[091206] De nordiska gudarna är välkända i den mytologiska litteraturen. Här möter vi den vise och mäktige Odin, den bullrande och den fruktbarhetsguden Frey. Söker man efter de nordiska gudinnorna blir beskrivningar avsevärt tunnare. Medan gudarna ofta får vart sitt kapitel omtalas gudinnorna på en halv sida eller högst en hel.
Det är inte bristen på källmaterial som bidragit till gudinnornas undanskymda placering. Den främsta orsaken i stället i en förkärlek för rasande krigsgudar, som började redan när Sverige blev en stormakt. Även när man förlorat större delen av väldet fortsatte skalder och historieskrivare åberopa de fornstora dag då svenska vikingar gjorde farvattnen kring Europas kuster osäkra.
Det var inom litteraturen som vikingen gjorde sig känd. Skalden Esaias Tegnér förvandlade en isländsk saga till diktverket Frithiofs saga, en högst romantiserad version, där vikingar bara slåss med varandra och låter handelsskeppen artigt vara i fred. Vikingarna är faktiskt riktiga gentlemän både på haven och ävenledes i Balders hage (till skillnad från den isländska förlagan).
Nationalromantiken hade under 1800-talet dock en favorit bland de kvinnliga gudomarna. Det var valkyrian, vars närhet till kriget gjorde dem till framträdande gestalter i mytologiska sammanhang. Hjördis ”spjut-dis” och Hervor ” härens försvarare” kan också räknas in bland de valkyrienamn som dyker upp bland personnamnen under detta århundrade och en bit in på det nästa. De kraftfulla unga kvinnorna avlöste de nakna antika gudinnorna och konsten, som ett uttryck för ”det nordiska” eller ”det germanska”. Bildkonsten lade dock fortfarande stor möda på att framställa valkyriorna som erotiskt tilltalande trots rustningen.
Romantikens värld hade ingen plats för de fornnordiska gudinnorna. Deras leverne var alltför vidlyftigt att passa in i de salonger där Tegnérs vikingar besjöngs. Kärleksgudinnan Freyja var begiven på erotiska äventyr, något som inte passade sig för fina flickor. Man kunde inte berätta om att hon låg med fyra dvärgar för att komma över ett vackert halssmycke som de tillverkat.
Nu skall det sägas om Freyja att hon bestämde själv över sin sexualitet. När Tor förlorat sin hammare krävde han att hon skulle uppfylla de villkor som jätten Trym hade uppställt. Denne hade stulit hammaren och fordrade att få Freyja till maka för att återlämna den. Freyja blev gnistrande arg, stampade med foten så att hela gudavärlden darrade och sade att hon måtte kallas karlgalen om hon följde med till jättevärlden.
Inte heller Frigg var något exempel på sedesamhet om man får tro berättelserna som presenteras i de fornnordiska källorna Lysten på guld och vackra smycken tog hon en träl till älskare som lovade stjäla ihop mer rikedomar till henne. Skalderna framställde henne dock som den trogna maka och framför allt som den sorgsna modern till Balder.
Frågan är om inte gudinnan Gefjon var den mest utmanande av de nordiska gudinnorna. Hon tog sig för att vandra runt på jorden som landstrykerska, en mycket vacker sådan. Tillsammans med kung Gylfe tillbragte hon en angenäm tid. Som tack ville han skänka henne så mycket land som hon kunde plöja upp från morgon till kväll. Det kunde ju inte bli så mycket, tänkte han.
Gefjon for upp i fjällen, fick tag i en jätte och födde honom fyra söner i ett huj. Dessa förvandlade hon till oxar och plöjde sedan upp en stor del av Gylfes rike, släpade den till Öresund och skapade därmed Själland. Det uppgrävda området fylldes med vatten kallades sedan Mälaren (eller Vänern).
Gudinnor av denna kaliber passade in i 1800-talets kvinnosyn. Hon skulle vara passiv och kysk och underdånig mannen i allt. Dessutom tyckte sig skalderna och historieskrivarna ha ett ansvar för vad folket skulle veta om fäderneslandets dunkla förhistoria. Krig, mordbrand och våldsbrott kunde gå an, men icke lättsinniga gudinnor.
Därmed glömdes följaktligen myterna om gudinnorna bort och med dem kunskapen om att de hade varit både viktiga och framträdande under den förkristna tiden. Vissa av dem känner forskningen bara genom ortnamn som Närtuna och Norderön, som går tillbaka på gudinnan *Njärð, som kanske var densamma som den Nerthus som romaren Tacitus beskriver i Germania runt 100 e.Kr. En annan sådan gudinna var Hörn eller Härn, linskördens gudinna som sannolikt var en aspekt av Freyja.
Freyja var nämligen den stora gudinnan som hade många olika egenskaper. Hon företrädde sexualitet och fruktbarhet och var närmast för människor att åkalla. Samtidigt hade hon drag av stridsgudinna, som tillsammans med Odin red omkring på slagfältet för att välja vilka bland de döda krigarna som skull bo i hennes hall. Det finns också uppgifter om att kvinnor kom till Freyjas salar efter döden.
