[091021] Angereds Teater premiär 2009-09-25
Av Henrik Ibsen
Fritt efter en översättning av Sigrid Elmblad
Bearbetning & regi Jenny Nörbäck
Scenorafi & Kostym York Landgreaf
I rollerna: Henrik Dahl, Tove Wirdén, Owe Wolf, Benajmin Moliner, Moa Myrén, Suzanna Helldén
När Angereds Teater spelar Brand för högstadiet bearbetad och regisserad av Jenny Nörbeck känns det som en fullträff. Tonårspubliken (den värstasorts publik man kan tänka sig, som jag läste i en teaterrecention nyligen) satt tyst och andäktig som tända ljus i två timmar. Pjäsen från 1864 med sina krav på konsekvens och allvar tilltalar tydligen ungdom, som lätt fångas in av livåskådningar som kräver absolut lydnad. Offra allt för din tro: egendom,.barn, äktenskap, lycka, ja, till och med minnet av din lycka och ”räcker inte livet till, må du villigt gå i döden”. Pjäsen som innebar Ibsens genombrott har kallats 1880-talets andaktsbok.
Föreställningen spelar på en avlång ljusgrön scen som tillåter snabba kast mellan olika miljöer och med bara sex skådespelare i sju roller. Man kan inte undgå att jämföra med Ibsens Peer Gynt som spelades på samma koncentrerade sätt på Masthuggsteatern och också blev en mycket lyckad föreställning. Kanske är det först i vår minimalistiska tid som vi kan göra scenisk rättvisa åt dessa ibsenska läsdramer?
Henrik Dahl spelar konsekvent och rakt som rollen föreskriver, Moa Myrén har svårt att övertyga om sin ålder i rollen som modern, men när man väl har accepterat detta agerar hon med kraft. (Ibsens mödrar borde vara ett tacksamt ämne för en litteraturhistorisk doktorsavhandling. Den kanske redan är skriven?)Benjamin Moliner ser till att ta plats på scenen i sina båda roller. Han är också den ende som tillåts närma sig publiken med direkt tilltal. Det skär sig i en föreställning där långt ifrån alla antydningar går fram (till mig).
Pjäsen, och i konsekvens härav, föreställningen har mycket liten plats för humor.”Sinne för humor….kan åtminstone delvis fungea som ett försvar mot den fanatiska gen vi alla bär på”, skriver Amos Oz i sin lilla bok ”Hur man botar en fanatiker” som jag rekommednerar som bredvidläsning till Brand. Låna den av din storasyster eller storebror! Den delades ut som present till högstadeieleverna i Göteborg häromåret. Angereds Teaters föreställning påminner oss om att vi behöver läsa den om och om igen, tjugo sidor klokt Brand-försvar.
/Åke S Pettersson
Jag ser Ibsens Brand på Angeredsteatern. Uppsättningen vänder sig till gymnasieungdomar och vuxna. Salongen är fylld av gymnasister och föreställningen inleds med en häftig tablå med flimrande diskoljus. Figurerna rör sig som uppdragbara dockor, med ryckiga, monotona gester. Där är den unge, sanningssökande, kompromisslöse prästen Brand som med avsmak betraktar sina njutningslystna kompisars festande.
”Typisk ungdomsuppsättning”, tänker jag fördomsfullt. Ungdomarna i salongen känner förstås igen sig. Tänker jag. (typ ”Såndär skall jag bli på lördag!”) Eller gör dom det? De ger inte till några ljud av glatt igenkännande, men verkar att lyssna tyst och uppmärksamt.
Och så drar själva skådespelet igång. Och då är det ändå Ibsens tragedi från 1865. Om sanningssökaren vars kompromisslösa idealism skapar olycka för honom själv och hans närmaste. Fast kanske också något slags evig frälsning. Vem vet?
Brand flyttar till en liten by i nordnorge. Möter svält och elände. Är kompromisslös men samtidigt märkligt påverkbar. Stolthet och tro smälter samman. Till något slags ”hederskultur”. Att synas avvika från sina ideologiska principer är att tappa ansiktet. Och det är det värsta av allt. Brand är beredd att låta sin lille son dö – för att inte själv förlora ansiktet. Eller är det faktiskt av äkta tro och övertygelse? Först när han förlorar hustrun tappar Brand något av sin stolthet. Men inte sin övertygelse. Folk och makthavare frestar honom – de vill göra honom till en Frälsare, och till en ledargestalt med världslig makt. Men Brand håller emot. Så blir han tillslut, i sin undergång, mänsklig och nästan sympatisk.
Jenny Nörbäcks uppsättning väljer att INTE vara psykologiserande och känslosam. Idédramat får vara ett idédrama, med fräcka sceniska lösningar och ett modernt tilltal – trots att texten alltså är hundrafemtio år gammal.
Så förblir personerna på scenen – och till och med Brand – TYPER och inte levande människor. Och det duger bra. Både för mig och för den unga publiken, som är tyst och intensivt uppmärksam under de två timmar utan paus som föreställningen varar. Efteråt har man mycket att fundera på. Diskussionerna börjar redan på vägen ut ur salongen.
Angeredsteatern bör vara stolt över denna utmärkta, spännande och ofjäskiga ungdomsföreställning.
/Kajsa Öberg Lindsten
