[091206] En stor del av våra liv går åt till att vänta. Vi väntar på brevbäraren, vi väntar på våren och vi väntar på att saker och ting ska falla på plats. Alla har vi erfarenhet av att vänta och alla väntar vi på något – men hur ofta funderar vi över vår väntan och vad väntan kan tankas vara? Vad är egentligen väntan? Kanske skulle man kunna beskriva väntan som ett vilande tillstånd med förgreningar in i framtiden, ett tillstånd fyllt med känslor, men också en sinnestämning mellan händelser och känslor?
Ordet ger vida associationer: vackert och rofyllt för vissa, laddat med smärta och ångest för andra. Väntan betyder olika saker i olika situationer och faser i livet. I tandläkarmottagningens väntrum eller på en förläggning för asylsökande får väntan en helt annan innebörd än i barnets lustfyllda väntan på tomtefar. Väntan kan vara en känsla eller ett stämningsläge, men den kan också vara ett kroppsligt tillstånd. Något man gör i en ren fysiskt bemärkelse, på en bänk, i en kö eller på en stol. Vi väntar ofta på flera saker samtidigt och vi väntar på många olika sätt, men hur vi än väntar och hur sällan vi än reflekterar över vår väntan präglas den ofrånkomligen av kulturellt närda normer, värderingar, föreställningar och ideal.
Att fånga det flyktiga
Vetenskaplig forskning om väntan är ovanlig. Vi forskare väljer ofta att undersöka sådant som är angeläget på ett mer uppenbart sätt. Tydligt avgränsade frågeställningar om sådant som vi av erfarenhet vet hur vi ska tala och tänka om. Det kan vara ämnen som mobiltelefoner, matvanor, tatueringar eller arbetslöshet. Upplöjda tankespår som passar in i den vetenskapliga mallen och som det går att göra intressanta forskarberättelser om.
Väntan är knappast ett sådant ämne. Väntan må ha funnit sina uttolkare inom konsten och poesin, men som vetenskapligt projekt får nog väntan än så länge anses utgöra något av en vit fläck. Väntan är problematiskt. Väntan finns överallt och ingenstans. Väntan är vagt och mångsidigt. Det är ett fenomen utan hemvist, ett nebulöst tillstånd i tid och rum bortom den omedelbara möjligheten att kategorisera, strukturera och systematisera. Och det var just detta obestämbara som lockade mig. Vad skulle hända om jag som forskare försökte tränga bakom dessa självklarhetens murar? Det där som bara finns där utan att vi ägnar det någon särskild uppmärksamhet, höljt i vardagens ofta osynliggjorda rutiner? Vad skulle hända om jag som forskare gick ut i fält och bad ”vanliga” människor fylla ett så luddigt litet ord som väntan med betydelser?
För att få svar på mina frågor bjöd jag in Alva, Siri, Tove, Arvid; Tilde, Disa och sju andra personer att medverka i mitt projekt. De är alla i yngre medelåldern och tillhör en tämligen välutbildad lägre medelklass. De är alla storstadsbor och verksamma inom den offentliga/kulturella sektorn, och de flesta av dem har både hem och barn att ombesörja. Vilka berättelser skulle just dessa människor väva kring väntan? När bandspelarutrustningen eller den digitala videokameran väl monterats upp i deras kök eller vardagsrum, och on-knappen slagits på, lät jag dem associera fritt.
Ett kollage av berättelser
Under intervjuerna kom ordet väntan att fungera som en prisma genom vilken informanternas tillvaro synliggörs. Den allra vanligaste associationen till väntan var motsägelsefullt nog stress och tidsbrist i vardagen.
– Väntan, säger Alva efter att ha skyndat hem från sitt arbete som brevbärare och satt sig tillrätta framför kamerastativet i den bruna manchestersoffan.
– Det har man inte tid med. Det är ju allt man väntar på, eller hur? Att få tid över att leva…
Hon suckar, och när jag ber henne förklara hur hon känner, tar hon ett djupt andetag, som för att ta sats. Sedan kommer orden i snabb följd.
