[091205] I dagens moderna samhälle, till exempel i Sverige, spelar kunskap en stor och viktig roll. Det har ofta talats om ett nytt kunskapssamhälle, där frågor kring utbildning och information står i centrum snarare än industriell produktion. Här har den vetenskapliga och forskningsbaserade kunskapen tilldelats en viktig roll, eftersom den ses som särskilt tillförlitlig och användbar. Det är en rimlig utgångspunkt. Kring den vetenskapliga verksamheten har det länge funnits rigorösa system för kontroll, och en öppenhetsprincip som format forskningstraditionerna och fortfarande gäller som ideal i forskarvärlden. Det är svårt att hitta exempel på kunskapsprocesser som är omgärdade av en lika strikt kvalitetssäkringsapparat.
I takt med att detta sätt att se på vetenskapen slagit igenom, har frågor om utbildnings- och forskningspolitik blivit allt viktigare för samhällets makthavare under 1900-talets andra hälft. Det har inneburit en genomgripande omvandling av de sammanhang där den vetenskapliga forskningen bedrivs. Ett av dem är våra svenska universitet och högskolor. Dessa är (i Sverige, det gäller inte överallt) statliga myndigheter. De ansvarar både för att forska fram ny kunskap och för att förmedla den till det omgivande samhället. Under 1900-talet har de förvandlats från vad som brukar kallas ett traditionellt elituniversitet, med få forskare och lärare som utbildade en mindre grupp studenter till ett fåtal intellektuella yrken. Istället har det svenska systemet för högre utbildning omdanats till ett modernt massuniversitet. Det rymmer fler typer av verksamheter och utbildningsområden, ansvarar för allt fler yrkesutbildningar och därmed allt större grupper av studenter. Samtidigt har också den allt tydligare medvetenheten om den vetenskapliga kunskapens och forskningens betydelse och inflytande i samhället gett upphov till ett eget vetenskapsfält. De senaste decennierna har forskning om vetenskaplig verksamhet och dess villkor, liksom om den vetenskapliga kunskapens roll, betydelse och förutsättningar växt sig stark inom såväl humanistiska som samhällsvetenskapliga sammanhang.
Utifrån ett övergripande perspektiv är det lätt att se akademisk forskning som en helhet av olika praktiker som verkar under likartade förhållanden. I en mening är det naturligtvis också så. Det finns gemensamma ambitioner om att kunskapen ska vara kvalitetssäkrad och så tillförlitlig som möjligt. Inom alla fält redogör forskare för hur de kommit fram till sina resultat så att någon annan kan antingen pröva dem, eller ta ställning till om metoderna verkar pålitliga och resultaten trovärdiga. Redogörelser för såväl forskning som resultat bygger på saklig och logiskt sammanhängande argumentation, och idealet inom alla fält är att argumentens styrka och kraft ska vara avgörande för mottagandet. Inom varje vetenskap finns också vissa grundläggande funktioner för kvalitetssäkring av forskningen som är gemensamma. Det har till exempel länge varit en självklarhet att forskningens kvalitet bör värderas och bedömas inom det vetenskapliga sammanhanget. Tanken är att den nya forskningen behöver bedömas av någon som är insatt i det aktuella området. Både kunskap och metoder har ansetts svåra att ta ställning till för lekmän, eftersom forskning i sig är svårtillgänglig om man saknar en tillräcklig utbildningsbakgrund. Därför har olika former av kollegial granskning blivit den huvudsakliga modellen.
Det finns också andra ramar som gäller för alla akademiska vetenskaper. Den nationella forskningspolitiken formulerar många generella mål och syften forskningsverksamheten i statlig regi. Det gör att forskare inom alla fält har vissa gemensamma yttre förutsättningar för sitt arbete. Genom universitet och högskolors kunskapsuppdrag organiseras forskare från alla fält på liknande villkor. De har att producera legitim forskning, av det slag som den statliga uppdragsgivaren efterfrågar – och det innebär att den (på olika sätt) ska vara till nytta för samhället som helhet.
Samtidigt är det stora skillnader mellan olika vetenskapliga områden när det gäller andra förutsättningar. Många av skillnaderna kan härledas till att olika vetenskaper studerar olika sorters objekt, och därför sysslar med olika saker. Skilda objekt kan göras tillgängliga för forskares nyfikenhet med hjälp av olika metoder, tekniker eller instrument. Utifrån sådana skillnader i verksamhetsområden söker olika vetenskaper också olika typer av kunskap, som kan tänkas bli användbar på väldigt olika sätt. Boken God vetenskap – hur forskares vetenskapsuppfattningar uttryckta i sakkunnigutlåtanden förändras i tre skilda discipliner är en doktorsavhandling i idéhistoria som kom ut i mars 2009. Det rör sig om en vetenskapshistorisk undersökning. Boken beskriver en arkivstudie om hur forskare från olika vetenskapliga områden resonerar kring vetenskaplig kvalitet inom sina egna fält under den andra halvan av 1900-talet. De discipliner som studeras är statsvetenskap, litteraturvetenskap och fysik. Analysen av dessa forskares sätt att se på god forskning i sitt eget sammanhang kopplar samman kvalitetsresonemangen med olika förutsättningar inom de tre fälten. Syftet är att ge en bild av hur dessa villkor kan hänga samman med skillnader och likheter i forskarnas perspektiv på vetenskaplig kvalitet.
