[091212] av Johannes Anyuru och Aleksander Motturi
Urpremiär på Göteborgs Stadsteater, Nya Studion, 11 december 2009
Regi: Henrik Dahl
Kompositör: Dror Feiler
Scenografi och video: Clive Leaver
Kostym: Susan Salomonsson
Ljus: Carina Persson
Dramaturg: Åsa Lindholm
Mask: Gunnar Lundgren
Ljud: Mattias Björnström, Karin Bloch-Jörgensen
I rollerna: Sergej Merkusjev, Benjamin Moliner, Sabina Hormuz, Youssef Salama Zaki, Victoria Olmarker, Maryam Moghaddam, Mattias Nordkvist
Har den svenska invandringspolitiken och behandlingen av asylsökande invandrare inslag som strider mot ”det allmänna rättsmedvetandet”?
Den nya pjäsen Förvaret som nu spelas på Studion ställer oss öga mot öga med den frågan. Publikens rättsmedvetande har redan tagit ställning. Vi applåderar samfällt när pjäsen avslöjar hur oskyldiga, skyddsbehövande människor får sina mänskliga behov åsidosatta och drivs till förtvivlan. Och hur denna förtvivlan och hjälplöshet också smittar av sig på de svenska tjänstemän som satts att vakta dem, i väntan på en avvisning som framstår som oundviklig och bestämd av en skoningslös högre makt.
Och samtidigt finns det något mycket oroande över alltsammans. Vem skall jag identifiera mig med?
Naturligtvis med de förtvivlade, starkt individualistiska flyktingarna – som var och en spelar ut sin personlighet, på ett sätt som bara den som inte längre har något att förlora kan göra. De är så mänskliga, och begripliga. Var och en bär sitt specifika öde, på ett lockande, gåtfullt och uppenbart sätt. De är så älskansvärda. Man vill vara dem, och gråta med dem.
För jag skulle ju aldrig välja att ta tjänst på ett invandrarförvar. Pjäsens tre tjänstemän är fega och förvirrade. De söker stöd hos dem de satts att vakta. På sätt och vis kan man säga att de utnyttjar dem. De har ett egendomligt sätt att identifiera sig själva med dem. Att klistra sig fast vid dem och lura av dem deras hemligheter och känslor… Och sedan skoningslöst gå maktens ärenden, och bistå med utvisningen.
Fångvaktarna identifierar sig med fångarna, men tycker mest synd om sig själva. För de lider ju av sin medkänsla med fångarna, som de samtidigt tvingas misshandla, pressade av sin lojalitet mot överheten.
Och utan att riktigt vilja det hamnar vi i publiken i en liknande situation:
Här sitter vi och kokar av medkänsla och rätt slags rättskänsla. Vi delar pjäsförfatttararnas upprördhet. Vi skrattar åt maktens föraktliga lakejer.
Men vilka är vi själva? Lever vi inte i en demokratisk stat? Visste vi inte allt detta redan innan vi gick till teatern?
Det är nästan som Levande historia. Vi konsumerar upplysning om det vi redan vet – som ett slags kollektiv tröst för att vi låtit det ske. Och låter det ske. Och kommer att låta det ske. Igen och igen. Medan vi sitter på teatern och klappar i händerna åt vår egen förträfflighet.
Är pjäsen bra eller dålig?
Vet inte.
På ett vis är den sympatisk. Den tar ju ställning. Den låter oss känna rätt tillsammans.
Och på ett annat vis är den fjäskig, schabloniserad och förutsägbar.
Men skådespelarna är intressanta. Man tror nästan att de är sina figurer. Som om de vore äkta amatörer. Eller oerhört skickliga skådespelare, som spelar på ett främmande, osvenskt sätt. Det gäller särskilt den stumma, gåtfulla och mytiskt hotfulla Fatima, spelad av Sabina Hormuz. Och ryssen Aleksej, spelad av Sergej Merkusjev, som lyser i ett virtuost ryskt solonummer, där känslosamheten och svordomarna står som spön i backen. På något vis blir också det ett tragiskt vittnesbörd om en löjligt segregerad verklighet, där en skicklig rysk skådespelare inte kan få plats på den svenska scenen – utom som tokig ryss.
Vem är skyldig?
Vad skall vi göra?
/Kajsa Öberg Lindsten
Vi lever i en värld av paradoxer av nästan Orwellska dimensioner när fredspristagaren skickar soldater i krig och vi måste försvara vår svenska frihet genom att ta dem i fängsligt förvar som vill vara med och dela friheten med oss.
”Migrationspolitik” kallas den och är ett nödvändigt ont, får man anta, för vem skulle annars vilja syssla med den, rösta för den, anslå pengar till den? Våra medmänniskor från andra sidan EU:s gränser angriper dessa i despoerata attacker. Än så länge är det bara enskilda företag. Kan vi inte hitta något värdigt sätta att hantera flyktingarna på, kommer vi att få stå ut med storskaliga angrepp.
Skilladen mellan att få stanna eller inte är lika skärande som Dror Feilers musik två misslyckanden staplade på varandra: först att ha skrapat ihop sina resurser för att fly och sedan kastas ut med alla skepp brända.
2008 sökte 24.353 pesoner asyl i Sverige, c:a 8.300 beviljades och de övriga avvisades. De som inte gav sig av frivilligt måste avvisas med tvång. I väntan på att avvisningen ska verkställas får de sitta fängslade på ett ”förvar”. ”Brotttet var hunger”, som Erik Blomberg skrev om Ådalsoffren. Något annat brott kan de inspärrade inte anklagas för.
Johannes Anyuru och Aleksander Motturi har skrivit en enkel och angelägen pjäs i ämnet . Regissören, Henrik Dahl som satte upp Brand på Angereds Teater tidigare i höst har gjort en spännande föreställning av den . Han måste ha känt igen det absoluta problemet. Det borde inte gå att kompromissa i frågor om medmänsklighet?
/Åke S Pettersson
