[091110] År 1951 grep den franska polisen en svensk skådespelerska i avsikt att utvisa henne ur landet. Den officiella anledningen var att hennes uppehållstillstånd gått ut, men det fanns andra orsaker. Den katolska kyrkan hade starkt fördömt en film där hon medverkade därför att där förekom ett incestuöst motiv.
Skådespelerskan, den 35-åriga Karin Lannby, trodde själv att ett yttrande hon fällt till Vatikanens representant vid en ambassadmottagning, om att det inte bara var politiska partier utan också den katolska kyrkan som odlade kontakter med maffian, bidrog till att de franska myndigheterna ville kasta ut henne. Från häktet lyckades hon få ut ett meddelande till sina vänner med begäran om stöd. Det fick hon. I ett öppet brev, undertecknat av bland andra de blivande Nobelpristagarna Francois Mauriac och Albert Camus, vädjade den franska författareliten om att hon skulle få stanna. Så blev det också, och därmed inleddes den långa glömskan kring Karin Lannbys liv, som nu bryts genom journalisten Anders Thunbergs fängslande biografi om henne, Karin Lannby. Ingmar Bergmans Mata Hari.
Kanske väcker namnet Karin Lannby någon mer eller mindre vag association hos film- och teaterintresserade. Under senare delen av trettiotalet och större delen av fyrtiotalet hade hon en rad mindre roller i svenska filmer och teateruppsättningar. Hon finns med i t ex filmatiseringen av Doktor Glas, där Georg Rydeberg spelar doktorn. Någon stor skådespelerska var hon inte, och det var hon medveten om. Hennes sista filmroll, som höll på att få henne utkastad ur Frankrike, var som modern i Melvilles Les enfants terrible, som förebådade den nya franska vågen inom filmen, men såpass bräcklig var hennes kapacitet, och kanske hennes franska uttal, att allt fler av hennes repliker ströks och till slut var rollen stum.
Karin Lannbys öde måste vara ett av de mest dramatiska i Sverige under decennierna före och under andra världskriget. Född och uppvuxen i det överklassiga Ålsten i Bromma blev hon tidigt intresserad av politik och litteratur. Redan i tonåren hade hon en kärleksaffär med bibliotekarien och socialisten Arnold Ljungdal, som hon för övrigt delade med en kompis. Båda flickorna vädjade i brev till Ljungdahl om att han skulle vara rädd om väninnan, något han lyckades med bara så där. Det politiska intresset gjorde att Karin Lannby gick med i den socialistiska studentorganisationen Clarté, som råkade ut för att få hela medlemsregistret och andra handlingar stulna vid en rififiartad kupp, genomförd av unga nazister, bland dem den blivande fotografen Christer Strömholm.
I de berömda bohemkretsarna i Klara blev Karin Lannby god vän med bland många andra Nils Ferlin, och bevarat från år 1936 finns ett brev som hon skrev till honom när han haft en dikt Dagens Nyheter:
Kära Nisse,
I anledning av Din i dag publicerade dikt skriver jag dessa rader för att låta dig veta min beundran. Den är vacker! Så enkel, stor.
I övrigt vore jag glad att höra något från Dig, hur du har det etc. Jag träffade Gustaf Johansson, som hade träffat Dig, sade att du var brunbränd och nykterist. Bravo Nisse!
—
Det där Bravo Nisse! tycker jag är fint, det visar vilken oro vännerna kände för Ferlins supvanor. Karin Lannby hade av och till anledning att oroa sig också för sina egna, men trots de manodepressiva dragen i sin personlighet sjönk hon inte helt ner i alkoholträsket. Hon publicerade en egen diktsamling, den enda som den sorgmodige förlagsredaktören och sedermera ständige Akademisekreteraren Karl Ragnar Gierow godtog det året.
Som många andra unga vänsterintellektuella intresserade sig Karin Lannby för utvecklingen i Spanien, och när fascisterna startat inbördeskriget mot folkfrontsregeringen var hon en av de första som från Sverige åkte ner för att rapportera men också för att göra en insats i samband med sjukvårdshjälp till den republikanska sidan. Återkommen till Stockholm uppsöktes hon av filmregissören Luis Bunuel som ville ha hennes hjälp i ett speciellt uppdrag och hon återvände, och nu började hon öva in en verksamhet som sedan skulle fullföljas under kriget, när hon blev agent, spion, eller vad man nu vill kalla det.
Den amerikanska spionorganisationen OSS, föregångaren till CIA, har en akt om Karin Lannby, som Anders Thunberg tagit del av. Där framgår att OSS misstänkte att Karin Lannby var agent för tyskarna. Det har också funnits misstankar om att hon spionerade för Sovjet. I själva verket var hon agent åt den svenska militära underrättelsetjänsten. Med sitt vidsträckta kontaktnät, sina goda språkkunskaper och sin dragning till det dramatiska både i politiken och i det sociala livet blev hon en stor tillgång för säkerhetstjänsten, som genom sin agent med täcknamnet Annette hade god koll på vad som pågick i både krogsvängen och diplomatvåningarna i det Stockholm som kom att kallas Nordens Casablanca, fyllt med mer eller mindre jättehemliga människor från olika länder.