Det som är ovanligt med denna undersökning är att den inkluderar så skilda kunskapsområden i en och samma studie. Det livaktiga internationella forskningsfält som på svenska brukar kallas vetenskapsstudier är i huvudsak inriktat mot studier av naturvetenskap av olika slag. Det kan bero på att det i till exempel engelskspråkiga miljöer kallas science studies. Därmed är det knutet till en vetenskapsbeteckning som i stort sett är reserverad för de naturvetenskapliga områdena. Det har också gjort att vetenskapsforskare på andra håll främst har ägnat sig åt dessa fält, med ett visst utrymme för undersökningar av samhällsvetenskap eller humaniora. Men vanligtvis håller sig dessa forskare ändå inom ett av dessa alternativ, i synnerhet i varje undersökning, och oftast studeras alltså naturvetenskap. Denna övervikt blir kanske tydligare för den som tänker på svenska, eftersom vårt ord för vetenskap inte har samma dragning som engelskans science. Då blir det uppenbart att alla olika vetenskaper sorterar under samma etikett. Därför var det en spännande och ny idé att föra samman en typisk samhällsvetenskap, en typisk humanistisk vetenskap och en typisk naturvetenskap i en jämförande undersökning av hur forskare själva kan beskriva och bedöma god vetenskap och forskning. Dessutom har en framväxande politisk ambition (utanför vetenskapssamfundet) att jämföra vetenskaplig verksamhet och forskningskvalitet över alla ämnes- och områdesgränser de senaste åren gjort en sådan utmaning både aktuell och brännande.
Avhandlingen God vetenskap beskriver statsvetenskapen som en medvetet och strikt professionaliserad disciplin. De moderna samhällsvetenskaperna utformades i relation till det framväxten av det moderna samhället. Deras utbildningsuppdrag har under varit centrerat kring den växande statsapparatens behov av tjänstemän, när staten och samhället tagit på sig ett allt större ansvar för samhällsfunktioner och medborgare. Sådana tjänstemän har haft att arbeta med olika delar av den växande statsapparaten, och därmed har utbildningarnas innehåll breddats. Under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet pågick många politiska utvecklingsprocesser i Sverige. Bland annat pågick demokratiseringsreformer och grunden lades för det kommande välfärdssamhället. Den moderna statsvetenskapen kom under denna tid att omstöpas, från att tidigare ha varit upptagna med historiska studier av juridiska förhållanden. De kom att fokusera mer på aktuella samhällsfrågor och forskningsproblem. Utvecklingen av en samtidsorienterad statsvetenskap var igång innan de svenska universiteten började växa på allvar. Det innebar att de statsvetenskapliga professorer som aktivt ville styra ämnets inriktning mot nya intressen fortfarande hade en mycket stark ställning. De utgjorde centralfigurer för sitt område när varje disciplin bara hade få inflytelserika aktörer. Deras synsätt klingade också samfällt med det framväxande perspektivet hos utomvetenskapliga intressenter, som tänkte sig att en forskning om aktuella frågor lättare skulle bli användbara. Det gjorde att olika makthavares samverkan förstärkte det nya samtidsperspektivet.
På en gång tycks statsvetenskapen ha betraktats som en intern angelägenhet, sett utifrån de etablerade forskarnas argumentation kring vetenskapliga meriter. Även om forskningen i allt högre grad kommit att kretsa kring aktuella företeelser eller förändringar i samhället, har inte de vetenskapliga kvalitetsbedömarna intresserat sig för kopplingar till omvärlden. Omdömena kommenterar inte forskningens samhällsrelevans eller den nya kunskapens användbarhet. De tar inte heller upp ambitioner att föra ut forskningen utanför det statsvetenskapliga samfundet. Möjligen kan denna tydliga fokusering inåt hänga samman med ämnets relativt breda utbildningsbas. En variation i studenternas kommande kunskapsbehov kan ha skapat ett utrymme för en tidigt utpräglad självständighet i synen på disciplinen och dess innehåll.
Med tiden, efter att universiteten börjat växa under framför allt 1960-talet, blir både forskare och forskningsinriktningar allt fler. Då börjar bedömarna intressera sig mer för forskningens teoretiska utgångspunkter, och dessutom försvinner slutgiltiga och absoluta beteckningar på den kunskap som forskningen resulterat i.
Litteraturforskarna framstår som mycket mer intresserade av samhället utanför de akademiska korridorerna än statsvetarna. Det kan hänga samman med disciplinens rötter i en både traditionsskapande och -förvaltande ambition att bygga upp en svensk nationell identitet – bland annat utifrån den svenska litteraturhistorien. Ämnet har under hela 1900-talet varit beroende av utbildningen av lärare för det lägre utbildningssystemet. De etablerade litteraturforskarnas bedömningar har också (till skillnad från statsvetarna) ägnat mycket utrymme åt att diskutera i vilken mån och genom vilka kanaler som litteraturforskare presenterat sin forskning för en utomakademisk publik. Uppdraget att förvalta och förmedla det litterära arvet har varit centralt, både genom skolväsendet (där examensreglerna för blivande lärare påverkat både läroplaner och tjänstestruktur) och genom andra kanaler.
