[091105] I juli 2007 åkte Johanna Wallin till Palestina för att bli internationell observatör med syftet att stödja fred och förståelse mellan palestinier och israeler. Det kom att bli åtminstone ytterligare två resor – dels en mental resa i det politiska landskapet, dels ett sökande efter den försvunne pappan. Men också två resor tillbaka till Palestina.
Hon kom att hamna i Tulkarem, som ligger i den nordvästra delen av Palestina. Tulkarem ligger inte långt från havet och många av stadens invånare brukade tidigare åka till Medelhavet för att bada på lediga stunder. Men det är inte längre möjligt, för däremellan ligger idag ett mer stängt Israel förutom den nu ungefär fem år gamla muren.
Johanna Wallins första uppgift i Tulkarem blev att bevaka vägspärren J’bara/Alras, en mil utanför staden, en av de tre som finns i omgivningarna. Vägspärrar upprättade av Israel, inne på palestinskt område. Enligt FN:s organ för humanitär samordning fanns det sommaren 2007 86 permanenta och 107 mobila vägspärrar inne på palestinskt område. Hur är det möjligt, undrar du säkert – det strider ju både mot internationell rätt och etablerad moral. Johanna Wallin hade naturligtvis hört talas om detta, men mötet med dessa ”checkpoints” blev ändå chockartat. Efter tre månader i Tulkarem skulle detta bli ett av flera sår i författarens själ.
Boken innehåller i huvudsak ganska korta kapitel som påminner om väl strukturerade dagboksanteckningar. Men det blir inte en ständigt upprepad historia vi får oss till livs. Johanna hittar ständigt nya infallsvinklar på sin berättelse om livet som observatör från ett exotiskt land långt uppe i utkanterna av Europa. Hon avslöjar också tidigt att hon har en judisk pappa som lämnade familjen för att flytta till Israel när hon var liten. Vilken betydelse detta har för beslutet att åka till Palestina och bo på den palestinska sidan får aldrig något svar, men jag antar att det har varit en smärtsam process att välja sida för sina sympatier.
I konfliktområden odlas ofta konservativa värderingar och Palestina är knappast något undantag. För några årtionden sedan var kvinnan friare än idag och hennes rörelseutrymme har minskat. Majedas skönhetssalong har blivit en kvinnlig oas i Tulkarem och Johanna har tillträde. Kvinna efter kvinna slinker in genom genom draperiet och slänger av sig kappa och slöja. Majeda själv går omkring klädd i tights och t-shirt. Paradoxalt nog är hon samtidigt anhängare till det mer muslimskt konservativa Hamas. Men mycket av vad som sägs på salongen förblir hemligheter, eftersom Johanna Wallin inte förstår tillräckligt mycket av det arabiska språket.
Som observatör ser författaren ständigt nya ”möten” mellan israeler och palestinier vid vägspärrarna. De israeliska soldaterna är ofta nervösa och aggressiva. Speciellt gäller detta för de yngre. Det får mig att tänka på diktator Franco i Spanien. Han använde taktiken att rekrytera unga soldater från landsbygden till sin militärpolis. Kanske är det inte en medveten taktik från Israels sida men effekten blir ökat främlingskap mellan brödrafolken. En viktig uppgift för Johanna Wallin och andra observatörer har varit att diskutera Israels ockupation av Västbanken med soldaterna vid vägspärrarna, men för varje resa till Tulkarem tycks hon resignera alltmer.
Det handlar inte bara om makt över mark, utan även om vilken bild omvärlden ger om konflikten. Israelerna har hittills varit betydligt bättre på att framställa konflikten som ett mänskligt drama, vilket det ju också är. Det första som besökaren möter på Jüdisches Museum i Berlin är personliga tillbehör till några av offren för förintelsen i Nazityskland. Det är ett väl beprövat sätt att gestalta ett drama, på teater eller film. Inget fel med det, det kan hjälpa oss att bli mer empatiska.
Problemet är att palestinierna till skillnad från israelerna länge har varit ansiktslösa i konflikten och anonyma personer är enklare att demonisera. Inte minst kan man se effekterna efter attacken mot World Trade Center 2001. Genast hakade premiärminister Ariel Sharon på retoriken från president Bush med att Israel med sin ockupationspolitik bidrog till kampen mot terrorismen. Trots alla frikort som han genom detta skaffade Israel i amerikanska ögon har palestinierna ändå under de senaste åren alltmer framtonat som individer i kampen för rättvisa och självständighet för Palestina. Inte minst vid massakern i Gaza under förra vintern.
Just att gestalta livet i Tulkarem – att lyfta fram människor som bor där och samtidigt skildra den svåra vardag som israelerna utsätter dem för, tror jag är Johanna Wallins viktigaste bidrag till ökad förståelse av konflikten. Palestiniernas sak lyfts fram medan det moraliska moraset i Israel tydliggörs. Och som hon skriver mot slutet, först när omvärlden på allvar sätter press på Israel kan det hända positiva saker. Därför behövs det fler berättelser från Palestina.
Men det finns även en mer privat historia invävd i berättelsen; den försvunne fadern som lämnade familjen för sin sionistiska mission i Israel. Johanna följer spåren efter fadern, som hon motvilligt önskar träffa igen. Hur det går vill jag inte avslöja, det vore lite att förstöra läsandet.