– Klockan ringer, frukost, försöka få barnen kläder, upp på cykeln, dagis, Lisa trött och ledsen, iväg till sorteringen, alltid lite försenad, alltid genomblöt av svett. Arbetsdagen går. Tillbaka till dagis och tänk om fröknarna blir sura? Handla, laga mat, äta diska, läsa saga, allt uppdelat och inrutat, ruta för ruta, som fyrkanter som måste överlevas, hinnas med, klaras av…
Alva slår i luften med rak arm, om och om igen, som för att beskriva en känsla av hårdhet och rutin.
– ….göra, göra, göra..
I berättelserna om tid och tidsbrist framträder bilden av en pressad storstadsmänniska på ständig jakt efter andningspauser i vardagen. Hon jäktar för att få tillvaron att gå ihop, samtidigt som hon söker finna lösningar på, och alternativ till sin situation, till exempel genom att utöva yoga. Det handlar om en längtan bort från yttre krav och inte sällan tar sig längtan formen av nostalgiska bilder kring hur det var förr eller kring hur andra kulturer hanterar både sin tid och sin väntan. Längtan riktas mot en tom och odefinierad tidsrymd i vilken man föreställer sig få plats med ”hela sig själv”. I berättelserna om tidsbrist konstrueras just väntan som en möjlighet, som en möjlighet till något annat.
Centrala i dessa berättelser är de avbrott, eller de mellanrum som ibland uppenbarar sig i tillvaron. Väntrum, tågkupéer, busskurer, parkbänkar och kaféer som tas i bruk för att realisera och aktivera dessa, som informanterna upplever, livsnödvändiga mellanrum. Mellanrummen är mellanrum därför att man i dessa slipper ifrån yttre ansvar och samhällets normerande krav på effektivitet. För Tove, tvåbarnsmamma och heltidsarbetande socionom, är det väntrummen som hägrar.
– Jag älskar att sitta i väntrum, det är det bästa jag vet säger hon och skrattar åt sig själv och sin kanske inte helt självklara entusiasm.
För att illustrera sitt påstående berättar hon om den gången då hon skulle på besök till ögonläkaren och förväntade sig en väntetid på fyra-fem timmar. I tron om att äntligen få en stund över för sig själv packar hon ryggsäcken full med kaffetermos, filt, smörgåsar, böcker, anteckningsblock och flera pennor för att vara på den säkra sidan. När sköterskan sedan ropar in henne efter bara en halvtimmes väntan blir hon både arg och besviken.
Toves besvikelse handlar förstås om en förväntan på återhämtning och att få kontroll på en, som hon upplever det, kaotisk vardag. I mellanrummen återupprättar man det själv, det subjekt som man upplever som söndrat av stress och omgivningen krav. Väntan beskrivs här som ett både produktivt och terapeutiskt tillstånd i vilket man kan ordna och få kontroll över tillvaron. När Siri som är ensamstående småbarnsmamma köper tågbiljetter i hemlighet och ljuger för barnets pappa om att hon måste till Stockholm på ett möte med jobbet, handlar det just om att samla ihop det själv som ”som gått sönder” eller upplösts på vägen.
Här blir väntan en metafor för förändring. Väntan blir vilan i en stressig tillvaro i vilken görandet är centralt. En spricka i tiden där aktiviteter kan förberedas och förutsättningarna för att livet ska hända vårdas, ses över, börja gro. En odefinierad tid för återhämtning och växt. Mellanrumsberättelserna är många, och för mig illustrerar dessa den enskilda individens försök att manövrera sig själv i ett höghastighetssamhälle, där den enskilde individen inte sällan utelämnas åt självhjälpsböcker och egen uppfinningsrikedom. Och det är här någonstans som informanternas berättelser om tidsbrist tar form. Deras erfarenheter pekar tydligt på hur dagens människor brottas med motstridiga samhällsideal: idealet om att vara efterfrågad och aktiv, och idealet om att lära sig hantera stress. Idealet om att vara ”med på tåget” samtidigt som man ska ha tid över, inte bara för inre reflektion och träningspass på Friskis & Svettis, utan också för att ta hand om hem och barn.
Alva fortsätter berätta.
– När barnen kommer till en och vill visa saker de sett, en sten eller en blomma eller så, så är det som att deras takt är för långsam för mig.
– Jag blir så arg när jag tänker på det…
Här spricker hennes röst.
