[091205] ”Jag lyssnar inte längre på radiomusik, …men jag vill fortfarande hänga med” Hur ungdomar mellan 13 och 15 år förhåller sig till dagsaktuella hitlåtar.
Den här artikeln skall handla om den musik som ungdomarna i min avhandlingsstudie benämnde i termer av radiomusik (Bergman 2009). Mer precist är det min avsikt att uppmärksamma hur de 29 ungdomar som alla gick i samma skolklass på en högstadieskola i Göteborg förhöll sig till och relaterade till den här musiken. Ett sätt att beskriva det ungdomarna kallade för radiomusik är som sådan som spelas på radiokanalerna NRJ, RixFm, Lugna Favoriter och Mix Megapol eller på MTV. Ett annat är som hitlistemusik då den utgörs av de för tillfället mest populära låtarna i sitt slag. Ytterligare ett sätt att definiera radiomusik är som mainstream, i bemärkelsen en musikalisk ”mittfålla” eller som den ”mest accepterade” alternativt ”minst uppseende¬väckande” musiken i en specifik kontext (Björnberg 2005:301).
Distansera sig från radiomusik
Radiomusik var ett vanligt tema när ungdomarna pratade om musik, både i de intervjuer jag genomförde och i de diskussioner om musik jag blev åhörare till i rollen som observatör under skoldagarna. Många av ungdomarna visade sig vara väl förtrogna med vilka låtar som gällde för tillfället. De hade koll på vilka nykomlingar som är på väg in och på vilka låtar som höll på att avta i popularitet. Det var också musik som de allra flesta valde att distansera sig ifrån.
Sara: Jag brukar inte lyssna mycket på radio, för att på NRJ och Power Hit Radio, de spelar bara störande låtar. Någon gång kan det väl komma upp något bra men för det mesta är det typ Anastacia och, vad heter hon? [Hon nynnar på låten ”Underneath your clothes”].
Åsa Bergman: Shakira?
Sara: Ja, Shakira, och det är liksom inte något bra känns det som.
Åsa Bergman: Vad är det som inte är bra?
Sara: Jag vet inte, har du hört Christina Aguileras senaste? Hon sjunger två ord, två ord jag förstår inte vad det är som är bra med den låten. Okej, melodin kanske sätter sig, men självaste innehållet i låten, det känns så tomt.
Låten Sara syftar på här heter ”Beautiful” och liksom Shakiras ”Underneath your clothes” var den hösten 2002 då intervjun genomfördes en av de flitigast spelade hitlåtarna på radio. Flera av dem som sade sig ogilla musiken som spelades på de ovan nämna radiostationerna och MTV förknippade musiken med sådan de lyssnade på när de var yngre. De hänvisade sitt förlorade intresse för radion som musikkälla och för musiken som spelas där till att de ”ändrat sin musikstil” eller att de lyssnade mindre på pop och mer på annan musik jämfört med tidigare. Likt Sara var det många som angav radiomusikens brist på kvalitet som ett skäl till varför de föredrog annan musik. Radiomusik kan visserligen sägas vara den mest accepterade eller minst uppseendeväckande musiken i ungdomarnas vardag, men den visade sig vara allt annat än okontroversiell att uttrycka smak för.
Forma en personlig musiksmak
En orsak till varför ungdomarna var så måna om att distansera sig från radiomusiken kan vara att musikvalet inte går att påverka på samma sätt som när man lyssnar på en cd-skiva eller en mp3-fil i datorn. Hitlåtarna har ju någon musikproducent valt ut och paketerat och som lyssnare är möjligheten att påverka radiomusikrepertoaren starkt begränsad. De som lyssnade på radiomusik uppfattades av det skälet göra ett mindre aktivt val än som den som lyssnade på musik från en egenkomponerad spellista eller från en cd-skiva man köpt eller fått. ”Nu mer väljer jag min musik själv”, var det många som kommenterade.
