[100204] Hösten 1959. Bertil tar farväl av sitt hem på Gröna gatan, i Majorna, Göteborg. Hans hem skall rivas – Bertil måste flytta på sig. Han är en av de första som fick se sin sociala tillvaro splittrad i samband med saneringen av Göteborg. Masthugget, Annedal, Landala, Olskroken och Haga stod på tur. Mellan åren 1959 – 1974 revs, sett till populationsmängden, dubbelt så många lägenheter i Göteborg som i Stockholm.
I Svenska Turistföreningens årsskrift 1978 skriver Elias Cornell:
Istället för att vandra sin egen väg har Göteborg hela tiden letts och förletts av ekonomiska och ideologiska krafter att vandra en föregiven ödesväg emot allt större splittring så att helheten numera närmar sig det ogripbara…
I 1980-talets Haga kom vändningen. Göteborg var sargat men göteborgarna hade vaknat upp. Bertil kunde i sitt nya hem i Kortedala läsa om protesterna och se hur det den här gången, till skillnad från hans egen kamp för livet på Gröna gatan, fick de ansvariga att åtminstone omvärdera sina beslut. Hädanefter skulle det inte rivas med samma ursinne som tidigare. Men saker och ting ändrades inte över en natt. När Norra Älvstranden stöptes om under 1990-talet gjordes också detta utan någon egentlig debatt – med protester som följd. Blev Haga egentligen vändingen?
När planerna på en förändring av området på älvens södra sida stod för dörren hade man egentligen inget annat val än att föra in begrepp som medborgarinflytande och demokrati, samtal och dialog. En bit in på 00-talet fick göteborgarna så se projektet Dialog Södra Älvstranden gestalta sig. Syftet var att ”ta reda på vad göteborgarna vill använda Södra Älvstranden till”. Intentionerna var goda. Beslutsfattarna kände sig nöjda med den demokratiska processen, medan andra i efterhand kände besvikelse. Det behövdes något annat.
Hur denna nya väg ska se ut är det ännu ingen som vet. Mot bakgrund av ovanstående kan man mycket förenklat säga att Göteborg har fått två nya plattformar för stadsplaneringsfrågor. Två rum som valt olika vägar för att tackla ”samtalet om staden”. En av dem såg dagens ljus i mars 2009. I oktober samma år tog jag själv steget in i detta rum – en erfarenhet som starkt påverkat mitt perspektiv på staden och samtalet om den.
Urbanum ska vara som en fruktkropp, ungefär som en svamp, och sen det här mycelet som fortsätter ut i staden och så kan det komma upp nya fruktkroppar på olika ställen…
Ylva Berglund, samordnare för Urbanum.
På markplan i det sydvästra hörnet av den stora tegelbyggnaden, alldeles vid Stora hamnkanalen, det som en gång i tiden var Göteborgs Hamn – i det hus där Ostindiska kompaniet en gång skötte sina affärer – ligger Urbanum. Ett fysiskt rum och en plats men samtidigt någonting som har visionen av att vara och bli mycket mer än så. Urbanum ingår i en bred och ganska spretig verksamhet på Göteborgs stadsmuseum, fyllt med människor med idéer och tankar om vad Urbanum är och kan komma att bli. Ingen vet säkert, men de flesta vill vara en del av det som komma skall. Kulturförvaltningens chef Björn Sandmark skriver på sin blogg:
Göteborg är inne i en gigantisk omvandlingsprocess och behovet av konstruktiv kritik, engagerad debatt och intressanta samtal är stort. I Urbanum kommer vi att fortsätta att fördjupa den debatten de kommande åren. Alla är välkomna att delta.
Vid Lilla Bommen där Östra Hamnkanalen tidigare mötte älven – där Hisingsbron och Cellfängelset tidigare låg och där göteborgare för några år sedan möttes av en enorm byggarbetsplats – återfinns Älvrummet, etablerat i samarbete med Älvstranden Utveckling AB och Stadsbyggnadskontoret. Mellan Älvrummet och Urbanum ligger 455 meter stad. Gemensamt för båda är att de tagits fram på grund av ett behov: ”av mötesplatser för reflektion och samtal om staden”. På Älvrummets hemsida kan man läsa:
Det händer just nu mycket på Norra och Södra Älvstranden. Både det som är klart och det som planeras berör många. Därför har Älvstranden Utveckling tillsammans med Stadsbyggnadskontoret etablerat Älvrummet, ett forum där all aktuell information finns samlad och där människor kan mötas och samtala om det som är på gång.
