[091105] Premiär på Backa teater 2 oktober 2009
Av Nabila Fattah, Mattias Andersson, Gunnar Ekelöf, Ulla Kassius, America Vera-Zavala,
Ruben Östlund m fl.
Regi: Mattias Andersson
Scenografi och kostym: Ulla Kassius
Mask: Linda Boije av Gennäs
Ljus: Tomas Fredriksson
Ljud: Jonas Redig
Dramaturg: Lucia Cajchanová, Stefan Åkesson
Intervjuer och research: Nabila Aboul Fattah, America Vera-Zavala
På scenen:
Skådespelare: Bahador Foladi, Pär Luttropp, Kjell Wilhelmsen, Bahar Pars, Anna Harling, Josefin Neldén, David Fukamachi Regnfors,
Från Angeredsgymnasiet: Mika Berndtsdotter-Ahlén, Kevin Caicedo Vega, Jenny Eek, Ashkan Ghorbani, Sara Jabori, Jonna Jensen, Lina Johansson, Susanne Leisak, Melissa Mjöberg, Caroline Pettersson, Sanas Zebardast, Erik Åstedt
Musiker: Anders Blad, Daniel Ekborg, Michael Greenberg, Bo Stenholm
Boxare: Mohammed Semmo, Ossman Ntuve
Inledande film: Händelse vid bank, av Ruben Östlund
Föreställningen vänder sig till ungdomar från 15 år och uppåt.
Gangs of Gothenburg är höstens stora satsning på Backa teater. Den handlar om ungdomsgäng och kriminalitet i förorten, och bygger på intervjuer och research. Att skapa ungdomspjäser på detta vis känns numera nästan traditionellt. Men det kan vara bra ändå.
Här utgår man från en aktuell situation som diskuterats flitigt i medierna. Så alla i publiken kan på något vis känna igen sig, oavsett vad man varit med om i sitt eget liv.
Föreställningen inleds i foajén, med en häftig film om ett misslyckat bankrån.
Mattias Andersson och alla hans medhjälpare har skapat en föreställning som berör. Inte bara genom sina starka berättelser om människoöden, utan också genom sin mänskliga värme och myllret av personer på scenen.
Åskådarna, som nästan alla är tonåringar, sitter uppradade längs väggarna. Spelplatsens mitt upptas av en fyrkantig boxningsring. Där dansar två unga boxare runt och pucklar på varandra, i all vänlighet. Runt dem rör sig spelet. Och över dem hänger stora filmdukar där man ser närbilder i realtid av två andra unga män, som berättar om sina liv. De sitter i publiken när de berättar.
Pjäsens huvudpersoner är alltså två unga män. Den ena är en förövare – en kille som dömts till sju års fängelse för narkotikahandel. Och den andra är ett offer – som av misstag fått en kniv i ryggen och blivit rullstolsbunden .
Kvinnorna på scenen får mest agera statister. Där är ett gäng tonårsflickor, ledda av en aggressiv och hatisk ledarinna som utvalt en ängslig tjej till hackkyckling. En ung lärarinna försöker lära dem att hantera aggressioner enligt en ny pedagogisk metod. Att det är lönlöst kan man ju ana på förhand…Och lärarinnan brottas dessutom själv med egna problem som gör henne en aning aggressiv…
Pjäsen är välgjord, välspelad och välregisserad. Berättelserna är medryckande och insiktsskapande. Fast kanske en aning förutsägbara. Men det är ju inte teaterns fel, utan snarare verklighetens. För om man vill framställa verklighetsbaserade historier så blir det ju liksom igenkännbart.
Några överraskningar bjuds det i varje fall på. Den första är musiken. Här spelas Bach och Händel – medan slagen haglar i boxningsringen och livstragedierna staplas på varandra. Det är vackert på något sätt. Och den ungdomliga publiken verkar stå ut med det. Den behöver tydligen inte mutas för att hålla intresset vid liv i nästan två timmar, utan paus!
Den andra överraskningen är det lyckliga slutet. Som kanske inte alls är verklighetsbaserat. Men som ändå tänder ett hopp.
/Kajsa Öberg Lindsten
Gangs of Gothenburg ska, enligt teaterchefen Mattias Andersson,”fånga upp en stämning och en tematik som på olika sätt angår unga människor som lever i Göteborg i dag.” Försöket är värt all aktning, samtidigt som man inser svårigheten. Jag såg den tillsammans med ett antal ur målgruppen och blev både berörd och stundtals inponerad.
Den inledande filmen föreställde ett bankrån sett från utsidan och fångade genast publikens uppmärksamhet samtidgt som den slängde ut ett antal frågetecken som blev hängande i luften. Man är ju bortskämd med att finna sammahang och förklaringar och söker efter sådana när man sedan fåt komma in och sitta i salongen. Ulla Kassius scenografi domineras av en boxningsring som får utrycka de motsättningar som regerar i vårt segregerade samhälle. Lite vid sidan hamnade de andra scenerna som var resultatet av teaterns undersökande intervjuer.
Bohador Foladi berättade suggestivt om sin karriär som ”ganngster” i Göteborg. Han började i liten skala med att hjälpa en kompis att gömma lite knark och slutade med sju års fängelse. Som en ironisk knorr talar han om den öppna anstalten dit han kommer efter några år och möter ekonomiska brottslingr som förskingrat miljoner och dömts till ”bara” fyra år i fängelse. Det småskrattades som väntat i publiken, men där borde man ha fått höra en förklaring, om hur oändligt mycket större skada narkotikabruket medför i människors liv i förhållande till aldrig så många stulna pengar.
Foladi gör en stark prestation och det gör också flera andra unga skådespelare i ensembeln. Direkt otäckt är grälet mellan flickorna, där gymnasister från Angered medverkar.
Pär Luttropp har fått hoppa in i föreställningen. Han spelar en hantverkare som drabbats av den ekonomiska krisen. För honom finns det dock hopp med tanke på rot-avdragen. Lite svårare är det för hans fru som är lärarinna och kämpar med lösningen av aggressionsproblem.
Tematiken är omfattande och den spretiga föreställningen kan bara fånga upp några trådar i väven. Det finns en slutscen präglad av den omöjliga drömens ironi där boxarna är överens, där alla kramar alla. Man inser att det kommer att dröja innan vi har uppnått den verkliga förståelen. Det var befriande att uppleva allvaret i Backa Teaterns flamsfria föreställning.
/Åke S.Pettersson
