[091015] En morgon i oktober kommer en främling till den lilla byn. Det regnar som det gör i oktober, absolut tyst och så långsamt att man med blicken kan följa dess fall. Han konstaterar att det är blött som andra regn, men ändå så annorlunda, så märkligt. Han hade aldrig upplevt något liknande. Den unge mannen fortsätter till byns kyrka, den är tom efter dagens tidiga mässa och han går in. Plötsligt börjar främlingen vissla en melodi, som enligt dem som hörde den beskrevs som ”ett slags heliga toner, ett änglarnas renaste latin; eller vem vet, kanske var det Gud fader själv som viskade!”
Byn han kommit till blir efter hans visselkonst inte längre sig lik, en by befolkad enbart av gamlingar som det verkar. Överallt strövar också tjocka och lyckliga åsnor lojt omkring och duvorna sover i kyrkan om natten.
Den unge (född 1977) angolanen Ondjaki verkar vara en talang utöver det vanliga. Förutom att skriva poesi och prosa – med ett flertal publiceringar bakom sig och översatt till ett handfull språk – har han skådespelat, haft konstutställningar och är därtill utbildad sociolog. Han besökte förresten nyligen bokmässan i Göteborg. Nu utkommer han för första gången på svenska med romanen Visslaren, i Bokförlaget Tranans förtjänstfulla omsorg och i Yvonne Blanks tonsäkra översättning (från originalets portugisiska).
Tranan, det lilla men oundgängliga förlaget som ger ut cirka tjugo titlar per år, merparten från det vi förr kallade Tredje världens kulturområden. Men i år också bland annat med nya översättningar av García Lorca.
Det märkliga regnet upphör så småningom, men Visslaren fortsätter förundra invånarna med sina melodier. Prästen låter honom bo i kyrkan mot att han städar där. Genom den tunna romanens berättelse får vi möta ett utsnitt av byns befolkningen, och med dem många läckra detaljer. Där finns KaLua som blivit lite eljest efter att hans familj brann inne och när andan faller på sätter sig lite varstans och låter sitt träck, där är dödgrävaren KoTimbalo som sällan har någon att begrava, men som plikttroget vägra lämna sin plats under trädet. Den relativt unga kvinnan Dissoxi fyller sitt trånga hem med salt och livas upp av dess doft och fukt i sin längtan efter havet, och den allt annat än unga dona Rebenta som tillbringat de sista många åren liggande i sin säng och gillar att gäcka döden. Hon har mottagit den sista smörjelsen två gånger redan, men mest blivit uppiggad. När döden väl inträder får man inte loss henne ur sängen utan blir tvungna att begrava henne i den.
Ondjaki målar med lätt hand och poetiskt djup, och ofta får jag känslan av att läsa en äldre författare. Det är en text det går fort att ta sig igenom, men här gäller det att läsa långsamt. Jag lägger mina sinnen tätt intill sidorna, suger in varje andetag, varje ton. Som så ofta i afrikansk litteratur kryddas berättelsen med den ”magiska realism” man kanske vanligen mest förknippar med latinamerikanska författare, en magisk realism som väl till stor del handlar om att besjäla allting, både människa, djur och ting.
Kanske att romanen handlar om musikens kraft, om dess förmåga att gå utanför medvetandet och det rationella förståndet: ”… för ljudet nådde inte bara människornas öron, utan det trängde djupt in i själen, letade sig fram till det mest undangömda skrymsle där vi stoppar undan våra hemligheter – till den skrämmande grotta som många kallar människans innersta väsen.” För Visslaren själv handlar hans musik om en ventil för sorgen, genom att ge andra en skönhetsupplevelse kan han för en stund hantera ensamheten. För dem som lyssnar framkallar Visslarens melodier bilder från det förflutna, både glada och sorgliga, och på något vis verkar det som att de läkte ihop känslomässigt, försonades med sin historia genom musiken.
Vid söndagens mässa använder sig prästen av främlingens konstnärskap. Snart börjar församlingen klappa och stampa takten, de dansar och rör sig och i varandra och fortsätter med det även utanför kyrkan. Till och med det gamla baobaträdet verkar röra sig i takt med musiken. De gamla blir alltmer fysiska och intima och drar sig mot sängkammare och andra lämpliga platser, också djuren reagerar och snart är alla inblandade i en enorm älskog som får mig att tänka på bröderna Tavianis Padre Padrone, där hela byn får kåtslaget samtidigt. Dona Rebenta avlider under denna kollektiva extas och två män dör av ansträngningarna i att tillfredsställa sina fruar. Det är inte enbart musiken som har kraft att förändra våra liv.