Ögonen fylls med tårar och hon tittar bort från kameran, märkbart generad över sin känslomässighet. Längtan efter en långsammare vardag får här fysisk gestalt genom Alvas tårfyllda ögon.
Hon mumlar, fortfarande med rödkantade ögon, men nu med tydlig sarkasm i rösten.
– Samhället är ju verkligen gjort för människorna…
Det är uppenbart att Alva, Tove och de andra informanterna känner sig klämda mellan egna behov och samhällets krav på flexibilitet och effektivitet. När allt större ansvar läggs på individen, måste vi lära oss att själva värna vår hälsa genom att regelbundet skapa tid och rum för dessa tidsliga återhämtningsritualer. Den ideale medborgaren, sett ur ett samhällsekonomiskt perspektiv, blir då som den som har tillräckligt med kulturell kompetens för att när som helst kunna ”lappa ihop sitt inre” och börja fungera igen.
Men lika ofta som väntan kan utgöra ett efterlängtat rum för växt och fördjupning räds man de känslor av stress och otålighet som riskerar att överbemanna oss i stunder av en mer långsam tid.
rvid, vars nyfödda barn blivit sjukt, blir så frustrerad över att behöva vänta i telefonkön till sjukvårdsupplysningen att han sliter ut telefonjacket ur väggen och får med sig stora delar av tapeten. Han berättar också att han ”blir galen” av att sitta framför en krånglande dator.
– Man vet inte vart man befinner sig egentligen, på vilken planet? Lite som att gå in i en annan dimension, en annan tidsdimension nästan. Som att identiteten löses upp. Sedan när sidan äntligen kommer upp och så, då får man tillbaka sina mänskliga konturer igen. ”Jag är jag” liksom och kan börja surfa. Det handlar om några sekunder och ändå är det nästan…
Han skrattar.
– …som existentiellt obehagligt.
I många av berättelserna om väntan är fördröjningen central. I fördröjningen öppnar sig en tidslig-rumslig glipa. Denna glipa fylls med olika känslor, motiv och fantasier beroende på situationen och på vilken person som upplever den. Att sitta och vänta på sin älskade på ett kafé eller i en biofoajé kan sätta igång starka känslomässiga processer vars följder kan bli ödesdigra. Arvid, som till slut blev trött på sin alltid försenade flickvän, bestämde sig till exempel för att riva sin biobiljett, gå därifrån och aldrig höra av sig igen. Men resultatet av väntesituationerna och hur de organiserar subjektiviteten är inte givet, de kan upplevas som bekräftande och förstärkande, som förskjutningar eller som ett underminerande i vilket tvivlet och frustrationen blir centrala. På en kulturell nivå lär vi oss hur länge saker och ting borde ta, hur lång en rimlig väntetid är och hur vi borde känna och bete oss när vi väntar.
Bland informanterna är det väntan framför datorer och i telefonköer som väcker mest obehagliga känslor. I väntan är förväntan ett centralt element. När man väntar är det för att något ska komma att ske och inför detta gör vi oss förväntningar, vi aktiverar de motiv och de känslor som finns tillgängliga för oss att bruka ur den kulturella repertoaren. Avancerad teknik som datorer är ett exempel på ett objekt som omgärdas av förväntningar på snabbhet och där frustrationen blir stor vid fördröjningar. Vi försätter oss i position för det som ska komma och i position för att vänta och runt omkring oss finns normer som talar om för oss hur vi kan och borde uppleva dessa fördröjningar.
I berättelserna framkommer också makt och disciplinering som viktiga inslag i väntans funktioner. Tilde, som utan omsvep berättar att hon medvetet låter sin pojkvän vänta på telefonsamtal, förklarar krasst att det är hennes sätt att försöka få övertaget i deras förhållande, och att kvinnor ”historiskt lärt sig att det är den enda makt de kan få”. Disa talar också om väntans disciplinerande kraft, men utifrån en omvänd position. Hon menar att hennes uppfostran gick ut på att flickor skulle lära sig att vänta, till skillnad från pojkarna som gärna fick ta för sig.
