[091106] Premiär på Masthuggsteatern 4 september 2009
spelas t o m 6 december
Regi: Karl Ekdahl
Scenografi och kostym: Råger Johansson
Musik: Jonas Franke-Blom
Ljus: Karl Ekdahl och Råger Johansson
Dramaturg: Kristina Ros
På scen: Hans Brorson
Två månader har hunnit gå sedan premiären när vi äntligen besöker Ett guds barn – höstens nya föreställning på Masthuggsteatern.
Tur att vi inte missade den! Och att den spelas ännu en månad. För denna entimmas enmansföreställning är en av höstens viktiga teaterhändelser. Trots att den inte affischeras över hela stan.
Hans Brorson är ensam på scenen. Med hjälp av en filmkamera och en filmduk dubblerar han sig själv och får dessutom ett gäng dockskåpsdockor att framstå som medspelare. Intensivt och vackert berättar han historien om en homosexuell pojkes uppväxt i en frireligiös familj med orubbligt konservativa värderingar. Och han gör det så finurligt och mångbottnat att det inte blir en satir över knäppa människor, utan istället en exestentiell historia om oss alla. På något egendomligt vis lyckas han skapa en tät stämning som är sakral och humoristisk på en och samma gång. Han fyller alla sina roller till brädden – vare sig han är en tioårig pojke, en dammsugande mamma, en salvelsefull predikant, en förälskad yngling, en korsbärande martyr eller en brutalt skämtsam göteborgsk ”go gubbe” .
Hela scenen är full av liv och överraskningar. En knapp timme varar föreställningen, och varje minut är en njutning.
Såhär kan teater var när den är som allra bäst.
/Kajsa Öberg Lindsten
Det var inte alltför länge sedan som lärda män dikuterade hur många änglar som rymdes på en nålspets. För 200 år sedan hade man räknat ut universums ålder till drygt 6.000 år. Man hade adderat livslängderna på alla gubbarna i Bibeln från Adam och framåt.
För hundra år sedan stred Freud och Jung om sina bilder av männskans psyke. Bibeln som läromedel i biologi var hopplöst ute, och änglarnas vara bekymrade ingen.
I dag har vi kartlagt människans genom. Freud och Jung har fått göra änglarna sällskap i den stora glömskan. Äntligen står vetenskapen på fast mark. I dag talar man om en evidensbaserad psykologi. När religiösa stollar med bibeln i hand ger sig till att fördöma medmänniskorna i sin kärlekslöshet kan man inte annat än skaka på huvudet.
Då värmer det att höra Hans Brorsons stillsamma försvar för fönuftet och rätten för var och en att leva efter sin sexuella läggning. I väntan på nästa paradigmskifte.
/Åke S Pettersson
