[091122] av Ailis NiRiain
Premiär på Göteborgs Stadsteater, Nya Studion 6 november 2009
Översättning: Lucas Svensson
Regi: Nora Nilsson
Scenografi och kostym: Marie Olsson
Ljus: Anna Wemmert Clausen
Ljud: Mattias Björnström
Dramaturg: Nadja Gabay
Mask. Evalena Jönsson Lunde
I rollerna: Mia Höglund-Melin, Eric Ericson och Fredrik Evers
Den unga irländska kompositören, musikern och dramatikern Ailis NiRiain har skrivit en pjäs som enligt hennes egen utsago handlar om den egna barndomen.
Det drama som utspelas på Studions scen är en skoningslös barnpjäs för vuxna. Tre irländska syskon växer upp i en familj där pappan är en bestialisk hustrumisshandlare och barnplågare och mamman flyr in i sin alkoholism.
Min schablonbild av en sådan irländsk familj, där alla dessutom har gaeliska namn, är att den är fattig. Men så är det inte här. Familjen är rik. Pappan är företagare och det bor i något slags slottsaktig villa med egen swimmingpool och tjänstefolk. Kanske är det också förklaringen till att ingen av de grannar som lägger märke till den blodiga misshandeln ingriper. Barnen återkommer också ständigt till att de är ”priviligierade”. Trots att det växer upp i ett helvete. Rädda för pappan och övergivna av mamman.
Efter en stund får vi veta att de i själva verket inte är barn längre. De är vuxna, och har samlats för att minnas sin barndom. I huset med de blommiga tapeterna, som nu är övergivet.
Minnena är så hemska att de ägnat sina liv åt att försöka undfly dem. Men förgäves. Nu minns de och genom att minnas blir de barn pånytt.
Men alla minnena är liksom söndermalda av våldet och skräcken. Och de kan inte i sin helhet förmedlas till publiken. Det är för hemskt. Den som försöker berätta krossas av sin egen berättelse. Monotont upprepas därför bara samma skräckscener med variationer. Och alla försök att förstå och förklara ondskan förvandlas till tjatiga, stympade frågor som aldrig får några svar.
Föreställningens ämne är livsviktigt. Men om inte själva pjäsen hade varit så absurt poetisk hade föreställningen varit outhärdlig att se. Nu står man ut, men blir mycket allvarsam. När de tre klär på sig klänningar i tapetens mönster och rör sig längs väggarna uppstår ett slags overklighet eller symbolik som känns vilsam. Vem står ut med realismen i ett drama om pågående barnmisshandel?
Det är för hemskt för att få vara verkligt.
Det olyckliga slutet känns som ett slags lättnad. Det är över. Just dessa barn kommer aldrig mer att plågas.
Uppsättningen är vackert gjord. De tre på scenen spelar hela tiden hjälplösa barn, också i de ögonblick då de skall vara vuxna. Och det är kanske det allra kusligaste – när korviga knästrumpor barnsligt dras upp över kraftiga, vuxna vador och bleka vuxna knän sticker fram nedanför kortbyxorna.
En pjäs av detta slag är nog för skrämmande för att kunna bli någon publiksuccé. Det är synd. För den borde nästan vara obligatorisk för alla medborgare över arton. Den påminner om hur sårbara barn är. Varje gång man råkar glömma det far barn illa.
/Kajsa Öberg Lindsten
