[091104] Man brukar ju säga att det är bra att barnen läser. ”Låt dem läsa vad som helst, bara det är lustfyllt” heter det och denna lust ska sedan leda in barnen på ”nyttigare” läsning. Här finns till att börja med två intressanta grundantaganden, dels att barn alltid väljer skit framför kvalitet om vi ger dem fria tyglar och dels att det finns litteratur som är nyttigare än annan. Vi lämnar det där med att barn som regel skulle ha dålig smak (jag tror inte det är sant) och går in på det intressantare – att läsning ska göra oss (läs barnen) till bättre människor. På en dag om barnböcker på Stadsbiblioteket i Göteborg var vi några barnboksförfattare som diskuterade vad vi skriver och varför. Ibland håller vi igen för barnens skull, men ibland är det annat som bromsar.
Vi som skriver böcker för barn gör det nog alla för att det är roligt. Vi får ut någonting av det själva. Vi har berättelser i oss som vill komma ut. Vi gillar att pussla med ord. Men vi skriver nästan alltid också för att vi tror att vi har någonting att förmedla till barnen. Om inte annat så kärleken till det skrivna ordet. Det är intressant att vi tycker att vi måste ha den lilla extra aspekten. Inte hör man särskilt ofta någon som skriver för vuxna förklara sitt skrivande så? Inte ställs de heller särskilt ofta i situationer där de behöver förklara sig på det sättet. Men vi, vi försvarar och förklarar oss ofta.
Under en dag på stadsbiblioteket pratade jag sjäv, Mårten Sandén, Catarina Kruusval, Magnus Nordin, Maja Hjertzell och Lena Lilleste om varför vi skriver. Temat var egentligen vad vi inte skriver, vad vi väljer bort och varför, men det blev nästan mer sagt av det omvända.
Redan tidigt under dagen sa Mårten Sandén en sak som var viktig. Han pratade om vikten av att ge berättelser. Om att ett barn som inte kan ta till sig en berättelse inte kan se andra och sig själva som del i en berättelse. Den som inte kan det kan inte förstå att det man gör får konsekvenser och det i sin tur resulterar i brist på empati vilket ger svårigheter i det sociala samspelet. Berättelsen är alltså nyckeln till ett bra liv. Men kan en bra berättelse innehålla vad som helst? Finns det saker man ska undvika att berätta? Är det okej att skrämmas? Sådant resonerade vi om under vår dag på biblioteket.
Vi kom nog faktiskt fram till att det var ok att skrämmas och att alla ämnen bör vara okej. Men att man inte får lämna barnen i sticket i berättelsen. Vi måste som författare och vuxna finnas där och lotsa barnen/ungdomarna genom det svåra. Vi har alla skrivit om sådant. Allt från mina böcker med svårigheter på småbarnsnivå som mörkrädsla och rädslan för att komma bort från föräldrarna till Lena Lilleste som tagit upp övergrepp och misshandel. Magnus Nordin har också tagit skräcken till det som bör vara en av de tryggaste av platser nämligen skolan.
Men vi hävdade alla att det går att ta upp onämnbarheter. Bara man tänker sig för och skriver så att det går att ta till sig för den åldersgrupp texten är tänkt för. Det här är inte lätt. Jag har själv fått barn att gråta. Och det svåra med det var att de inte alltid gråter där man förväntar sig gråt. Ett typiskt fall är en pojke som alltid gråter när han får en av mina böcker, som heter Ellis kommer bort, läst för sig. Inte för att Ellis kommer bort på varuhuset och inte hittar pappa utan för att pappa kommer springande när han fått veta var Ellis finns. Och man får inte springa inomhus enligt detta mycket lydiga barn. Som alltså blir förtvivlad av att se en vuxen bryta mot regler i en scen som jag trodde skulle få alla att bli glada. Samma barn läser med förtjusning om en mörkrädd Ellis som får sova ensam på soffan. En berättelse som jag trodde skulle skrämma en del men som vad jag vet hittills bara gett upphov till förtjusta lekar i mörker.
Så visst kan det bli fel. Men det viktiga är nog att man tänker runt det man skriver och inte slarvar in saker som gör mer skada än nytta.
För precis som för vuxna kan berättelsen för barn vara terapeutisk. En hjälp att våga gå in i ämnen som är svåra. En annan viktig sak med berättelser för barn är att de ger grund för samtal. Dels ger de ord för saker som kan vara svåra för någon med begränsad erfarenhet att beskriva och dels ger de en anledning att ta upp olika ämnen. I den här behjärtansvärda genren ryms allt från böcker om krig och pedofili till mindre dramatiska saker som läkarbesök och syskonbråk. Lena Lilleste sa att de hemskheter hon tar upp i sina barndeckare om Tommy och Flisen, ju faktiskt redan finns i barnens verkliga värld. ”I mina böcker kan jag ta upp de här obehagliga sakerna och göra dem hanterbara och dessutom låta dem sluta bra”.
Den terapeutiska delen i berättelser är ofta extra tydlig i böcker för riktigt små barn. Vi är t ex många som fått leva ut sorg och dödsångest i sällskap med ”Herr Muffin” den sorgliga historien om ett marsvin som dör. Ibland är döden mer förklädd, som i Catarina Kruusvals berättelse om ett träd som blåser ner under en storm.
Rädsla, död, sorg och ondska. Ingen av oss sa att vi skulle väja för det. Men det gäller att hitta formen för det. Magnus Nordin valde att låta ondskan ta gestalt i en riktig häxa i stället för en vanlig människa till exempel. Dels gav det en spännande berättelse där man kan ta ut svängarna på ett sätt som en mer verklighetsnära skildring inte ger utrymme för, men det gör också ondskan mindre farlig paradoxalt nog. För vi tror ju inte att häxan finns utanför fiktionen och därför blir hon lättare att handskas med än en person som liknar någon som verkligen skulle kunna vara lärare i en riktig skola. I just den här berättelsen, som heter Djävulens märke, får författaren in en intressant filosofisk diskussion om hur långt man är beredd att gå för att nå framgång. Eleverna ges tillfälle att sälja sina själar för bra betyg…
Man kan alltså ha berättelser till mycket. Och barn kan nog lyssna till eller läsa om nästan allt om det är bra berättat. Och bra berättade blir som regel historierna om de kommer ur författarens lust. För egentligen är det så att vi alla skriver för att vi älskar att tjuvlyssna, spana på och notera saker runt om oss. Om det berättade Maja Hjertzell. Hon beskrev hur hon som barn ville bli som Sherlock Holmes och hur hon smög runt och skrev upp misstänkta saker i sin anteckningsbok. Ungefär så går det till när vi samlar våra historier, vi som sedan gör om verkligheten till våra egna berättelser. Och någonstans måste vi ju få utlopp för allt vi samlat på oss. Har vi tur så smittar vår nyfikenhet av sig på barnen. Tack och lov kan de ta till sig nästan vad som helst – och kanske gör vi dem till läsare på köpet.