Freyja var också den som lärde de övriga gudarna att sejda, det vill säga utöva magi. Hennes namn är det samma som ”fru”, en titel som under den tiden betydde ”härskarinnan”. Spåren av Freyja kan vi se än i dag i många ortnamn. Frövi i Närke berättar om att där fanns en helgedom till Freyja, liksom Friel i Västergötland. Däremot är de övriga gudinnor sparsamt representerade i ortnamnsmaterialet. Friggesåker bör dock syfta på en kultplats för gudinnan Frigg. Orsaken kan tänkas vara att männen i högre grad än kvinnorna fungerade som namngivare av platser.
Inte bara Freyja utan många av de övriga gudinnorna som nämns i källorna har många och skiftande egenskaper. De kan vara svekfulla, krigiska, ödesbestämmande, kärleksfulla och fogliga till naturen. Vissa av dem kan se in i framtiden medan andra ständigt ruvar på hämnd. I uppräkningar nämns de visserligen som hustrur och mödrar, men deras familjeliv kan te sig mycket skiftande. Förvånansvärt ofta är de en påfallande självständighet som berättelsen om Skade visar.
Hon var en ung sorgsen kvinna, som kom vandrande i väpnad och klädd i brynja och hjälm till gudarnas hall. Så berättas det i källorna om jättinnan Skades entré i gudavärlden. Det skall kanske sägas att varken dvärgar eller jättar skilde sig från andra varelser i den fornnordiska mytologin i fråga om längd – detta tillhör den senare folktron.
Skade var klädd i rustning eftersom ingen annan i familjen kunde försvara henne. Gudarna hade dräpt hennes far och hon krävde nu förlikning. De erbjöd henne att välja en äkta man bland dem, men hon fick bara se fötterna. Därför ställde sig männen bakom ett skynke. Tyvärr valde Skade Njord som i sin egenskap av havsgud hade ett par ovanligt rena och vackra fötter. Hon hade hellre velat ha Balder.
Det var ingen bra inledning på ett äktenskap och det blev också mycket olyckligt. Paret försökte dock först bo i Skades fjäll, men Njord som var utpräglad havsgud tyckte att det var för instängt. Inte blev det bättre vid havet där Skade vantrivdes och längtade hem. Till slut bröt hon upp och bosatte sig sin fädernegård där hon levde som en frånskild kvinna.
Hon drabbar ofta samman med Loke, som å sin sida påstår att de haft en kärleksaffär. Hur det varit med den saken får vi aldrig veta, men däremot att det är Skade som finner ut det gruvliga straffet att hänga två etterormar över den fängslade Loke för att plåga honom.
Det fanns en annan jättinna bland gudarnas hustrur, nämligen den unga Gerd, Gymes dotter. Kärleksguden Frey förälskade sig i henne och sände på höviskt manér sin tjänare Skirne att fria. Tjänaren kom med nöd och näppe levande fram med sina gåvor. Dessa skäms verkligen inte för sig: elva äpplen av guld liksom ringen Draupne som var åttonde natt ger nio nya ringar också de av guld – en outsinlig källa till rikedom. Men Gerd ville inte ha gåvorna. Då tog Skirne till våld och hotade med svärdet. Hon måste svara ja annars skulle han hugga av henne huvudet. Gerd var lika avvisande och svarar att våld skrämde henne inte. Då började tjänaren sjunga trollsånger som verkligen skulle kunna skada både henne och hennes eftermäle. Hon skall förtrollas till en hjälplös varelse, uppfylld av erotisk brånad till en avskyvärd jätte och så skall hon i fortsättningen få leva sitt eländiga liv, sjöng han.
Inför detta gav Gerd upp. Hon skulle förena sig med Frey i lunden Barre och bli hans make. Ingenting berättas mer om deras samliv så man får hoppas att det blev lyckligt trots att det inte började så bra. Berättelsen om Gerd påminner en del om sagor från senare medeltid som handlar om mökungar, det vill säga unga kvinnor som ensamma blivit arvtagare till tronen. De är stolta och avvisande mot sina friare, men blir alltid besegrade av en man och till och med förnedrade i vissa sagor.
En gudinna fick i högre grad än andra tjäna som ideal för det nationalromantiska ideal som förhärskade under 1800 och 1900-talet. Det var Nanna, maka till den blide, men något menlöse guden Balder. I källorna har inte Nanna någon större plats. I själva verket nämns hon med några rader i Snorre Sturlassons Edda. Hennes främsta insats var dock mycket uppmärksammad. När hennes make dött och hon såg hans likbål flamma, fylldes hon av djup sorg. Enligt den dåtida föreställningen svällde man rent fysiskt av smärta och följaktligen brast hon sönder och lades även hon på bålet. I våra dagar skulle vi kalla det för brustet hjärta som låter mera poetiskt.
