[091217] För många av oss är populärvetenskapen en självklar del av vår vardag. Vi läser kanske populärvetenskapliga böcker eller tidskrifter, tittar på Kunskapskanalens dokumentärer, följer vetenskapssidorna i dagspressen eller läser en bok om exempelvis astronomi för våra barn. Populärvetenskapen i dess mångskiftande former är en länk mellan oss och den vetenskapliga kunskapen och i stor utsträckning får vi vår vetenskapliga bildning genom aktiviteter som dessa.
Men till skillnad från en undervisningssituation är vi normalt ensamma i detta möte med vetenskapen. Det finns ingen lärare som rättar våra misstag, hjälper oss med det vi inte förstår eller uppmuntrar oss när så behövs. Det populärvetenskapliga studiet, om man nu kan kalla det ett sådant, innebär därför en mycket speciell form av kunskapsbildning.
I min bok har jag tagit denna situation till utgångspunkt för en undersökning av det jag kallar den publika kunskapsbildningen. Enkelt uttryck har jag studerat vad människor gör av det vetenskapliga tankegodset när det når fram till dem genom olika populärvetenskapliga kanaler.
Public understanding of science
Med den ovan antydda ansatsen skriver boken in sig i ett internationellt forskningsområde som brukar betecknas som Public understanding of science (PUS). Fältet tog form decennierna efter Andra världskriget och närdes från början av en tilltagande oro bland naturvetenskapens tillskyndare för att den breda allmänheten höll på att tappa förtroendet för vetenskapen. Krigen hade i sammanhanget krävt sin tribut – inte minst atombomberna över Japan blev en symbol för en mer kritisk hållning till vetenskapen – och senare späddes dessa negativa attityder på av de begynnande miljörörelserna.
I den naturvetenskapliga världen började man argumentera för att denna opinionskantring måste vändas, eller åtminstone hejdas. Men för att detta skulle vara genomförbart behövde man kunskaper om själva fenomenet och därför började man beforska området. I speciellt den anglosachsiska världen började man göra undersökningar – ofta i form av stora enkäter – där man dels försökte mäta människors vetenskapliga allmänbildning (scientiftic literacy) och dels studera deras attityder till vetenskapliga ting. Fältet har sedan dess utvecklats till ett mycket dynamiskt och sammansatt område. Den kvantitativa ansatsen lever fortfarande kvar, det vill säga än idag försöker man mäta människors kunskaper och attityder, men området har också kompletterats med forskning av en mer kvalitativ inriktning.
Gemensamt för båda inriktningarna är emellertid upptagenheten med här och nu. Man vill studera dagens situation för att bättre kunna hantera morgondagens. Hur det var förr är av föga intresse. Fältet är därmed utpräglat a-historiskt och få vetenskapshistoriker har gjort avtryck i diskussionen. Det senare understryks av den traditionella inriktningen på enkätundersökningar och djupintervjuer – båda ansatserna kräver förstås att representanter för allmänheten finns där att fråga. Men om man nu som vetenskapshistoriker vill försöka studera hur forna tiders publiker närmade sig vetenskapliga ting, om man vill försöka sätta diskussion om den allmänhetens relation till vetenskapen i ett historiskt perspektiv, hur ska man då bära sig åt?
Knut Lundmark
Alla vetenskapliga undersökningar förutsätter någon form av material. Frågorna ovan kan därför formuleras om som frågor om material. Var hittar man ett underlag som kan säga oss något om andra tiders publiker och deras relationer till vetenskapen? För mig blev svaret kort och gott: i Lund.
I sin tid var lundaastronomen Knut Lundmark (1889–1958) riksbekant [Bild: Lundmark]. Idag torde få känna till honom men under 30-, 40- och 50-talen var han välkänd långt utanför vetenskapliga kretsar. Han hade börjat sin vetenskapliga bana i Uppsala där han disputerade 1920 på en avhandling om avståndet till Andromeda-nebulosan. 1928 installerades han som professor och institutionsföreståndare på observatoriet i Lund och han uppbar tjänsten fram till sin pension 1955.
Vid början av seklet var astronomins stora stridsfråga avstånden till de så kallande spiralnebulosorna (idag kallar vi dem för galaxer). [Bild: Spiralgalax] Majoriteten av världens astronomer menade att dessa är förhållandevis små och närbelägna objekt. Den gängse uppfattningen var att de är solsystem som höll på att bildas. Minoriteten – till vilken Lundmark anslöt sig – var av i det närmaste motsatt uppfattning. Här hävdade man istället att de varken är små eller närbelägna, istället argumenterade man för att spiralnebulosorna är gigantiska stjärnsystem, till form och dimensioner i samma storleksordning som vårt eget vintergatssystem, och att de ligger på enorma avstånd, långt utanför Vintergatan. Det var bland annat denna uppfattning som Lundmark försökte argumentera för i sin avhandling. Med tiden skulle den lundmarkska linjen gå segrande ur striden och även om han inte fick äran för detta genombrott så är Lundmark ändå ihågkommen som en av pionjärerna inom den moderna galaxforskningen.