Väntan både disciplinerar och administrerar. Den lär oss att föra oss enligt kulturella normer och förväntningar. Här är det sociala aspekter som kön, klass och etnicitet som avgör. Vem får ta för sig i situationen och vem måste vänta in? Genom sin kraft och sina osynliga rörelser framtvingar väntan en hierarkisk ordning i rummet. En ordning som långsamt präntats in i Disas kropp och som fortfarande får stora konsekvenser för hennes vuxna liv.
– Den här uppfostran har satt sig som en spik i mig, säger hon. De här osynliga signalerna som man får. Måns lekte med bilar och jag lekte med dockor. Måns fick mer mat. Vi flickor skulle ju inte…nej, man fick hålla igen där. Det är aldrig någon som reagerat om Måns skrapar faten och allting tar slut fastän alla andra sitter kvar och fortfarande är hungriga…
I min avhandling vrider och vänder jag på denna Disas berättelse och på alla de andra berättelsernas sinsemellan olika budskap och innebörder. Jag analyserar, granskar och plockar isär. Vad säger berättelserna om väntan ur ett språkligt perspektiv? Vad säger de om den tid och den kultur som vi lever i och vad säger den om det liv som just informanterna lever? Men syftet med undersökningen är inte i första hand att få fram ett ”resultat” i den mening som man brukar ge det i vetenskapliga sammanhang, utan att på etnografisk väg fånga in, veckla ut och återge.
I tillblivelsens berättarrum
I min etnografi har jag låtit rösterna, kropparna och rummet breda ut sig över boksidorna: tystnaderna och trevandena under intervjuerna, suckarna och det rastlösa fingrandet på den avstängda mobilen, men också glädjen, skratten och de längtansfulla blickarna som söker sig bort från kameralinsen och ut genom de av kladdiga barnahänder fläckade fönstren. Ofta tvekar orden på sin bäring, de spretar och repeterar sig. Så flätas ofrånkomligen det vardagliga och det existentiella samman, som vardag och existens alltid är sammanflätat.
I detta blir känslan central. Genom att använda känslan som ingång till väntan ville jag försöka fylla det socialt och kulturellt välbekanta med ett engagerande innehåll. Här är det de olika känslouttrycken som får bära vittnesmål om hur intervjupersonerna upplever sin egen verklighet och hur de vill förstå sig själva i förhållande till ämnet. Genom att be Tove, Disa och de andra att associera till väntan söker jag aktivera ett tomrum. Genom att låta orden, kroppsspråket och de små, knappt synliga gesterna flöda över sidorna, möjliggör jag också förhoppningsvis för det svårgripbara att visa sig. Ämnet obestämda natur har helt enkelt påverkat mitt sätt att skriva. Rörelsen blir så dubbel: samtidigt som jag fångar in den tidsdimension som jag ämnar studera fylls det dynamiska mellanrum som väntan utgör, sakta med betydelser. Den associationsmetod som använts och det material som den gav upphov till pekar på möjligheten att på ett öppet och förutsättningslöst forska även på obestämda tillstånd och svårfångade ämnen som väntan.
För även om berättelserna, på ett plan, handlar om en krass vardagsverklighet, kan de, på ett mer abstrakt plan, sägas handla om ett mänskligt blivande. Genom att röra mig kring väntan försöker jag fånga i en tidsdimension – det handlar dels om en vardaglig tidsuppfattning och om tidsorganisation, dels om tiden som en central aspekt av det mänskliga blivandet på en mer existentiell nivå. Väntan handlar om förändring. När människornas subjektivitet uppfattas som något som händer, en aktivitet, en handling eller process, står rörelsen i centrum. För att bli ett subjekt krävs övergångar, en rörelse från ett tillstånd till ett annat. Att förverkliga sig själv är att röra sig mellan de olika positionerna som man försöker inta. Väntan kan då sägas fånga själva passagen, vilket innebär att detta tillstånd som vi vanligtvis definierar som något stillastående och händelselöst i själva verkat är en viktig produktiv mekanism. Den utgör då själva ansatsen, försöket, laddningen för att kunna uppnå något annat. Drivkraften i alla dessa processer är olika slags föreställda behov, behov av att bli till som människor, att förverkliga sig själva. För kanske är det så som Dan, ännu en av mina informanter, säger. Att det är i väntan som livet egentligen händer.
