[091101] Att gå till botten med alla källor, att ställa de raka frågorna, att aldrig ge sig innan man har vänt på alla stenar.
Det är en sann journalists mission.
Gellert Tamas har tagit det på allvar.
Denna bok bygger på ett flerårigt researcharbete som startade med reportaget ”Spelet om de apatiska barnen” i Svt:s Uppdrag Granskning den 19 september 2006.
Även TV4:s Kalla fakta hade ett reportage kallat ”Marianas resa” 2003 – och det var det som väckte Gellert Tamas till att själv börja rota i vad som var sant eller falskt. När han gjorde reportaget i Uppdrag Granskning, tre år senare hade hans journalistiska grävande blottlagt häpnadsväckande omständigheter och förhållanden i myndighetssverige.
Första gången han hörde det, var från en polisinspektör vid namn Peter Johansson:
”Det är inte helt ovanligt att familjer använder sina barn till att, hmm…hur ska jag nu uttrycka det…inte må bra för att av den anledningen kunna stanna i Sverige.”
Det var om elvaåriga flickan Mariana han talade med polismannen i Jönköping. Mariana – apatisk, sängliggande sedan en månad, bärande blöjor – som togs av poliser från barnavdelningen på Ryhovs sjukhus i Jönköping i gryningen, droppet kopplades bort och hon forslades i en rullstol ut bakvägen där en transport tog henne till ett förvar i Malmö – hennes mamma Rita fick inte åka med – där hon låstes in över natten och nästa dag utvisades till Tyskland med sin far som redan satt i förvaret sedan fyra veckor, åtskild från sin fru, son och dotter. Trots att läkarna hade föreskrivit att Mariana endast fick transporteras liggande halvsatt hon över två säten på flyget ner. Hennes pappa bar henne av flygplanet och de tyska gränspoliserna hade aldrig sett något liknande och tillkallade genast ambulans.
Den ansvariga tjänstemannen på den tyska immigrationsmyndigheten beskrev senare behandlingen av Mariana som ”djupt omänsklig” och konstaterade upprört: ”Vi var alla chockade, vi kunde inte förstå hur man kunde fatta ett sådant beslut i Sverige.”
Mariana Kaurova avvisades den 27 maj 2003. Tre veckor senare transporterades hennes mamma och tolvårige storebror ut ur landet. För de svenska myndigheterna var fallet därmed avklarat. Deras ansvar och intresse slutar vid den svenska gränsen. Sedan de transporterande kriminalvårdarna sett till att de utvisade fått främmande mark under fötterna vände de om och åkte hem igen. Oavsett om det fanns sjukvårdspersonal eller inte som kunde ta hand om en sådan sjuk flicka som Mariana.
Hundratals andra barn med liknande symtom som Mariana skulle bara något år senare ge upphov till en av de mest infekterade samhällsdebatterna i modern tid. Svenska myndigheter avslog nästan samtliga dessa sjuka barns ansökningar om uppehållstillstånd. Tiotusentals människor kom att demonstrera för att barnen skulle få stanna i Sverige och frågan var timmar från att fälla den socialdemokratiska regeringen.
En svårt sjuk flicka fyllde tretton år halvliggande på en parkbänk i Sarajevo. Det var det enda ställe som familjen lyckats hitta som bostad efter att de avvisades från Sverige i juni 2004.
Ändå påstod migrationsverket och utlänningsnämnden att det inte fanns några apatiska barn. Att barnen simulerade, att de var drogade av föräldrarna och att fenomenet bara fanns i Sverige.
Detta var fabricerade lögner, ansåg Gellert Tamas, och lyckades visa det. Och att barnen tillfrisknade när familjen fick uppehållstillstånd, som också blev en allmän uppfattning, är även det felaktigt. Gellert Tamas grävde och konstaterade att det inte fanns ett enda fall av bekräftad manipulation, vilket kunde visas i reportaget i Uppdrag Granskning.