Vid sidan av sitt vetenskapliga arbete var Lundmark ända sedan studieåren också djupt engagerad i det populärvetenskapliga arbetet. Han skrev ett femtontal böcker, ett bokstavligt talat oöverskådligt antal artiklar i dags- och veckopress, han reste på långa föreläsningsturnéer och han var en mycket flitig gäst i Radiotjänsts studio. Det var framförallt i den senare rollen som han nådde ut till de bredare lagren och fortfarande kan den äldre generationen dra sig till minnes hans lite eftertänksamma norrländska från radion. Han var en folkbildare av rang och av tidens astronomer utan tvekan den enda som kunde kvalificera sig för beteckningen folkkär.
Det är också denna kärlek som har öppnat en dörr för mig. Det visar sig nämligen att människor inte alltid nöjde sig med att läsa hans texter eller lyssna till hans föreläsningar, många satte sig också ned och fäste sina egna tankar och reflektioner på pränt i ett brev till Lundmark. De flesta av dessa brev finns bevarade i Lundmarks enorma brevsamling som förvaras på handskriftsavdelningen vid Lunds universitetsbibliotek. Här hittar vi Elvira Hanell från Rottneros som rapporterar ett norrsken, elvaårige Ulf Larsson i Viksjöfors som berättar att han vill bli astronom när han blir stor, och förstås Fru Maria Andersson som verkar ha förälskat sig på avstånd och föreslår en nattlig träff på observatoriet. Bara för att nämna några.
Studerar man dessa brev är det uppenbart att Lundmark med sitt populärvetenskapliga arbete inte bara nådde människor redan vunna för astronomins sak, utan verkligen ned i folkdjupen. Hans publik var inte valda delar ur tidens socioekonomiska struktur, utan han spred sina gracer diagonalt genom samhället. I hans brevsamling finns lämningar från grevinnor och baroner, direktörer och advokater, men också stuveriarbetare, drängar, lärarinnor, åldringar, hemmafruar, fotografer, skolbarn, tiggare och tokstollar. Ja listan skulle kunna göras betydligt längre; på det hela taget finns samhällets alla skikt representerade.
Läsar- och lyssnarbreven
Det bortåt tusentalet läsar- och lyssnarbrev som går att vaska fram ur Lundmarks arkiv utgör ett omfattande och synnerligen rikt material. Innehållsligt rör breven – och som också har fått bli titel på boken – allt mellan himmel och jord. Samtidigt är materialet tämligen svårarbetat. Ett problem är att det faller sönder i enskildheter. De allra flesta korrespondenser består bara av enstaka brev. Dessutom, och eftersom brevskrivarna inte är uppburna akademiker, politiker eller något liknande, går det bara i undantagsfall att bilda sig en uppfattning om vilka de var. En viss hjälp har jag haft av Lundmarks föredömliga vana att spara kopior på sina egna brev, vilket har gjort att det i många fall gått att återskapa hela korrespondensen.
Ett annat problem har varit att ur det sammelsurium av tankar, idéer och reflektioner som breven rymmer försöka skapa någon sorts historieskrivning. För att hantera detta har jag valt att disponera boken i en serie kapitel som samlar sig kring olika typer av brevskrivare. Här ska jag kort presentera några av dessa, nämligen människor som inkommit med meteorobservationer, amatörastronomer och de jag valt att kalla hemmatänkare.
Lundmarks publiker
Det finns ett antal olika himlafenomen som är av sådan karaktär att astronomerna själva inte räcker till för att studera dem. Ett sådant är stjärnfallen eller, med en bättre beteckning, meteorerna. Typiskt för dessa är att de dyker upp överallt på himlen, brinner någon sekund för att sedan vara borta. För att vetenskapligt kunna närma sig dessa kortlivade fenomen behövs många observationer, gjorda från olika geografiska positioner och helst efter vissa metodregler. Lundmark var engagerad i frågan och använde populärvetenskapen för att uppmuntra allmänheten att bistå astronomerna i detta viktiga ärende. Genomslaget var enastående. Lejonparten av alla läsar- och lyssnarbrev i arkivet innehåller just meteorobservationer. När en grupp mycket ljusstarka meteorer passerat över Sydsverige 1938 fick observatoriet i Lund in över femhundra rapporter från allmänheten.
Det som ur mitt perspektiv har varit intressantast med dessa meteorrapporter är att de på ett tydligt sätt illustrerar språkliga och begreppsliga avstånd mellan forskarna och allmänheten. Människor tenderade att beskriva sina observationer i relation till den lokala geografin och med metaforer hämtade från sin egen vardag: – Den var stor som en guttaperkaboll. – Den rörde sig lika fort som man kan anta att någon faller med fallskärm. – Den dök upp över vedboden och försvann vid eken nere vid vägen.