Ungdomarnas strävan efter en personlig stil med hjälp av musik kan ses som en effekt av att vardagen blivit mer individualiserad och att möjligheterna och kraven på att göra val inom allt fler livsområden ökat i en tid då traditioner och normer löses upp (Ziehe 2004). Men det kan också relateras till att individualism i vår samtid kommit att bli något eftersträvansvärt och normativt. För den som vill skilja sig från mängden och framstå som en unik specifik individ förefaller en personligt formad musiksmak vara av största betydelse. Bland ungdomarna på skolan där studien genomfördes, en kommunal skola i en av Göteborgs mer centrala stadsdelar, var hårdrock och punk musikaliska genrer som under perioden 2002-2005 då studien genomfördes fungerade väl för att definiera sig själv som en initiativrik och självständig person.
Mikaela: Hm, om någon frågar mig ”vad gillar du för musiksmak?” så brukar jag säga att det är rock. Eller jag kommer så där in i perioder och just nu är det mycket Rammstein. Förut var det jättemycket Kent, och innan det så var det Marilyn Manson och under sommaren nu så har jag förändrats jättemycket. Förut har det varit typ Britney Spears och sådant, men så färgade jag håret och så bara bytte jag stil.
Som jag uppfattade det kombinerade Mikaela stilelement från både hårdrock, indiepop och punk. Vissa dagar kunde hon vara klädd i kort kjol, nätstrumpor och nitbälte, andra i jeans och tvärrandig tröja. Hon var nästan alltid hårt sminkad med svart runt ögonen och knallröda läppar. Stil var för Mikaela både ett sätt att kommunicera vilken musik hon lyssnade på och att visa omvärlden att hon var annorlunda i jämförelse med sina kamrater.
I linje med rockdiskursen
Ytterligare en dimension av ungdomarnas avståndstagande från radiomusiken var att de förhöll sig till föreställningen om kommersiell musik som ickeautentisk och av det skälet uppfattade hitlåtar som sämre musik än låtar av till exempel Rammstein, Ramones eller Rage Against the Machine (jfr Scheidt 2009:173). Denna distinktion gjordes av både de ungdomar som hävdade att de valde sin musik själva och de som sade att de gärna lyssnade på musiken som spelades på radio.
Ida: ”Wonderchild” som var så jättejättebra för några månader sen. Den är jättetråkig.
Åsa Bergman: Kan man säga att du byter musiksmak fortare än radiokanalerna byter låtar?
Ida: Ja, fast [skratt] inte gammal musik, sådan som Ulrika lyssnar på. Sådan är bra hela tiden. Oasis och så.
Ulrika: Oasis blir man aldrig trött på.
Ida: Typ, ”Ingen vill veta vem som köpt din tröja”, till exempel. Den lyssnade jag på hela sommaren.
Ellinor: Att man tröttnade på den eller.
Ida: Jag lyssnar på pappas Beatlesskivor.
Ellinor: Ja, sådana gamla tycker jag att man inte tröttnar på. Och det är ganska kul att kunna lyssna på sådant som ingen annan lyssnar på [fniss].
Åsa Bergman: Är det något speciellt i själva musiken som gör att man inte tröttnar?
Ellinor: Jag vet inte, många låtar som har sådan melodi som man kommer ihåg. Dem tröttnar man på. Man tröttnar inte lika fort om det är riktiga instrument.
Ida: Ja, gitarr, trummor och bas och sådant.
Ellinor: Eller piano. Sådant som bara går om och om igen, sådant tröttnar man på. Om de har bra röster, då tröttnar man inte.