Det var under den här tiden, i början av fyrtiotalet, som Karin Lannby under en tid hade en kärlekshistoria med Ingmar Bergman. De bodde ihop, till Bergmans föräldrars förtvivlan, de betraktade Karin Lannby som en äventyrerska som slagit klorna i deras naive och oerfarne son. Och visst var Karin i alla tänkbara avseenden mer erfaren än Ingmar. Hon betraktade honom som en politisk idiot, vilket han också var, vilket ändå var något bättre än att vara nazistbeundrare, vilket han nyligen varit. Han betraktade henne som en mor, vilket ju blev fallet med alla de kvinnor som han sedan kom att leva med. Anders Thunberg återger en intervju med Erland Josephson, som om Bergman säger att ”han har alltid varit besvärande och hänförande omogen.”
Att Karin Lannby skulle sätta in Ingmar i sin verksamhet som agent var orimligt, det var inte en typ av kunskap som han skulle kunna hantera, oreflekterat övertygad som han var om att huvudrollen i en relation var självskriven för honom och att kvinnans främsta uppgift var att bekräfta detta. Jag tycker som sagt att Anders Thunberg skrivit en oerhört intressant bok, men jag tycker det är synd att den fått undertiteln Ingmar Bergmans Mata Hari. Bergman hade ingen del i hennes verksamhet, deras förhållande varade bara något år, och man får en känsla av att titeln tillkommit för att man inte riktigt litat på att Karin Lannby skulle vara tillräckligt intresseväckande i egen rätt. Men det är hon, och samtidigt som hennes liv kartläggs och genomlyses i denna dramatiska biografi bevarar hon en gåtfullhet, det är något som är oåtkomligt för biografiförfattaren och för läsaren, och det är vilka hennes drivkrafter var, hur hon för sig själv motiverade de utmaningar och uppenbara faror som hon utsatte sig för.
Efter kriget reste Karin Lannby till Italien, där hon blev intresserad av den sicilianske stråtrövaren (ja, det fanns sådana på den tiden) Giuliano. Hon reste till Sicilien och lyckades med risk att bli skjuten antingen av karabinjärer eller rövare få kontakt med Guiliano och intervjua honom. Rykten började naturligtvis gå om vilken slags umgänge som Karin Lannby och Guiliano haft, och följden blev att Karin arresterades. Hon klarade sig med villkorlig dom och utvisning från Italien på livstid. Därifrån for hon till Paris, varifrån hon alltså också höll på att bli utsparkad. Hon skulle aldrig mer återvända till Sverige. Hon träffade en präst, som i opposition mot Vatikanen hade tagit ett vanligt verkstadsarbete som kugghjulsslipare i en flygplansfabrik, för att nå ut med det kristna budskapet. Han var kommunist och fackligt aktiv. Med honom skulle Karin Lannby samleva i 56 år. Hon tog anställning som sekreterare och översättare och bodde med sin arbetarpräst i en förort till Paris. År 2007 avled hon, 91 år gammal.
Samtidigt med Anders Thunbergs biografi utkommer en annan bok med likartat ämne, Kvinnliga spioner, Agenter i Norden under andra världskriget av den norske historikern Tore Pryser. Thunberg och Pryser har samarbetat en del, vilket framgår av bådas böcker. Att de har ett gemensamt intresse är uppenbart, men där upphör alla likheter. Medan Thunbergs bok är oavbrutet intressant i sin episka form, där man följer ett spännande människoöde, så är Prysers bok en torr och katalogartad redovisning där mycket kortfattade uppgifter lämnas om ett stort antal personer, som förvisso säkert varit agenter och spioner, men man saknar ett övergripande och analytiskt perspektiv, där samband kunde upprättas och leda till sammanhållna slutsatser och bedömningar av de olika personernas betydelse när det gällt värdet av deras underrättelser och deras eventuella betydelse för krigets gång. Pryser kallar sin bok en prosopografi, vilket betyder att han med den avser att undersöka gemensamma drag hos en grupp människor genom att studera deras levnadshistorier på individnivå. Men det är enligt min mening något ytterst egendomligt med en studie där kvinnor betraktas som en särartad grupp, det skulle förvåna mig om någon skulle skriva en bok om manliga spioner, där utgångspunkten var att det mest signifikanta draget att problematisera var vilket kön spionerna tillhörde.
Det hela känns mest som arbetspapper, det kunde varit en preliminär forskningsrapport som förberedelse inför ett större analytiskt arbete. Dessutom ger boken ett intryck av hastverk, slarvigt skriven och knaggligt översatt. I en historikers verk kan en detalj betyda mycket för att trovärdigheten ska kännas sisådär, och här kallas den svenske tonsättaren och trubaduren Lillebror Söderlundh för Lillebror Söderberg. Det är inte bra.
Alltså, för en god spionhistoria: glöm Pryser, åtminstone tills vidare, och satsa på Thunberg!
