[091017] Den första svenska boken om medieretorik – är ytterligare en undertitel på denna bok, skriven av Paul Ronge, PR-konsult och medietränare och tidigare stjärnreporter på bl a Aftonbladet och Expressen.
Efter 23 år som journalist sadlade han om och blev specialist på medieträning, rådgivning och krishantering. Många gamla kolleger menade att han därmed blev en förrädare, att han sålde sig till motståndarsidan för att han lär ut hur journalister tänker.
Men Paul Ronge opponerar sig mot detta och hävdar att det blir en bättre samhällsdebatt om de som granskas är förberedda på frågorna. Samtidigt som han tycker att journalisterna bör bemötas med respekt för arbetet de utför. Kunskapen om hur det journalistiska arbetet går till är också väldigt låg hos många makthavare och därför, menar Ronge, är det bra att de blir upplysta om det.
Han börjar med att förklara och försvara ett av journalistikens mest missuppfattade begrepp: vinkeln. Alltför många oinsatta har uttalat förakt över att journalister ”hårdvinklar” – alltså skriver eller pratar (i radio och TV) nyanslöst och enögt. Men det är inte vad att vinkla betyder. Utan ”the catch” som det kallas på engelska, är vad det handlar om. Vilken är grejen?
Journalister som saknar en utgångspunkt för varför de vill göra en intervju eller skildra en företeelse är inte professionella, anser Ronge.
”Påståendet att journalister vinklar i största allmänhet, leder ofta fel om man verkligen vill förstå journalistiken som fenomen. All bra journalistik – från Barbro ”Bang” Alving till Bob Woodward och Carl Bernstein, som avslöjade Watergate – är vinklad.
Någon ovinklad journalistik finns helt enkelt inte.
Jämför med när du tar en bild med din kamera.”
Reportern har en agenda och åker inte ut för att intervjua om det inte finns ett skäl. Och utöver detta finns ännu en viktig aspekt som avgör journalistens vinkel, nämligen hur du som skall intervjuas framstår i journalistens ögon. Den skickliga reportern upplever sig alltid som en ”underdog”, en sanningssägare i allmänhetens tjänst. Oavsett om han eller hon tjänar mycket pengar och bor flott. Underifrånperspektivet är inbyggt i journalistrollen – och detta måste tas på allvar av den som skall granskas i medierna.
Det finns tre roller som den granskade tilldelas: fågel, fisk eller mittemellan. Med andra ord: Goliat, en expert eller en David.
Goliat är skurken, pampen, mördaren, byråkraten, multijätte eller översittare. Experten är den sakkunnige, informatören, folkupplysaren i största allmänhet. Och David är den lilla människan, entreprenören, uppstickaren, offret eller hjälten.
All journalistik följer i princip denna mall.
Detta exemplifieras med bl a Tsunamikatastrofen där Laila Freivalds och Lars Danielsson fick varsin Goliatroll. Expert blev däremot Fritidsresors Lottie Knutson, som visade medkänsla i TV för offren och David blev Pigge Werkelin, företagaren från Gotland som miste hela sin familj.
Journalister förhåller sig annorlunda till män respektive kvinnor, hävdar författaren, eftersom kvinnor personifieras lättare. Det handlar mer om vem hon är rent personligt än vad hon gör. Tonen i medierna har brutaliserats allt mer, kvällstidningsformatet med sitt tuffa tilltal och sitt förenklande och dramatiserande har blivit norm. Att nyheter blivit gratis, genom vissa tidningar, gör att det blivit mer accepterat att ha fel – vilket också hänger samman med internet. Där kan man lättare korrigera ett fel. Och där har pressetiken utmanats på ett mycket vulgärt sätt av skvallersajter och bloggare.
Tio kriterier listas som avgör all nyhetsvärdering: egen nyhet (scoopet för reportern), dagsaktuellt, kändisfaktor, oväntat, negativt går före positivt (det är problemen vi är intresserade av), konflikt, konsekvenser för många, nära spridningsområdet, identifikation, snackis (upprör folks känslor).
