[090922]
Sisyfos var som bekant den grekiska praktdåren, den lokala systygntygföreningens ärkeordföranden levdhjärta för endast mannliga medlemmar halvdårar och fan själv om bästa produktion av remliga hållbara tvångströjor, som sin bisyssla en de tunga blockens jonglör slängd med rätt kantiga klot och jord till fötterna täckt, steget tyngre, aldrig en slungare med cestrophendone-don kestää, kesto-, oändligt energisk, hade en devis, driv på [skriv på]. Den kräkiska förgävesmentalitätatäten och militära pragmatism i parade gick marsch stick i stäv, totalstick med den filosofiska inkarnationen om platonisk kärlek och måtta till det närmaste. Inget var ett formulär trots allt. Ingen skuffade på Diogenes fettfylld tunga tunna, inte ens Sisyfos mannar, ej till floden ens för resten flytkluck. Vi hade ock danaidéerna med sina 49 regelrätta oregelbundna knull och endast den femtionde i överlevnad, mängden gick till underjordiskt evigsåll för bottnalöst. Etcevigtgrekiskt. Sisyfoniskt är ett tacksamt litterärmetod, skriva den pågående svängen som sitt rullande band, att fortsätta det osagda till aldrig sagt. Den finns som bärande tema i Största skarabéerboken inedita, och finns på ett fruktansvärt svårt tema hos förläggaren och poetbegåvade författaren och skribenten, vännen Lili von Wallenstein, som tillämpat det sisyfoniska till av en nazikritisk betraktelse om benkrossaren Himmel, i akt och mening bryta rämningar, att det då tyska människoförintelsemaskineriet i grunden skulle vara antisysfonisk löpt band från början till slut och puts rent bord för, och kan ju ändå inte rimligt, eftersom människan som människa stod emot. Så trots oändlig, fick sisyfos lite av sista ordet hos Wallenstein. Boken är aldrig sympatisk, men mer tankenyttig. Boken är svår fastän tunn. Vad säga om något som ändå sägs? Förresten, kolla Bokbåls hemsida, den nog bästa i branschen vill jag lova.
