ett samlat kulturhus.
Men på den direkta frågan om museet skulle stängas eller hålla öppet under en begränsad tid kunde hon inte svara.
– Det vet vi faktiskt inte ännu. Vi kanske kan hålla öppet för en viss pedagogisk verksamhet. Jag förstår verkligen att många blir ledsna av det här beskedet och att de tror att det aldrig mer blir ett museum i magasinet. Det handlar inte om det. Vi ska i stället ta ett radikalt grepp som ska mynna ut i något bra, sa Katinka Bratt.
Museets framtid har utretts flera gånger. Arkitektkontoret Frenning & Sjögren i Göteborg har arbetat fram fem olika scenarier.
De har presenterats för politikerna i kultur- och fritidsnämndens arbetsutskott som utan att ha formulerat något förslag till beslut lämnat materialet vidare till nämnden. Scenarierna går i korthet ut på följande:
1. Alströmerska magasinet får ny trappa och en hiss. I övrigt inga förändringar. Kostnad 2,6 miljoner kronor.
2. Museet blir kvar i magasinet, som byggs om och får en paviljong med långsidan mot Lilla torget. (12 miljoner)
3. Museet flyttar in i kulturhuset samtidigt som en ny entré av skapas mot ån.
4. Museet flyttar in i kulturhuset som byggs till.
5. Museet flyttar delvis till kulturhuset och magasinets översta plan blir kontor.
Det första scenariot var det som KUF-nämnden skulle klubba igenom när krispaketet anlände. De tre sista scenarierna kostar, enligt kultur- och fritidschefen Olle Andersson, mellan 40 och 50 miljoner kronor.
Men han poängterar att inriktningen och vad kommunen verkligen vill med museet ändå är viktigare i dagsläget än att diskutera lokalfrågan.
Men låt oss göra en tillbakablick och stanna vid året 2007.
• I en platsannons söker Alingssås kultur- och fritidsförvaltning en utvecklare av Alingsås museum och konsthall.
• På våren samma år anställs Pontus Hammarén som verksamhetsansvarig för båda institutionerna.
• Året efter, våren 2008, slog Konsthallen all besöksstatistik när den visade Hammaréns första programpunkt, en utställning med fotografen Andres Serranos bildsvit A History of Sex.
Under utställningstiden besöktes konsthallen av fler personer än under ett vanligt år. Rubrikerna i både lokal- och rikspress innehöll ordval som sex, våld och pornografi. Sedan blev det nynazism, bögporr, fistfuck och tidelag.
Kristdemokrater i kommunen protesterade, övriga politiker gladdes över besökssiffror och den nye verksamhetsansvarige insåg att han lyckats uppnå politikernas krav på begreppen citybranding och legitimitet.
Hur gick det sen då?
– Jag tycker att med konsthallen har vi kommit en väldigt bra bit på väg. Gällande museet är jag mindre nöjd. Därför att det som jag har velat införa har inte realiserats men det har sina praktiska förklaringar. Museet hade ett satt program för jubileumsåret när jag började. Därutöver kan man säga, finns det en personal på museet som man naturligtvis inte bara kan köra över men en ny hållning. Då kan det gå som på Stadsmuseet i Göteborg. Man får lyssna in lite inledningsvis, förstås. Sedan har budgeten för museet varit otroligt liten och krympt ännu mer. Den finns nästan inte längre. Den var 40 000 kr om året. Med de pengarna skulle man vinna på att göra en utställning om året. Som ett avtryck, då har man ett år på sig i regionen att gå och se en sån utställning i stället för att göra så att säga lite fjärtigare insatser på fyra stycken om vardera 10 000 styck, säger Pontus Hammarén.
Men Alingsås kommuns kultur- och fritidsförvaltning, Kultur och fritidsnämnden samt stadens näringsliv har varit positiva. Besökssiffrorna för konsthallen har skjutit i höjden och publiciteten har inte låtit vänta på sig.
– Besökssiffrorna är det som räknas, säger Olle Andersson. Museet har inte kunnat visa upp en utveckling och då blir det svårt att legitimera deras verksamhet under en krisperiod. Därför satsar vi på konsthallen.
Olle Andersson trampar vidare på den linje som före detta kultur- och fritidsnämnds ordförande Lars Lundgren en gång ritade upp.
I Alingsås tidning i februari i fjol menade Lundgren:
– Vi har ett politiskt uppdrag att utveckla kulturen och öka attraktionskraften för kulturen.
Men visionen om långsiktiga perspektiv och att våga handla offensivt i en sektor där resultaten sällan är omedelbart avläsbara och där ovissheten alltid är stor finns kvar hos verksamhetsledare Pontus Hammarén. Möjligheten att nå dit ser han som svår i nuläget. En tid efter att han anställdes formulerade han på uppdrag av förvaltningen en vision för konsten och konsthallen i Alingsås.
