[091103] Teater Enkor gästspelar på Teater Uno 2009-11-02
Manus och medverkan: Johan Westergren och John Hinton
Scenografi Jenny Enanuelsson
Musik och ljuddesign Rasmus Ohlander och Sebastien Sandberg
Ett trevande samtal ute i foajén leder publiken in i den mörka salongen där denna version av Mary Shelleys gamla berättelse visas ,om doktor Frankenstein som skapar en levande varelse, skräckupplagan där monstret inte blir en förtjusande älskarinna som i den grekiska sagan om Pygmalion utan ett ondeskefullt monster. Så klart: en kulen natt i början av november med Halloween i faggorna. Why not?
Annars ligger det nog också närmare oss med skräckversionen, med tanke på allt vetenskapen lärt oss om den dubbla spiralen och DNA-analysen och på de skräckinjagande verktyg av typen neotronbomben som framstegen satt i våra händer.
Johan Westergren och John Hinton är två glada vetenskapsmän i plastförkläden som i precisa rörelser till spattiga toner framför berättelsen. Det är mera clown än clon över föreställningen som stundtals är mycket rolig. John Hinton är plastisk begåvning av imponerande mått, mager och långlemmad som en skulptur av Giacometti och med lika stora fötter som en sådan. Han är då monstret Alexander Legion. Han sekunderas förtjänstfullt av Johan Westergren som vetenskapsmannen Frank Segersten.
Efter någon timme börjar det kännas lite enahanda med låtsaslekarna och rebustydningen, men föreställningen är ändå av hög klass. Den här sortens precisa komik med rötter rätt ner i antiken håller fortfarande. Och till slut hittar man målet för sitt sökande: en äldre humanist och folkpartist som de anropar som ”pappa”. (Det gängse ordet ”fader” har väl blivit omodernt?). Min blygsamhet hindrar mig från att berätta vem den mannen var, men tack i alla fall pojkar för en trevlig kväll på de konstgjorda språkens hemvist, Esperantoplatsen!
/Åke S Pettersson
De vita, glänsande plastrockarna är uppskurna i ryggen och nedsölade med blod när Frankenstein och hans medhjälpare och monster godmodigt och glatt avslutar aftonens skräckföreställning på teater Uno. Då har vi sett nästan en och en halv timmes pratsam, humoristisk mim.
Det är en Frankensteinföreställning med moderna inslag, som genteknik och kylskåp. Publiken är ungdomlig och entusiastisk och de båda skådespelarna, som också skrivit manuset, blandar professionell skicklighet med en smittande förtjusning över sina egna trix och påhitt. Bajshumor och monsterskämt skapar en glad dagisstämning för vuxna. Ingen behöver bli skraj. Den eventuella kritiken mot drömmen om mänsklig perfektion blir också mildrad. För vem kan bli rädd för ett monster som käkar låtsasäpplen och bajsar på sig?
Slutet av föreställningen var riktigt bra. Men början var usel – en talscen där skådespelarna lät som generade tonåringar som läser upp sina roller ur boken under en svenskalektion. Så utstuderat stelt att åhöraren generat vrider sig. Kan det ha varit meningen?
Talande mimartister påminner ju alltid på något vis om lekande barn, hur skickliga de än är. Typ: ”Nu leker vi att vi äter – namnamnam…” Det är charmigt. Fast ibland blir det lite väl manierat. Allt detta öppnande och stängande av osynliga skåp och lådor. Då känns det ju närapå skönt att det åtminstone sipprar fram riktigt blod under möblerna, nerför väggarna och ur det där hjärtat som någon slitit ur kroppen på någon och kramar i handen….Man börjar genast fundera på vad hjärtat är gjort av – kan det vara en tvättsvamp, eller en välkokt rödbeta??
/Kajsa Öberg Lindsten
