[091110] Åke Hodell var som bekant en litteraturens makabra vittnen och om sin egen avigsida med den. Ifall han var så himla bra kan man fråga sig, och de citat som Haglund kommer med är inte speciellt medryckande i sig, men Hodell var synnerligen aktiv och produktiv i något som kunde sägas vara småskrifter, och medverkade lite varstans av tillställningar och evenemang, drog runt. Någon riktig romanbyggare ville han dock inte vara alltför, ej heller inom det experimentella. Idag lever Hodell kvar dels som litteraturhistoria, dels anses han lite som obligatorisk läsning för de som är intresserade av experimentell litteratur från det gamla goda 1960-svaret.
Och så lever han i Magnus Haglunds aktuella bibliografi. Haglund samlar upp material och berör Hodell från ett tämligen brett fält. Som människan Hodell, i sitt inre, hur han riktigt kände sig av sitt allra heligaste i känslor, eller som människa till människa, eller hur han låg på sina dödsbäddar får vi inte så mycket av, aldrig att läsa in smärta eller passion, eller den verkliga drömmen eller förhoppningen, snarare närmar sig Haglund honom via litteratur och angränsande ämnen och var han rört sig och med vilka personer han verkat med och slagit sig i slang medelst. Det är via den tolkningen som bilden frammanas nära uteslutande, men slutsatser är det ändå rätt sparsmakat med, istället mer av redogörelse som.
Bibliografien är direkt strikt, fy fy för det, inte heller av en bibliografi som rör läsaren värst alls, icke mig. Haglund kan onekligen sin Hodell på sina tangentbordsfingrar knappt knäppt, tagit del av allt material som öppet finns om Hodell, även om han t.ex. besökt hans sista hustra. Bilden blir nog i allt väldigt officiell, eller snarast mest av en bibliografi lite som en högst populariserad litteraturstudie – blodet och svärtan, var finns den? Haglund har kanské i allt varit lite för mycket journalist i sitt författarskap, och mycket hade varit att önska i språklig bearbetning, i mer påfylld formulering fått vara enligt mitt förmenande, vad jag hade önskat. Dock intressant att se hur aktiv Hodell verkligen var egentligen, och liknade på något sätt ganska galet mycket dagens författare som ofta är så mycket mer än den klassiska författarförebilden härskande långt ännu för Hodells livskamrater vanligt… numera nära nödvändigt istället. Eller så frammanas Hodells aktiviteter så fort, så tätt i sin klappjakt på något i bibliografin, att han onekligen framstår som oerhört aktiv fastän han möjligen bedrev sig allt som ändå i ett lugnt makligt struntgubbetempo i mångt och mycket av sitt?
Jag vet inte, bibliografin svarar mindre än den säger (mig). Värre än så, man blir inte direkt nyfiken på Åke Hodell tackvare boken, snarare kan ens sådan släckas t.&.med. Vad som &:så vill slå en slutligen ännu, att en författare lever kvar med sina verk, knappt alls på grund av sina tidigare aktiviteter bland andra i kulturlivet, icke heller som privat snubbe eller av trevlig människa som Hodell säkert var.
Men Åhke Åhodell fick sina nog så goda höga galna vanvettiga men framför allt lite lustiga idéer för skönlitterärt alternativ, och ibland i politisk agenda (och kanske han var mycket upprörd), fastän mest som av putslustiga exempel eller som en sin egen mani, inte som litterärvolt. Jag tror Hodell inte direkt gjorde något bestående, eller bröt några murar i vår litteratursyn. En bibliografi är han förstås alltid värd otvivelaktigt.