Det ser ut att finnas olika slags ”gammal” musik. Med tanke på hur Ellinor, Ida och Ulrika gjorde skillnad mellan å ena sidan Christian Waltz låt ”Wonderchild” och ”Ingen vill veta vem som köpt din tröja” med gruppen Raymond & Maria, som enligt dem var så ”jättejättebra” för några månader sen men som de några månader senare uppfattade som ”jättetråkig”, och å andra sidan gammal musik som till exempel Oasis och Beatles. Det senare musik som enligt Ida ”är bra hela tiden”. Tjejerna gjorde med andra ord skillnad mellan vad de ansåg vara gamla uttjatade låtar och vad de uppfattade som gammal tidlös musik (jfr Lilliestam 2001:106f). Det verkar också som att smak för den gamla ”tidlösa” musiken är mer användbar för den som vill skapa en personlig musikstil och därmed leva upp till individualitetsnormen. Ellinor nämnde Beatles som exempel på musik som ”ingen annan lyssnar på”. Beatles är knappast exklusiv musik i bemärkelsen att man är ensam om att lyssna på den, men den som gjorde det uppfattades göra ett mer aktivt musikval än den som lyssnade på radio. Ett annat kriterium som var avgörande för att en låt skulle uppfattas stå sig över tid var att den framfördes på det ungdomarna kallade för ”riktiga instrument”, det vill säga gitarr, trummor, bas och piano.
Det var många som använde snarlika argument som Ellinor, Ida och Ulrika för att beskriva en låt som bra eller dålig. Ungdomarnas sätt att kvalitetsbestämma musik hade också tydliga beröringspunkter med de autenticitetskriterier som används för att definiera rock som bättre musik med större mått av musikaliska kvaliteter än pop. Denna rockdiskurs bygger bland annat på tanken om att gammal musik är mer autentisk än nyskriven, att musiken bör vara ickekommersiell snarare än kommersiell och att en artist hellre bör ha konstnärliga ambitioner än ekonomisk framgång som drivkraft. Konstnärlig ambition betraktas i första hand de artister ha som skriver sin egen musik, och som kan hantera ett (riktigt) instrument. Artisten bör också vara kreativ i bemärkelsen nyskapande (Lilliestam 2006:226).
Vara ”nörd” eller hänga med
Den person som enbart uttryckte smak för radiomusik fick visserligen svårt att leva upp till individualitetsnormen men att vara allt för konsekventa i sitt avståndstagande från radiomusik kunde innebära en risk att uppfattas som lite ”nördig”. Sara var en av dem som allra mest konsekvent distanserade sig från radiomusiken i samtalen med kamraterna på rasterna i skolan. Under en lunchmåltid jag deltog i hörde jag Max beskriva henne och Agnes som ”Ringen nördarna”. Agnes och Sara gav vid den tidpunkten, hösten 2002, uttryck för ett passionerat intresse för med allt som hade med filmatiseringen av J.J.R. Tolkiens trilogi, som då var aktuell genom att den andra filmen snart skulle ha premiär. Att vara individualist genom att framstå som en person som gör egna val och har en personlig drivkraft är visserligen något eftersträvansvärt, men det ser ut att finnas en gräns för hur mycket individualitet kan betonas och på vilket sätt det kan ske.
Även om ungdomarna var måna om att markera avstånd från radiomusiken och även om många gjorde allt för att inte bli förknippade med den typen av musik, fanns det också de som pratade om vikten av att känna till och hålla sig uppdaterad på musiken som spelades på radio. ”Jag lyssnar på radio ibland, för jag vill fortfarande hänga med”, var ett sätt det uttrycktes på. Det märktes också att många av dem som gjorde allt för att distansera sig smakmässigt från radiomusiken var tillräckligt förtrogna med den för att kunna sjunga med i en låt de hörde spelas. Ett tillfälle jag konstaterade det var under en idrottslektion. Klassen var då indelad i två grupper och den ena lyssnade på musik från RixFm samtidigt som de spelade volleyboll. Vid flera tillfällen hörde jag dem som deltog i volleybollmatchen sjunga med i låtar som spelades, även de som i de individuella intervjuerna uppgett att de aldrig lyssnade på den typen av musik. Vad människor uttrycker i tal respektive handling behöver inte nödvändigtvis gå hand i hand, men att ungdomarna var så förtrogna med den musik de distanserar sig från att de kunde sjunga med när de hörde den spelas torde innebära att radiomusik trots allt är betydelsefull för dem i något avseende.
