[091025] Var går gränsen mellan fiktion och verklighet? Hur stora friheter får en författare ta sig när en text utgår från verkliga människors öden? Det är en fråga som kommit upp tidigare när det gäller Joyce Carol Oates. I Älskade syster blir den aktuell igen.
Skyler Rampike är nio år när hans konståkningsstjärna till lillasyster hittas mördad i familjens källare. Tio år senare skriver han ner sina minnen om barndomen och det aldrig uppklarade mordet; försöker få reda på vad som verkligen hände och närma sig sin egen känsla av skuld. Det är grunddragen i Älskade syster, där huvudpersonen Skyler också är ”författaren”.
Som oftast när det gäller Oates böcker handlar det om våld och psykologi. Jag får känslan av att hon väljer ämne utifrån vem hon vill försöka förstå. Det är också här en av hennes största styrkor ligger: karaktärerna är oftast mycket psykologiskt trovärdiga.
I Älskade syster gäller detta dock främst huvudpersonen Skyler. De vuxna i boken är relativt platta karaktärer. Mamsen är en hemmafru som gör vad som helst för att bli känd och få ett bra rykte. Papsen är en arbetsnarkoman och machoman som ständigt söker efter nya toppar. De är oförstående för något annat än dem själva och deras egen lycka.
Samtidigt som det går att förstå deras motiv blir de nästan för omänskligt ensidiga.
Vilket inte betyder att Oates har gjort ett dåligt jobb med sin senaste roman. På ett sätt, som gör boken svår att recensera, är det tvärt om viktigt för känslan av äkthet att den är lite klumpigt, ensidigt bittert och cyniskt skriven. Skyler Rampike ”berättar ju själv” sin historia, 19 år gammal och debutant i författarvärlden.
Som alltid har Oates en tydlig grundton, som anpassas efter huvudpersonen i respektive roman. Att det är en förvirrad, uppriktig och fladdrande 19-åring som skrivit detta känns trovärdigt till en viss grad. Ordvalen känns rätt, referensvärlden också och den pladdriga stilen med mängder av utredande fotnoter bidrar till den genuina känslan. För att vara en ”debutroman” är den dock väldigt medvetet skriven. Klassiska litterära grepp som planteringar och andra sätt att bygga upp stämningar och vinkla historien känns säkra och väl inarbetade. Det skulle kunna förklaras med att en fiktiv redaktör hjälpt till med bearbetningen, men redaktören skulle i så fall samtidigt vara mycket slarvig. ”Skyler” har gjort ”misstag” som är grova och som tydligen inte filtrerats bort (som att citat inte stämmer och att kommentarer och frågor till redaktören fortfarande står med när boken trycks). Oates har använt ”misstagen” för att öka bokens trovärdighet, men de är lite för tydliga för att fungera.
Romanen grundar sig på en verklig händelse. Att den gör det, och att namnet på den flicka som mördades i verkligheten står nämnt på baksidan, leder till samma frågeställning som efter Blonde (där huvudpersonen är en halvt fiktiv Marilyn Monroe): hur mycket får man använda sig av en persons verkliga liv? När gör en författare övertramp genom att ge läsaren en illusion av att det var så här det var?
I Älskade syster blir frågan extra intressant eftersom Oates ger berättelsen ett slut och avslöjar mördaren, vilket aldrig hände i verkligheten. Dessutom gör ”berättaren” Skyler så tydligt anspråk på att säga sin sanning och på att själv ha varit med att det ger texten en extra tyngd, även om jag vet att perspektivet är fiktion.
En viktig del i romanen handlar om skvallerpressen, hur den skapar sina egna stjärnor och lever på andras olycka. Jag kan inte låta bli att fundera på om Oates roman gör samma sak eller om den tvärt om faktiskt förklarar något, reder ut något och skapar förståelse för hur det kan vara att växa upp med skvallerspalter om sitt liv. Boken är så pass djup att jag skulle säga att den lyckas med det senare, men gränsen är hårfin.
Älskade syster blir ingen klassiker i min bokhylla, inte som Blonde eller Fallen. Ändå är den intressant. Mina känslor kastas hit och dit under läsningen, helt efter hur Oates skickligt knuffar mig. Att hon är en av nutidens skickligaste författare råder det ingen tvekan om.