”Utöver att konsten mer allmänt stimulerar näringslivet och på ett individuellt plan fantasin, kan konsten också spela en stor roll för samhällets självreflektion och demokratiska dialog. Konsten är ett av flera redskap att tillgå för att hantera och belysa ett alltmer komplext samhälle. En konsthall kan vara en arena för samtal som på sikt kan minska spänningarna i samhället. Den bör också utgöra ett rum för djärva experiment – experiment som kan lyckas men också tillåtas att misslyckas – eftersom experimenten inom alla sektorer är det som för samhället framåt. En konsthall bör vidare vara platsen där alla ämnen, även de svåraste, mest kontroversiella frågorna kan lyftas upp till ytan och bli belysta. Till skillnad från större delen av det övriga samhället måste rummet för konst tillåtas vara vidöppet, kompromisslöst och utmanande. En överväldigande politisk konsensus råder idag om denna nyckeluppgift – att en konsthall ska vara en fri och obunden arena där också den provocerande okonventionella tanken och det okonventionella uttrycket får prövas. En konsthall som emellanåt inte utmanar publiken är en konsthall i periferin. Till sakens natur hör självfallet att all konst knappast omfamnas av alla och att konsten utöver inspiration och glädje även kan väcka irritation och vrede.”
Någon vision för museet har dock inte formulerats.
– Vi, förvaltningen, tyckte att den utredning som Gunnar Dahlström gjorde över museet var uttömmande, säger Pontus Hammarén.
Ett dokument om 15 sidor sammanställdes under 2006 av Gunnar Dahlström, dåvarande chef för Göteborgs stadsmuseum och före detta informationschef vid Göteborgs Universitet.
Där framhöll Dahlström bland annat att museet och kulturhuset behöver en utställningshall och att en sådan kan lokaliseras som tillbyggnad antingen till den nuvarande kulturhusdelen eller till Alströmerska magasinet.
En ny plan för basutställningarna om Alingsås bebyggelse, liv och verksamheter behöver utarbetas och utrymmen för funktionella museimagasin skapas. Det kvalitativa samarbetet mellan museet och besöksnäringen skulle också kunna stärka Alingsås som turistmål i Västsverige, heter det i utredningen.
”Personalmässigt är det mest besvärande avsaknaden av en pedagog. En expanderande utställningsverksamhet förutsätter också ökade insatser av en museitekniker”, skriver Dahlström bland annat.
Pontus Hammarén och jag samtalar om kravet på att leverera, skapa legitimitet och vikten av att vara samtidsanpassad.
Om man tittar på hur resonemanget går i riket, på kommunalt och på regionalt plan pratar man väldigt ofta om tillväxt, utveckling, attraktion…
– Ja just det.
…och hur man ska nå detta. Hur ser du på det?
– Jag tycker väl att all verksamhet måste utvecklas, annars dör den, det ser vi nu konkret att det håller på att nästan ske här. Inget museum kan stå still och jobba på samma sätt i årtionde efter årtionde. Det är klart att man ropar mer på det ordet nu än förut, det hörs mer – förändring. Fast jag tror att i botten har man blivit mer medveten. Det har skett mer på senare år inom museisektorn, när det gäller kulturhistoriska museer. Det är väl sunt att man hela tiden vill se en utveckling, att man måste kunna peka på hur man jobbar, att man måste försöka nå en ny publik.
Det finns ju alltid en piska över alla verksamheter – visa att du betalar tillbaka det du får i den mån du kan.
– Ja, just det. Den piskan har så att säga blivit mer synlig eller är mer påtaglig. Förr tror jag att museerna gick lite långsammare fram och var lite sömnigare, man höll samlingarna vid liv och jobbade i ett annat tempo. I dag krymper organisationerna och så kommer kravet på att man levererar något som det heter, som är synligt. Man pratar ibland om besöksiffror och det finns alltid en risk att man faller in i någon populism. Det är baksidan av det då. Annars tycker jag att det är sunt att man försöker locka in nya besökargrupper dels genom att bredda utställningsunderlaget så mycket som möjligt och dels genom att belysa samtiden. Det är inget som hindrar det gamla uppdraget att löpa parallellt så att man kollar bakåt historiskt. Men kravet på att inte bara servera sanningar utan också frågeställningar ökar samt någon slags förankring. Att förankra historien i nuet på något vis. Varför är detta relevant idag? Den ingången, det önskemålet har nog artikulerats och blivit mer tydligt, säger Pontus Hammarén.
Men frågan kvarstår. Vad händer med museet om det stänger i månadsskiftet jan/feb? Kommer museet någonsin att öppna igen?
– Jodå, det är vår intention, säger förvaltningschefen Olle Andersson och kultur- och fritidsnämndens ordförande Katinka Bratt.
– Jag hoppas att det ska vara ett stort fint museum 2019. Det tar lång tid att bygga upp det. Jag tror att man ska tänka i de banorna men då kan man inte hålla på att vänta till 2015 utan man måste så fort man får möjlighet och mera pengar skapa ett tryck. Det viktiga är att man får ett levande kulturhus. Jag hoppas nu att museets vänner orkar även om de inte får precis som de vill i precis allting, säger Katinka Bratt.
Men även om styrtalen i form av ökade besökssiffror till Konsthallen stiger hela tiden så blir det ändå svårt för att inte säga omöjligt för en verksamhetsledare och en förvaltning att driva två institutioner med en personal om tre personer.
Det behöver man inte vara anställd för att förstå. Frågan är om det finns någon som vill driva Alingsås kommuns utställningsverksamhet vidare in i framtiden med nästan noll budget, nästan noll personal och noll pedagogik.
Det liknar mest en nollvision.