Vad hade då orsakat dessa barns sjukdomstillstånd? Först och främst det trauma de upplevt i sina hemländer. Många hade tvingats bevittna våldtäkter på sina mödrar och systrar eller misshandel av fäderna och bröderna utförda av miltär eller polismän. Vilket gjort dem livrädda för personer i uniformer. Osäkerheten av att leva i ett nytt land där de inte vet om familjen får stanna – och när sedan utvisningsbeslutet kommer efter ett par eller flera års väntan – hade gjort att de utvecklat posttraumatiskt stressyndrom och svår devitalisering. Flera erfarna barnläkare- och psykiatriker vittnar i boken om att dessa sjukdomstillstånd är reella och kan inte förstå hur migrationsverket och utlänningsnämnden kunde påstå att allt var bluff.
Och när dessutom regeringens nationella samordnare för barn med uppgivenhetssyndrom, psykologen Marie Hessle, 2006 presenterade den andra delrapporten i den statliga utredningen, och där slog fast att manipulation och simulering var omständigheter som kunde förklara apatin, protesterade en samlad läkarexpertis. Barnläkaren- och barnpsykiatrikern Göran Bodegård som haft ansvaret för dessa barn i Stockholmsområdet och som forskat inom fältet ansåg att Marie Hessle aldrig borde ha blivit utnämnd till sin post av regeringen.
Marie Hessle är en person som var mycket omstridd bland tidigare kolleger, visar Gellert Tamas granskning. Hon kunde brusa upp helt oförklarligt och skälla ut kolleger och läkare okontrollerat och beskylla dem för att de bara saboterade, när de ifrågasatte hennes åsikter.
En bundsförvant till Marie Hessle var handläggaren Annica Ring på Migrationsverket som också ihärdigt förfäktade åsikten att de apatiska barnen simulerade. Det var Annica Ring som i november 2005 skickade ett mail till sina kolleger och bjöd in till fest för att ”fira” avvisningen av en svårt sjuk rysk 12-årig pojke med champagne. Vlad som pojken hette hade försökt ta livet av sig vid två tidigare tillfällen och när den våldsamma avvisningen – när sonden han matades med togs bort bara några timmar innan avresan och pappan kedjades till händer och fötter medan mamman släpades ut av polis, och framme i S:t Petersburg lämnades hela familjen ensam på flygplatsen – var utförd tyckte alltså Annica Ring att det var värt att ”fira”.
Marie Hessle och Annica Ring polisanmälde sedermera ett antal föräldrar till apatiska barn som varande kriminella genom att ha förgiftat sina barn. Men angivelserna visade sig vara så grundlösa att utredningarna lades ner samtliga.
Göran Bodegård konstaterade att dessa barns tillstånd, som han kallade depressiv devitalisering, starkt påminde om Pervasive Refusal Syndrome, PRS, vilket barn i England och Australien hade diagnosticerats med. Utmattningssymptom, kallas det på svenska och samma svåra komaliknande tillstånd baserat på hopplöshet, hjälplöshet och okontrollerbarhet i tid fanns som likheter med de utländska barnen.
Redan under andra världskriget hade läkarvetenskapen bevis på att liknande syndrom utvecklades hos barn som lidit av kriget.
Varför är det då så svårt att få asyl i Sverige? Jo, 1989 fattade den dåvarande socialdemokratiska regeringen ett beslut som innebar att asylrätten försvårades drastiskt. Dåvarande invandrarministern Maj-Lis Lööw hymlade inte om att inskränkningen handlade om ekonomi.
1983 fick 78 procent av de sökande asyl av flyktingskäl medan det 1996 var nere på endast två procent. Nästan lägst av samtliga industrialiserade länder i världen.
Och i början av 2001 var andelen bara en procent.
Denna nya hårda bedömning av vad asylrätten innebär – förföljelse i hemlandet eller humanitära skäl – upptäcktes av ärkebiskopen KG Hammar när han satte sig in i frågorna och skapade det så kallade Påskuppropet där över hundratusen människor skrev på för att gömda flyktingar och apatiska barn skulle få stanna, listor som sedermera lämnades över till migrationsministern Barbro Holmberg.
