[091105] Det är naturligt att som vuxen försöka skydda små barn, få dem att se det positiva i livet och ge dem styrka att utveckla sin personlighet. Se livets goda sidor och förtränga det svåra. För vem vill inte att barnen ska minnas tiden som små med glädje! Tids nog kommer de att få bekanta sig med de mer mörka sidorna av livet.
Vi vet ju att det inte blir så för alla barn. Men säg den vuxne som inkluderar ett sådant betraktelsesätt i sin vardag med de små barn som finns i omgivningen; i hemmet, på fritidsaktiviteterna eller i skola och förskola. Det blir helt enkelt alltför smärtsamt och hämmande för relationen.
Men det som inte får hända drabbar ändå många barn och om det har psykoterapeuten Gunilla Stierngren skrivit boken Jordgubbspojken och Himmelspappan. Hon presenterade sin bok på årets bokmässa. Ludvigs pappa är död. Dödsbud kommer alltid plötsligt, säger Stierngren. Även om en anhörig varit svårt sjuk länge kommer dödsbudet plötsligt. Framför allt för barnen.
Vad ska mamma säga till Ludvig och hur ska läraren hantera hans trauma? På vilket sätt kan de ge Ludvig stöd i sorgen? Det är frågor som Gunilla Stierngren har mött i sitt arbete och det var därför hon skrev boken. Boken är tänkt att läsas flera gånger för att barn som drabbas av sorg ska kunna bearbeta sina upplevelser.
Musik är en genväg väg till känslolivet och därför har författaren även bifogat en CD-skiva med fyra låtar som hon själv skrivit texterna till. Sångare är Irma Schultz Keller. Skulle man vilja spela och sjunga själv finns noter med i bokpaketet.
– Sorgen kan liknas vid ett plåster, säger Gunilla Stierngren, det hjälper barnet i en slags läkeprocess. Att man kan känna glädje och ilska kan man förstå. Men varför ska man känna sorg?
– När man tar bort plåstret kan sorgen vara läkt, även om det finns kvar ett ärr.
Plåstret som det beskrivs låter mycket som barnets egna bearbetningar. Hur kan man som vuxen bli en del av detta plåster? Genom att visa varsamhet, värme och vanlighet, menar Stierngren. Och att hålla ut, hålla om och vara tyst. Samtidigt som man låter barnets sorg få vara i centrum.
– Givetvis har barn många frågor i sin sorg. Vad händer med alla vänner och släktingar? Blir farmor och farfar kvar? Om pappa kan dö så kan ju även mamma dö. Och jag själv. Det är frågor som man inte ska försöka att runda med att ge enkla alternativa svar. Var istället närvarande. Titta i fotoalbum och låt den döde finnas kvar i minnet.
Lärare och pedagoger kan väl i viss mån förbereda sig för ett tragiskt dödsbud, men det säger inte Gunilla Stierngren. Hon betonar istället att de måste agera så att barngruppen kan fortsätta att fungera, men givetvis med den nya förutsättning som ett dödsbud innebär. Hon ger i boken några handfasta råd. Som att tända ett ljus för Ludvigs pappa. Om barnet är hemma första tiden kan de andra barnen skicka teckningar till sin kompis. Läraren eller pedagogen kan föreslå att de gör något handfast tillsammans, exempelvis att diska. Då får de kanske tillfälle att prata ensamma. Men det är viktigt att inte vara alltför påträngande.
Efter en viss tid har plåstret verkat och livet för barnet återgått till någorlunda normala förhållanden igen. Då brukar vi släppa närheten och omsorgen. Gunilla Stierngren höjer här ett varningens finger och poängterar att det är viktigt att de som är vuxna i barnets närhet bör vara fortsatt observanta.
– Barn har ofta ingen fernissa och kan vara mer direkta och nu kanske frågor kommer från kompisarna om sådant som de funderar över: Ligger din pappa i en kista nu?
Visst hugger det till i hjärtat hos oss vuxna inför sådana reflektioner. Men kanske är det mer laddat för vuxna än för barn? Svårt att veta. Ska jag följa resonemanget från inledningen av texten är detta en typ av böcker som vi värjer oss för att köpa hem till barnbokhyllan. Men den dag man drabbas är det bra att det finns böcker med detta tema. Och det får gärna finnas fler.
