[091018] Lars Lerin är – framför allt – akvarellisten som har hunnit med att ge ut ganska många böcker vid det här laget. Jag har inte koll på allt han har gjort av egna böcker, men de jag bekantat mig med har ett tydligt fokus på motivet, på bilden. Texterna är ganska kortfattade, och fungerar närmast som en slags bildtexter.
Det här är ett ganska traditionellt sätt att hantera en bok med en fotograf eller konstnär. Ingen förväntar sig egentligen att en bildkonstnär ska kommunicera med något annat än sina bildverk. Lars Lerin tillhör den typen av konstnärer som har ryktet om sig att vara en mycket inbunden person. Bilderna har förstärkt det intrycket. I boken Boningar från 2005 heter det i presentationstexten:
”Hans rika konstnärskap är inriktat på landskap och byggnader. Där tar den mänskliga närvaron sig uttryck i form av boningar laddade av erfarenhet och liv, målade med en nästan fotorealistisk exakthet.”
I hans tidigare verk finns alltså en stark känsla av mänsklig aktivitet, samtidigt som det inte syns några människor alls. Det är ett mönster som radikalt bryts i den nya boken, som är en självbiografi över hans liv från barn till vuxen och bejakandet av sin egen homosexualitet.
Plötsligt översållas sidorna med bilder på folk. Innehållet i bilderna avslöjar att det är avmålade fotografier från familjealbum. I mitt eget album har jag likadana bilder på mig själv som pepparkaksgubbe och stjärngosse. Andra bilder är mer osäkert om de är avbildningar från album eller från minnet.
Många av porträttmålerierna imponerar inte lika mycket som de bilder vi har vant oss vid att fascineras inför. Pappa Jonny spelade allsvensk bandy i Karlstad-Göta och en av bilderna visar honom i full aktion på isen. Keps eller toppluva var de vanligaste huvudbonaderna, hjälm blev det normala långt senare. Här har Lars Lerin lyckats återskapa en riktigt stark nostalgisk känsla.
Insprängt i berättelsen har Lars Lerin lagt in flerbostadshus av det slag vi vant oss att fascineras av. Men inte helt slumpartat, för huslängorna anknyter till biografin, exempelvis den HSB-länga som de bodde i under en tid. Dessa husmålningar påminner om Lars Tunbjörks fotografier av ett folkhem i förfall, folktomma visserligen, men med starka kopplingar till mänsklig aktivitet.
Den här boken inte bara är dess bilder. Texten är oerhört central och tillför mycket av förståelsen för Lerins uppväxt och han skriver riktigt spänstigt och intresseväckande. Den här boken kommer säkert att betraktas som ett mycket viktigt verk för att förstå Lars Lerins värld.