Stödet KG Hammar fick kom inte bara från vanligt folk ute i landet utan även från flera ledande socialdemokratiska politiker. Till och med från den tidigare invandrarministern Georg Andersson som skrev:
”Det hårdnande klimat som dragit in över också vårt land – mycket beroende på kravet på samordning inom EU – gör mig betryckt. Som tidigare invandrarminister vet jag mycket väl vilka svåra avvägningar som måste göras. Alltför många krafter verkar för begränsningar i flyktingmottagandet.”
Georg Andersson tackade därefter KG Hammar för hans starka opinionsbildande kraft.
Både miljöpartiet och vänsterpartiet krävde nu amnesti för gömda flyktingar och apatiska barn. Men regeringen ihop med moderaterna vägrade gå med på det. I april 2005 beslutade riksdagen om att inga apatiska barn fick stanna. Mediestormen i landet blev enorm. Kanske mest för att Barbro Holmbergs svar i TV efter omröstningen var att det var ett bra beslut, eftersom ”det hade lett till en humanitär katastrof” om apatiska barn per automatik hade fått stanna.
”Det hade lett till att ännu fler barn blivit sjuka.”
Centerpartistiska Hallands Nyheter konstaterade att ”varken förföljelse i hemlandet eller humanitära skäl” nu räckte med den hårdare tolkningen av asyllagen.
Visserligen infördes ett stopp för avvisningarna en kort period under våren 2005 men det hävdes och när höstbudgeten skulle förhandlas ställde miljöpartiet och vänsterpartiet ultimatum: amnesti för samtliga gömda flyktingar nu! Annars fäller vi regeringssamarbetet!
Sossarna och Göran Persson vägrade, med hänvisning till att man skulle gå ifrån den individuella prövningen, men i sista stund – sedan Lars Ohly mildrat vänsterpartiets krav, gick Göran Persson med på att ”de flesta ” skulle få stanna och miljöpartiet hoppade på tåget igen och regeringen var räddad.
Assyllagen, som den kallades gällde till och med mars 2006, och innebar att drygt 30 000 asylsökande , däribland barnfamiljer, som vistats en längre tid i Sverige kunde ansöka om ny prövning. Cirka två av tre beviljades senare uppehållstillstånd.
Denna bok är ett utomordentligt gott journalistiskt arbete. Ingenting är lämnat åt slumpen, alla stenar är vända på och de häpnadsväckande sambanden och lagöverträdelserna är fler än vad jag fått med i denna recension så ta och läs själva och begrunda och häpna!
En viktig analys av varför den dåvarande regeringen – trots så hård kritik – fortsatte att hårdnackat vägra lyssna på opinionen gjorde tidningen Dagens Industri som menade att det handlade om att upprätthålla en bild av asylsökande som potentiella hot mot den svenska samhällsmodellen. Och att migrationsministern Barbro Holmbergs argumentation låg i linje med Göran Perssons varning för social turism i anslutning till EU:s östutvidgning. Göran Persson lär också ha sagt att det vore oklokt att ge amnesti, för då röstar folk på Sverigedemokraterna.
Faktum är att Europadomstolen vid sex tillfällen i sista stund har gripit in för att stoppa avvisningen av svårt sjuka apatiska barn från Sverige.
Som Expressens tidigare chefredaktör Bo Strömstedt konstaterade i en debattartikel 2003:
”Detta är inte Sverige. Det är Kafkas värld…Det är min övertygelse att vi i framtiden kommer att betrakta det senaste sekelskiftets barnavvisningar med samma skam som vi nu ser på 30-talets tvångssteriliseringar.”
En annan parallell har slagit mig: Det finns inga apatiska barn, sa migrationsverket och utlänningsnämnden 2004 – men utlänningsnämnden träffade aldrig barnen.
Det finns inga sjuka bland så många av de sjukskrivna, säger försäkringskassans förtroendeläkare idag – men de träffar aldrig de sjukskrivna.
FOTNOT: Utlänningsnämnden lades ner och ersattes av migrationsdomstolar från 1/1 2006. Granskningar har visat att dessa domstolar avslår majoriteten av överklaganden mot utvisningar. Och apatiska flyktingbarn förekommer fortfarande.