På en relativt begränsad yta i Göteborgs innerstad finner man alltså två aktörer som konkurerar om att bli göteborgarnas plats för samtalet om staden. Älvrummet slog upp portarna i februari 2008 och har en mer eller mindre fast struktur medan Urbanum, liksom Stadsmuseet i sig, fortfarande söker sin identitet. Vilken identitet är det museet och rummet i det sydvästra hörnet söker sig mot? Vad kommer det att bli av Urbanum? Kulturförvaltningens chef Björn Sandmark gör spontant en jämförelse med Älvrummet:
Urbanum bör ha en tydlig roll där vi inte är inne och trampar i Älvrummets mer konkreta bebyggelseperspektiv… en roll där Urbanum mer har hand om mjukvaran… tyngdpunkten bör ligga på ett historiskt och kritiskt ifrågasättande perspektiv.
Mikael Nanfeldt, enhetschef på Stadsmuseet, låter tankarna vandra:
Att våga vara en plats där villkor för människor diskuteras… vad finns det för alternativ i relation till den utveckling som pågår just nu? Hur ser maktstrukturerna ut? Urbanum letar efter sin form, men befinner sig i en tid då det är dags att välja… det kan bli en plats där det försiggår en diskussion kring vad det är för en stad vi vill ha imorgon… Urbanum har en unik möjlighet att vara en arena för olika röster…
Här kommer Nanfeldt in på en mycket viktig aspekt, som också kan ses som en av skillnaderna mellan Urbanum och Älvrummet. Vems röster är det egentligen som hörs i de bägge rummen? Vilka är det som tillåts att tala? I Älvrummet – där det med jämna mellanrum anordnas så kallade Soppluncher, tillfällen då göteborgarna bjuds in till för att ta del av framtida omdaningar av staden över en skål soppa – är det framför allt de arkitekter och stadsplanerare, som ligger bakom de olika förändringsförslagen, som får göra sin röst hörd. I slutet av varje presentation ges utrymme för frågor, vilka dock väldigt sällan resulterar i diskussion. Istället ges korta repliker om varför man inte kan göra på det sätt som personer ur publiken föreslår.
På de tre senaste Soppluncherna (under hösten 2009) var det endast en kommentar från publiken som togs på allvar. Vad som skiljde denne man från de övriga med synpunkter var att han inte presenterade sig som ”Lars Larsson från Högsbo” utan med dubbel akademisk titel. Samtalet och mötet uteblev. Istället erfor jag något som mer liknar bloggaren Arga Agdas besök i samma rum, då hon fick det förklarat för sig att ”Älvrummet är inte tänkt för diskussion, det är en ren informationsplats”.
Någon vecka efter mitt tredje besök i Älvrummet öppnade årets sista utställning i Urbanum: Gatans Poesi, en fotoutställning av Hillevi Nagel. De röster som stod i centrum här var anonyma göteborgare som plitat ner diverse olika budskap på stadens gator och torg, i form av ”klotter” och små installationer. Skillnaden mellan de båda rummen är tydlig. I det ena rummet uppstod en exkluderande faktor (de som fick komma till tals men som inte tilläts påverka eller knappt lyssnades på) medan det i det andra rummet var den anonyme och okände som tilläts ge uttryck för sin talan. För Urbanums del var Gatans Poesi inte den första utställningen som lät andra än de givna ges talan. Så skedde också i utställningen Skam och i Mellanrumsseminariet Den Psykotiska Staden. Att Urbanum fortfarande är ett rum som letar efter sin plats behöver inte ses som en svaghet. I relation till Älvrummet är det kanske snarare en styrka. I ett rum med otydligare ramar ökar också möjligheterna till en mer mångdimensionell diskussion, där fler röster kan tas på allvar.
I Älvrummet finner vi istället en mycket tydlig linje. Det går inte att komma runt det faktum att det finns ekonomiska krafter som är verksamma i rummet. Man kan fråga sig om det verkligen går att framställa Göteborg som en arena där kapitalet någonsin inte varit inblandat. Även om inte Urbanum är tyngt av samma problematik existerar inte heller ett museum oberoende av den ekonomiska verkligheten. Dels handlar det om marknadens ökade intrång på kulturens arena (som har fått institutionerna att tänka om och förnya sig för att kunna hantera den nya världen utanför) och dels handlar det om en kamp för att hålla sig inom budgetens ramar.
På Göteborgs Stadsmuseum uppstod en frontalkollision då museets ambitioner att delta i samhällsdebatten ställdes öga mot öga med museets iver att söka ytterligare inkomstkällor. Museets ytor på bottenvåningen hade, mot finansiell ersättning, intagits av en chokladfestival. I Wallenstamsalen hölls samtidigt ett seminarium där frågor om det offentliga rummet ventilerades; vem har rätt till det offentliga rummet? Varför får HM pynta staden mot betalning medan gatukonsten ses som olagliga handlingar? I pausen kunde besökarna notera att foajén, vad som kan ses som museets offentliga rum, inte längre var allas utan plötsligt stod i privat ägo.
