[091113] I en artikel i New York Times i mitten av september berättas att när IKEA skulle öppna sitt första varuhus i Moskva i mars 2000 så ville det ryska energibolaget som skulle leverera elektricitet ha en summa pengar (alltså en muta) för att leverera el. IKEA vägrade och hyrde istället in dieselgeneratorer som producerade elen.
Överallt där IKEA sedan öppnade nya affärer fick man fortsätta med detta, men så höjde det ryska företaget som hyrde ut dessa generatorer kraftigt priset så att hela vinsten från IKEA:s alla varuhus i Ryssland försvann under 2008. IKEA bröt då kontraktet med detta företag, men blev stämda och har fått punga ut med runt hundra miljoner kronor i skadestånd, trots att man har överklagat domen.
Om just detta skriver Lennart Dahlgren, den ansvarige för IKEA:s etablering i Ryssland, inte något om i boken IKEA älskar Ryssland: En berättelse om ledarskap, passion och envishet. Men han berättar om en mängd andra problem och svårigheter som IKEA:s Rysslandssatsning inneburit. Trots detta uttrycker han en stark kärlek till landet, och som han konstaterar i förordet: ”Ryssland är en drog, och jag har blivit beroende. Ryssland kan aldrig lämna någon oberörd. Ryssland är kärlek, Ryssland är hat. Ryssland är aldrig likgiltighet”.
Den som låg bakom Rysslandssatsningen var Ingvar Kamprad själv, som trots motstånd från andra i IKEA-ledningen inledde försök att etablera IKEA redan under Sovjettiden. När Sovjetunionen upplöstes kom nya människor till makten i Ryssland och ett andra försök gjordes, men inte heller det lyckades. Så mot slutet av 1990-talet blev Lennart Dahlgren ansvarig och denna gång lyckades det. Det är denna lyckade satsning som boken handlar om. Här finns undertitelns alla ingredienser med. Boken tar (förstås) upp en del om Ingvar Kamprads ledarskap, passion och envishet, men främst författarens eget stångande med den ryska byråkratin och alla försök att tjäna extra pengar genom att sätta krokben för IKEA och sedan vilja ha ersättning för att undanröja svårigheterna.
Eftersom IKEA av princip aldrig betalar mutor så gällde det att försöka lösa många av de konflikter som uppstod i det affärsklimat som finns i dagens Ryssland. Många lagar står i motsättning till varandra och kan tolkas lite hur man vill, lokala makthavare styr sitt område som små diktatorer men om han eller hon byts ut kommer en ny makthavare som avskedar det gamla gänget och man måste börja om med alla förhandlingar.
Vid sidan av detta finns också de kulturella skillnaderna. Dahlgren tar t.ex. upp att han under vistelsen i Ryssland har lärt sig att västerländska ”logiska argument är bra när man vill mäta sin styrka med någon”, men att en liknelse eller ett stycke ur en fabel ”är bättre att ta till när man vill uppnå ömsesidig förståelse… under en förhandling.”
Trots alla de svårigheter och problem som läggs fram sida efter sida – ibland är det svårt att hänga med i alla svängar – är det främst det fantastiska resultatet som dominerar. Idag har IKEA 14 vad Dahlgren kallar ”megastora shoppingcenter” i Ryssland med en mängd andra affärer inhysta. Man har byggt ett stort distributionslager, startat tre fabriker för möbeltillverkning och anställt mer 6.000 personer. Enligt Dahlgren är IKEA nu den största utländska investeraren utanför oljeindustrin. Detta är frukten av Kamprads ihärdighet och av att IKEA:s satsning i Ryssland är den största som företaget någonsin gjort i något land.
Det ligger i sakens natur att en sådan bok som IKEA älskar Ryssland kan bli lite väl hyllande av Kamprads enorma energi och viljestyrka och företagets speciella kultur, men författaren nämner trots det i förbifarten några konflikter dem emellan som alltid till slut ändå löstes. I förordet kan man dessutom ana en polemik mot en bok som kom ut i tidigare i år och som är mycket mera kritisk till IKEA. Johan Stenebo gav då ut Sanningen om IKEA (i singular), byggd på hans 20 år på företaget. Dahlgren skriver att hans bok handlar om hans sanning som han uppfattat den just då. Han är också övertygad att andra som varit inblandade i IKEA:s utbyggnad i Ryssland kan ha andra versioner av sanningen. Dessa ord kan det ses som ett försök att just presentera en annan version av ”sanningen” än Stenebos.
Slutligen tar Dahlgren upp ett tema som många som levt och verkat i Ryssland kan hålla med om. Han berättar att han efter en tids vistelse i Ryssland ”började bli varse västerländska medias enahanda rapportering från Ryssland” och att de ”nästan alltid framställer Ryssland i en mycket negativt färgad dager”. Han menar också att ”det finns mycket att önska vad gäller svenska politikers intresse för det svenska näringslivets möjligheter på den ryska marknaden” och att ”generellt sett är kunskapen om Ryssland löjligt liten i västvärlden”.
Här anknyter han till ett problem som i grunden handlar om Rysslandsbilden i Sverige och i väst. Ryssland har ändå sedan 1500-talet ansetts vara ”annorlunda” och ”lite konstigt”, men framförallt ”farligt”, inte minst under sovjettiden. Det finns visserligen mycket som är annorlunda och lite konstigt där, men farligheten är vi själva till viss del med om att skapa. En alltför ensidig och överdriven kritik av ryska förhållanden, till stor del byggd på okunskap gör att både ryska ledare och det ryska folket, enligt Dahlgren, ”reagerar starkt på omvärldens negativa åsikter om Ryssland och svarar med någon form av motdrag eller repressalier.” Detta gör att vi i väst kan säga: ”Titta vad vi sa, så där gör ryssarna”, och kritiken har blivit en självuppfyllande profetia.
Eftersom boken senare ska komma ut på ryska kan den delvis också fungera som en brobyggare mellan Sverige och Ryssland och försöka överbrygga de kulturella skillnader som gör det stora landet i öst så svårbegripligt.