När behövs medieträning då?
Ronge ger exempel på hur han lärt sig av de olika personligheterna han mött som journalist. Gunnar Sträng hade skrivit ut frågorna ”den där unge Ronge” borde ställa när han jobbade inom A-pressen. Många fackliga företrädare var stora retoriker men visste ingenting om hur media fungerade. Olof Palme var briljant som intervjuperson och dolde aldrig sin begåvning men med briljansen följde hans arrogans som borgerligheten sköt in sig på.
De flesta chefer inom näringslivet var så sent som på 80-talet livrädda för publicitet.
Förberedelser – är nyckelordet som kan betyda skillnaden mellan framgång eller fiasko i media. Det gäller att tänka igenom sina argument innan man går till en TV-debatt – och att gå ”pang på rödbetan” så fort det är möjligt, även i en tidningsintervju.
Sedan får man också ha klart för sig att journalister alltid är i tjänst, så det är bäst att akta tungan om man möter dem på fester eller i dylika sammanhang.
Tio god råd i mötet med journalister är: Ljug inte, Förbered dig noga, Skapa nyckelformuleringar, Tappa aldrig humöret, Säg bara det du själv vill, Olika medier kräver olika behandling, Jaga aldrig läckor, Kräv besked: reporterns namn och syfte med samtalet, Var medveten om dina rättigheter, men utnyttja dem sparsamt, Undvik att säga nej.
Krishantering tycker Paul Ronge är roligast att arbeta med och även där har han utarbetat en agenda om hur man går tillväga, där frågorna ”vad” och ”hur” är viktigast att ställa. Dessutom att ställa dem i rätt ordning; man börjar med frågan vad som hänt och hur det kunde hända, då det signalerar en öppenhet. Av sekretesskäl kamouflerar han en del exempel men att TV4 klarade krisen när reportern Anders Pihlblad fotograferades pussande med Fredrik Reinfeldts statssekreterare Ulrika Schenström visade på god krishantering av de förra men inte av Reinfeldt som först mästrade journalister i intervjuer, om att de byggt en falsk historia. Men kruxet var om statssekreteraren varit berusad eller inte, och krognotan visade att så var fallet och hon avgick och Reinfeldt fick lära sig en läxa.
På Grävseminariet i Göteborg 2003 fick Paul Ronge uppgiften att intervjua Janne Josefsson under en och en halv timme. Han har med samtliga frågor i boken, och han konstaterar att Janne svarade ärligt på de flesta men slingrade sig ordrikt, likt en osäker makthavare, när han kände sig osäker. Slutsatsen blev att Josefsson klarade sig bra om Ronge jämför med andra han har medietränat.
Janne Josefsson erkände dock att han manipulerar för att öka dramatiken i sina reportage och för att få höga tittarsiffror.
Media bör skildra förlopp, inte regissera dem. Och de bör granskas mycket hårdare, helst av instanser som är oberoende gentemot dem.
Denna kritik finns att läsa i bokens slutord.
Liksom att det måste gå att utkräva ett personligt ansvar från journalister, både reportrar och redigerare, och att de slutar gömma sig bakom sina ansvariga utgivare.
Till detta krävs ändring av grundlagen, så vitt jag vet.
Denna bok är fylld med intressanta insikter och värdefulla iakttagelser – och jag förutsätter att den blir obligatoriskt kursmaterial på landets journalistutbildningar.
Paul Ronge har kunnat förena sina två perspektiv – journalistens och konsultens (välbetald, gissar jag) i de granskades tjänst – men leder den befruktningen till ett mer öppet eller slutet debattklimat?
Även om boken mest riktar sig till potentater av olika slag, så kan man som privatperson också snappa upp en del ifall man skulle bli ställd mot väggen någon gång – när Janne Josefsson ringer!