Radiomusik som kulturellt kapital
Även om radiomusik inte var användbar för dem som ville skapa en personlig stil och visa på individualitet, var det av största vikt att känna till vilka låtar som var populära för tillfället för att kunna delta i samtalen under lunchen och på raster. Radiomusik fungerade nämligen som en för ungdomarna gemensam kulturell referensram och en bas för deras sociala umgänge. Eftersom det fanns stor anledning att investera i kunskap och kännedom om den här musiken, både för att kunna delta i samtal och för att nå en position i den sociala gemenskapen, kan den också beskrivas fungera som en form av samtalsvaluta (Dominick 1996:51).
Kunskaper om radiomusik och annat som ingår i en för ungdomarna musikalisk mittfåra fungerar alltså, trots att många markerar avstånd från den, som en form av kulturellt kapital. Kulturellt kapital används visserligen oftare för att diskutera konstmusikens högre värde i relation till populärmusik, eller för att visa på hur rockmusik har ett bättre anseende än pop (Frith 1996:9). Huruvida musik innehar ett högt kulturellt kapital är dock inte enbart en fråga om i vilken grad den erkänns som värdefull. Det handlar också om i vilken utsträckning kunskap om och förtrogenhet med musiken är användbar och genererar status i ett socialt sammanhang. Den franske sociologen Pierre Bourdieu (1993) pekar bland annat på aktörernas betydelse för att kapitalet, hos exempelvis musik, vidmakthålls inom ett fält.
Varje fälts specifika logik bestämmer vilka egenskaper som är gångbara på just den marknaden, vilka som är relevanta och verksamma i det aktuella spelet, och som i förhållande till detta fält fungerar som specifikt kapital och därigenom som förklarande faktor till praktikerna (a.a:270).
För att förtrogenhet med radiomusik skall kunna vara en kapitalinvestering krävs dock att individualitetsnormen efterlevs och att en ung person samtidigt visar på en personligt formad musiksmak. Den som ensidigt är upptagen med att lyssna på radiomusik riskerar, som sagt, lätt att uppfattas som lite passiv eller till och med mesig. Den som å andra sidan alltför konsekvent tar avstånd från hitlistemusiken och vars musiksmak är renodlat kopplad till ett specifikt fenomen uppfattas, som jag också berört tidigare, i en del fall som nörd. Individualitet må vara normativt, men det förefaller vara av ännu större vikt att förmå upprätthålla en balans mellan att utveckla en personlig stil med hjälp av musik och att hålla sig uppdaterad på radiomusikområdet.
Referenser
Bergman, Åsa (2009) Växa upp med musik. Ungdomars musikanvändande i skolan och på fritiden Göteborg: Skrifter från musikvetenskap, Göteborgs universitet nr 93 (diss)
Björnberg, Alf (2005) Musik med minimalt motstånd. I Björnberg, Alf, Hallin, Mona, Lilliestam, Lars & Stockfelt, Ola [red.] Frispel. Festskrift till Olle Edström. Göteborg: Skrifter från musikvetenskap, Göteborgs universitet nr 80
Bourdieu, Pierre (1993) Kultursociologiska texter. I urval av Donald Broady och Mikael Palme Stockholm: Symposion
Dominick, Joseph R. (1996) The Dynamics of Masscommunication. New York: The McGraw-Hill Companies, Inc.
Frith, Simon (1996) Performing Rites. On the Value of Popular Music. Cambridge: University Press
Lilliestam, Lars (2001) En dödsmetall-hardcore-hårdrocksgrej, det är jättesvårt att förklara. Göteborgska ungdomar tänker och talar om musik. Göteborg: Skrifter från musikvetenskap, Göteborgs universitet nr 69
Lilliestam, Lars (2006) Musikliv. Vad människor gör med musik – och musik med människor. Göteborg: Bo Ejeby förlag
Scheidt, Manfred (2009) Musiken, skolan och livsprojektet. Ämnet musik på gymnasiet som en del i ungdomars identitetsskapande. Umeå: (diss)
Ziehe, Thomas (2004) Øer af intensitet i et hav af rutine. Nye tekster om ungdom, skole og kultur. København: Politisk Revy