Balders likbål anses vara en förebild hur en begravning av en hövding eller småkung skulle gå till. Det var inte heller ovanligt att en av hans hustrur följde honom i döden. Det var således en förnäm kvinnas plikt som Nanna uppfyllde. I dödsriket kunde hon fortsätta att vara hans hustru, som det också skildras i källorna.
Nanna som gick i döden tillsammans med sin make blev ett ideal för romantikens män. Tegnér hyllar henne som ett ideal i Frithiofs saga. Det fanns dock en annan berättelse skriven av den danske krönikören Saxo.(se ovan) I denna berättelse kämpar den unge krigaren Höder (som inte är blind) med den lystne halvguden Balder om prinsessan Nannas gunst. Hon föredrar Höjder, vilket leder till upprepade strider mellan de båda rivalerna. Det hela slutar med att Höder besegrar Balder med ett magiskt svärd som heter Mistelten.
Denna berättelse kom emellertid i skymundan, eftersom man ansåg att Snorre Sturlassons version var den riktiga. Sanningen att säga tilltalade den mera romantikens syn på den förkristne Balder som förebådare till Kristus. Både led den oskyldiges död, båda steg ned till dödsriket och själva naturen grät av sorg.
Jättarna – den fornnordiska världens kaosmakter – sökte hela tiden att komma åt gudinnorna. Deras släkt hade ju levererat hustrur till gudavärlden, så varför kunde de inte få Freyja eller någon annan till maka? Tyvärr var ingen gudinna – med ett par undantag – intresserade, vilket kanske inte var så konstigt. Till skillnad från andra mytiska varelser skildras jättarna, som också kallades troll, som fula och osympatiska.
Den enda gudinna som hamnade i en jättes våld var Idun, vars namn betydde den föryngrande. Hon hade en korg med äpplen som gav gudamakterna evig ungdom. Det var naturligtvis Loke, som hjälpt till med bortrövandet och när gudarna kom på detta ställdes han till ansvar. De hade nämligen börjat åldras när Iduns äpplen var borta. Loke hämtade tillbaka Idun, gudarna dödade jätten och fortsatte att leva evigt unga.
Loke hade mycket att göra med gudinnorna. Han lockade Tors hustru Sif att klippa av sitt vackra hår. När Tor upptäckte detta fick Loke skaffa en peruk av guld till henne, som dvärgarna konstfullt hade tillverkat. Men Loke kunde inte klara av att betala dem vad han lovat dem, varför de sydde igen hans mun och så fick han sitta av ett par månader. Sif blev i fortsättningen kallad ”den hårfagra gudinnan.”
Bland de många gudinnorna kan man också nämna läkaren Eir, som dyker upp i några dikter. Hon botar genom örter och verkar vara specialist på kvinnosjukdomar. Hon utgör bara ett exempel på många och intressanta gudinnorna som befolkade den fornnordiska mytologin. Det fanns sannolikt fler myter om deras verksamhet, som gått förlorade för eftervärlden. Några av dem kan vi skymta i svårtolkade strofer, men tillsvidar får vi hålla oss till de källor som finns kvar.
Den främsta källan till vår kunskap om gudinnornas och gudarnas värld återfinns i den del av islänningen Snorre Sturlassons Edda som kallas När Gylfe blev lurad . Denne är samme kung Gylfe som blivit av med en del av sitt land till Gefjon. Nu vill han klaga hos gudarna i Asgård, men dessa har sett honom och förvränger synen på honom så att ser bara tre stycken som kallar sig Hög, Jämnhög och Tredje. De låter Gylfe ställa frågor till dem och på detta sätt blir både skapelsen och gudavärlden skildrad. Gudinnorna är inte mindre mäktiga och heliga, sägs det må vara att de inte får lika stor utrymmer som gudarna i denna medeltida berättelse.
Den poetiska Eddan innehåller många olika dikter som myllrar av gestalter: gudar och gudinnor, jättar och jättinnor, dvärgar, alfer och även nornor, ödesgudinnorna som spann trådar av människornas liv.
Religionsskiftet innebar att människor i Norden slutade att tro på sina gamla gudar och i stället dyrka en treenig gudom. Detta skedde successivt och kulten till gudar och gudinnor fortsatte nog länge i smyg. Den heliga Birgitta dundrar på 1300-talet mot folk som fortfarande tillber ”tompta gudar”, det vill säga gårdens skyddsandar.
Det fanns också andra spår efter de gamla gudomarna i folktron. Inte minst Freyja kom att leva kvar som en något demoniserad gestalt. Man skymtar också hennes drag i en folklig Maria-kult som nog inte har så mycket att göra med den heliga jungfruns. Inte förrän i vår egen tid har intresset för gudinnorna vaknat igen, vilket bland annat visar sig i att Freyja har blivit ett dopnamn för flickor. De nordiska gudinnorna har förvisso förtjänat att få plats i mytologins värld.