För en forskare är den här typen av rapporter meningslösa eftersom de i bästa fall bara säger något om man står på platsen i fråga. Lundmark ägnade därför stor möda åt att i sin populärvetenskap lära människor att göra rapporterna på rätt sätt, det vill säga att beskriva det de sett med exakta tidsangivelser, med angivande av väderstreck och framförallt uttryckta i gradmått. Av breven framgår att många också tog intryck av detta och därmed levererade rapporter författade enligt konstens alla regler.
En annan viktig publikgrupp i Lundmarks brevsamling var alla amatörastronomer han brevväxlade med. Amatörerna var ju redan vunna för astronomin så här såg relationerna annorlunda ut. Idag finns all information man som amatörastronom kan behöva enkelt tillgänglig på nätet, men för forna tiders amatörer var situationen en annan. Den populärvetenskapliga litteratur som vände sig till amatörer var mycket begränsad och en föreningsverksamhet hade precis börjat se dagens ljus. Lundmark blev därför en generell resurs för dessa människor. Han publicerade förstås en del adresserat direkt till amatörerna, men därutöver var han brevledes en viktig samtalspartner som till exempel kunde hjälpa till med bakgrundsmaterial, observationstekniker eller teleskopbekymmer och som också kunde göra något av de många observationsrapporter amatörerna skickade in.
Men granskar man Lundmark brevsamling blir det snart uppenbart att dessa amatörer kom i lite olika sorter. Som vi normalt uppfattar begreppet är amatörastronomen utrustad med teleskop eller kikare med vilka vederbörande göra olika typer av observationer av objekt på himlarna. På Lundmarks tid tänkte man sig normalt också att amatörerna skulle bidra till den vetenskapliga kunskapsbildningen genom att skicka in sina rapporter. Därvidlag uppfattades de som en sorts amatörforskare.
Men brevmaterialet har tvingat mig att delvis ompröva amatörbegreppet. Här finns andra brevskrivare som aktivt försöker bidra till kunskapsbildningen, som har samma typ av långvariga engagemang, men som är intresserade av helt andra spörsmål. Jag ägnar till exempel ett långt kapitel åt en arkitekt som vigde sin fritid åt astronomisk teoriutveckling helt på amatörbasis. I ett av bokens teoretiska avsnitt föreslår jag med denna bakgrund en breddning av själva amatörastronombegreppet.
Slutligen har vi en tredje viktig grupp i materialet, de människor som jag alltså har valt att kalla för hemmatänkare. Dessa är besläktade med amatörerna: de kan ha liknande intressen och ägna sig åt liknande saker, men det karaktäriseras av att engagemanget är mer kortvarig och att de normalt, och till skillnad från amatörerna, resolut vägrar att inordna sig i den vetenskapliga kunskapsordningen. Det rör sig om människor som själva försöker tänka ut världen hemma vid köksbordet. Många gånger har de inspirerats av någon av Lundmarks föreläsningar, för att i ett senare skede formulera allsköns teorier om världsalltet uppbyggnad, jordens undergången, solsystemets uppkomst eller vad det nu kan vara.
Ur ett astronomiskt perspektiv är de flesta av hemmatänkarnas alster helt uppåt väggarna, vilket bland annat visar sig i att Lundmark bara i undantagsfall svarade på dessa brev, men ur mitt perspektiv är de helt centrala. Hemmatänkarnas brev ger oss nämligen en unik inblick i hur människor resonerar kring det vetenskapliga tankegods de konfronteras med. Den enda principiella skillnaden mellan hemmatänkarna och alla vi andra som då och då tar del av populärvetenskapen, är att hemmatänkarna fäster sina tankar och reflektioner på papper. Och i dessa brev står det klart att avståndet mellan forskare och lekmän är betydligt större än vad man kanske föreställer sig. Här blir det tydligt att den publika kunskapsbildningen kring vetenskapliga ting är helt beroende av den egna erfarenheten, det egna språkbruket, de egna kunskaperna, och detta alldeles oavsett vad författarna eller föreläsarna egentligen har avsett.
Avslutning
Populärvetenskapen uppfattas ofta som en tämligen tillbakalutad genre. Den ger en stunds underhållning, kanske en smula bildning, men så mycket mer tänker man sig inte att den har att erbjuda.
Men min studie utmanar denna syn. Genom alla läsar- och lyssnarbrev står det klart att populärvetenskapen också är en genre som förmår skapa aktivitet och engagemang. Lundmarks skildringar av stjärnor och planeter, nebulosor, meteorer och kometer, förmedlade inte bara kunskaper, utan de förmådde också sätta tankar i rörelsen, få människor att engagera sig, att göra saker. Aktiviteterna var av varjehanda slag och alla gånger kanske de inte föll forskarna i smaken, men som jag ser det är detta snarare en tillgång än en belastning. Populärvetenskapen är ett kraftfull och dynamisk genre som förmås så mycket mer än förmedla vetenskapliga kunskaper till de bildningstörstande.
