[091116] Slash fiction är en genre som tar etablerade karaktärer (från början oftast från Science Fiction) och låter dom göra annat än dom gjorde i originalhistorien (oftast sex).
I Jag var en ariertar Tony Samuelsson etablerade historiska personer (Albert Speer, Stig Dagerman m.fl.) och väver en historia i ett 1970-tals Stockholm där Tyskland vunnit andra världskriget. Inte minst Speer funderar en del på sex.
Huvudpersonen i Jag var en arier – Thomas – är en sportjournalist i ett alternativhistoriskt 1970-tals Sverige där nazisterna för länge sedan vunnit kriget och senare generationer tagit vid. Thomas har vuxit upp i en mäktig svensk nazistfamilj, man umgås i de högsta lagren, man är t o m vän med Albert Speer, som kommer på besök. Thomas har en flickvän, Karin, som vad det lider går med i en motståndsgrupp.
Genom hela boken finns en berättelse om motstånd genom böcker, förbjudna böcker, böcker som bränts, böcker som kanske ändå kan visas, köpas antikvariskt och läsas.
Det samlas böcker, det smids ränker, och det finns en märklig blodfattighet, en ”gråhet”, som (i a för mig) får illustrera det tandlösa, det fega. Utan att säga för mycket är det berättelsen om ett uppror – med ett par schysta skruvar, några bättre än andra (nej, inga spoilers, läs boken, det är den värd). Men någonstans, ”och”?
Jag gillar slash fiction, men ännu mer gillar jag ”what if” och alternativhistoria-berättelser. Jag gillar verkligen inte nazister – men få kan ju förneka att ur rent manus-teknisk synvinkel finns det knappast något mer praktiskt:
Nazister är oerhört definierade = etablering går blixtsnabbt. Nazister är alltid onda = plotten blir glasklar. Nazister gillar monument och klär sig snyggt (Hugo Boss tillverkade SS uniformen) = Scenografi och kostym blir tjusigt. Nazister är väldigt förbjudna = moralkontot är inte tomt.
Så visst kittlar det att läsa om ett nazistiskt Sverige, ett Sverige som den lydigaste lydstaten, man får både skuld och idoldyrkan på lagom avstånd. Visst kittlar en spännande thriller om kampen mellan ont och gott. Samuelssons vinkel (med böcker och antikvariat) känns ibland originell (även om jag velat se mer). Vad jag saknar är djup.
Mest djup får nästan Speer (Han gör det han gör för att han vill gott? Vägen till helvetet är kantad med goda avsikter?) – även om han oftast mest verkar vilja ta semester och rulla i sänghalmen. Så hur ska vi tolka det – ”Speer blev nazist för han ville träffa tjejer?” Men men men…
… då blir det slash, då blir det inte lika mycket alternativhistoria. Visst, sex kan krydda vilken story som helst, men när man kokar soppa på nazister och sex så får man kanske, tja… det är liksom inte första gången nån försöker.
Och Samuelsson är ingen Östergren, han får i alla fall inte mig att tycka att karaktärerna är läskiga på riktigt, jag känner inte dubbelheten. Varför gör folk det de gör? Individens mekanismer. I handling. Inte ”But tell me, professor…”-scener där folk citerar och pratar.
Så visst, mycket är bra, greppet med sportjournalistiken, boksamlandet, och inte minst name-droppandet och att sitta och lista ut vem författaren menar (och många gånger varför). Och den pågående fantasin man får när man läser, visst, allt det är ok. Men ändå. Ett nazistiskt Stockholm är för spännande för att slösa bort i en söndagsfilm på TV3. Har nazisthistorier blivit vår tids kostymfilmer? Måste det inte gå ett par hundra år till?
Jag saknar något på själva sidorna, här finns en del, men jag hade velat se mer.
Förslag till vidare läsning:
Philip K Dick, ”Mannen i det höga slottet”
George Orwell ”1984”
William Golding, ”Flugornas Herre”
Jason Lutes ”Berlin: Stad av sten”