Efter chokladfestivalen stod Urbanum tomt under en längre tid – samtidigt som Soppluncherna rullade vidare 455 meter därifrån. Urbanum är dock mer än ett rum, det är också en tankeverkstad och ett nätverk. Medan rummet stod tomt hölls seminarier i samarbeten med bland andra Göteborgs Universitet, Chalmers, Stadsbiblioteket och Nätverkstan, där diskussionerna kretsade kring begrepp som gentrifiering, soft structure och segregation. Diskussioner som visade en annan stad än den som målades upp i Älvrummet – där istället begrepp som att flanera flitigt användes. 455 meter ifrån varandra pågick helt olika diskussioner om samma stad. Det blev för mig tydligt att en motpol till Älvrummet behövs. En plats där samtalet om staden kan ske på individens villkor och inte på en scen där ramarna, frågorna och svaren redan på förhand är formulerade. En plats som vågar visa och diskutera den delade staden. Detta är och har varit en av de svåraste, men också en av de viktigaste, utmaningarna för Urbanum.
Ytterligare utmaningar ligger på hemmaplan. Styrkan i att ingå i ett stadsmuseum ligger i att verksamheten är förankrad i en etablerad verksamhet som göteborgarna känner förtroende för. För att kunna fungera som göteborgarens rum krävs dock att rummet tillmäts ett närmast obegränsat mått av frihet. Frågan, och utmaningen, blir här hur stor frihet en verksamhet som ingår i en större enhet (Göteborgs kommun) kan ha? Hur ska verksamheten hantera röster som är kritiska till Göteborgs kommuns tillvägagångssätt och visioner när Urbanum själv är en del av ett kommunalt museum?
Här är återigen fotoutställningen Gatans Poesi ett intressant exempel som förtydligar denna spänning. Indirekt utmanade utställningen Göteborgs Stads klotterpolicy genom att placera det som enligt policyn anses vara ”fult” och ”ostädat” i ett av stadens finrum. Ser man Göteborgs kommun som en helhet är det intressant och paradoxalt hur ett hörn av verksamheten utmanar visioner producerade av andra delar ur samma helhet. För att Urbanum ska kunna nå sin fulla potential krävs dock att verksamheten kan få lov att fungera just på ett sådant sätt. Att rummet ges den frihet som krävs för att agera scen för de verkliga diskussionerna, där begrepp och normer kan utmanas.
Ytterligare en spänning är den mellan det gamla och det nya. Rummet och verksamheten ingår i enheten för kulturmiljö och sticker ut med sitt samtida perspektiv på staden. I diskussioner som förs kring Urbanum ingår också en annan syn på kulturmiljö, en kulturmiljö som i lika delar består av en yttre och en inre, en materiell och en immateriell kulturmiljö. Utmaningen för Urbanum har att göra med museets identitet: ”det gamla är museets själ”. De flesta museer, Stadsmuseet är inget undantag, signalerar bevarande. Urbanum får i sammanhanget svårigheter att ses som ett naturligt inslag inom museets ramar. Detta är på ett sätt ironiskt då det ju som jag tidigare beskrivit var bevarandekulturens möte med saneringsvågen som skapade behovet av plattformar som Urbanum.
Om uppgiften för Urbanum kan ses som att försöka skapa sammanhang i staden – ett alternativ till Älvrummet, som allt för ofta har tappat greppet om den inre, sociala kulturmiljön – ligger utmaningen i förtydliga och naturalisera sig själv i det sammanhang som Göteborgs Stadsmuseum utgör – och bli en accepterad del av museets själ. Stadsmuseet är liksom Göteborg delat. För att Urbanum på ett bättre sätt skall kunna ta sig an staden krävs att också museet hittar sitt sammanhang och sin identitet.
Hösten 2009. På 3:e Långgatan diskuteras utvecklingen i Gårda, ytterligare en stadsdel i Göteborg som många av de styrande helst skulle ses jämnas med marken. De människor som bor där kan, liksom Bertil i det sena 50-talets Majorna, komma att få flytta på sig. Men lokalen är fylld med människor med starka röster, röster som förhoppningsvis blir hörda. Utan att kunna sätta fingret på var det kommer ifrån, har mycelet börjat sprida sig i staden. Nya fruktkroppar har börjat dyka upp, samtalen om staden blir fler och fler. Kan vi tillsammans läka Göteborg?