Litteraturforskarnas professionella forskaridentitet tycks vara uppbyggd kring ett klassiskt bildningsideal, särskilt i mitten av 1900-talet. Då lägger ofta de etablerade forskarna sina egna uppfattningar till grund för bedömningarna av ny forskning. De tycks i det traditionella universitetets lilla forskargemenskap inte närmare ha behövt identifiera vad forskningens kvalitet kunde hängas upp på. Istället kunde de ledande forskarna utgå från en personlig bedömning, eftersom alla de få forskarna arbetade utifrån liknande förutsättningar. Här tar till exempel statsvetarna ofta upp forskningsmetoderna istället. Men inom litteraturämnet var de flesta bedömare redan bekanta med det material som forskare ägnat sig åt. Delvis hänger det samman med ett länge tyst samförstånd i forskargemenskapen om att det bara var tillräckligt god litteratur som lämpade sig för vetenskapliga studier. De flesta forskare ägnade sig därför åt den erkända litteratur som utgjorde ryggraden i den tradition som förmedlades i läroverken.
När det moderna massuniversitetet växte fram vidgades ämnets domän, och nya sorters material började studeras – delvis i samklang med nya yttre krav, till exempel från skolvärlden. Litteratur av och för nya grupper blev legitima forskningsobjekt. Det kan ha gjort att forskarsamfundet behövde reda ut de tidigare oartikulerade villkoren för verksamheten, när nya typer av objekt och frågor krävde nya sätt att forska på. Det är i alla fall tydligt i bedömningarna att de med tiden innehåller allt fler abstrakta resonemang om förtjänster, villkor och nackdelar i den bedömda forskningen. Dessutom försvinner (liksom inom statsvetenskapen) många hänvisningar som bygger på en definitiv och slutgiltig karaktär hos den nyvunna och rapporterade kunskapen.
Fysikforskningen framträder i God vetenskap som starkt professionaliserad precis som statsvetenskapen, men utan att ha förlorat litteraturforskarnas ambition att föra ut sin kunskap utanför forskarvärlden. På många sätt var fysikens förutsättningar mycket förmånliga under 1900-talets andra hälft. Tidigare hade en mycket stor del av ämnets studenter blivit läroverkslärare (precis som litteraturstudenterna). Men under decennierna före 1950 började andra aktörer intressera sig för vad som hände inom ämnesområdet. Fysiken knöts samman med den tekniska och industriella utvecklingen, och nya aktörer engagerade sig i såväl forskningen som utbildningen. Därför omvandlades fysiken redan före universitetens stora expansion, och allt mer resurser hade tillförts området.
Detta innebar flera förändringar. Många av de nya intressenterna hade ett vinstperspektiv, och tanken om forskningens användbarhet vann tidigt utbredning. Fysikernas bedömningar av vetenskapliga meriter ger ofta uttryck för en sådan syn. Till exempel kan de tillmäta olika slags patent vetenskapligt meritvärde. Antagligen är det också därför som just forskningens resultat beskrivs allra mest ingående i bedömningarna. De ger också ofta utförliga bestämningar av forskarnas inriktning. Det beror på fysikområdets enorma tillväxt. Med nya resurser kan fler specialiserade inriktningar växa sig starka. Då måste alla meriter bedömas i relation till ett visst sammanhang – en viss inriktning. Specialiseringen kan också ses som en förklaring till områdets tidiga internationalisering. Med fler specialområden riskerar den lokala forskargemenskapen att bli för liten. Det kunde inom fysiken avhjälpas genom en internationell orientering, eftersom fysikaliska fenomen studeras på lika villkor över hela världen. Det har gjort internationaliseringen central för fysikernas professionella identitet. Ändå har de inte förlorat intresset för det omgivande samhället. De lyfter fram såväl produkter som populära beskrivningar av sitt område i sina vetenskapliga meritbedömningar.
Fysikerna ägnar alltså mycket energi åt de bedömda forskarnas resultat, och detta intresse är konstant under den period som studien täcker. Däremot förändras beskrivningarna, och det i samklang med en skiftning hos både statsvetare och litteraturforskare. Vid 1900-talets mitt tycks fysiker se den nya kunskapen som en direkt spegling av den verklighet den beskriver, men senare vinner en försiktigare hållning insteg. Då byts ofta ord som ”upptäckt” och ”bevis” ut mot ”förståelse” och ”tolkning”. En sådan förskjutning i kunskapssynen finns alltså intressant nog i samtliga tre vetenskapsområden. Den sortens likheter, såväl som skillnader i synen på populärvetenskap eller internationalisering, kan beläggas genom en bred studie som God vetenskap.
