[090920] En etnografisk doktorsavhandling om väntan, kan det vara något? Ja det kan det. Boken erbjuder en lågmäld och reflekterande text om vad väntan innebär för tretton intervjuade personer, åtta kvinnor och fem män, en bit in på 2000-talet. Man får följa författarens intervjuande och hennes funderingar kring hur hennes ”intervjuoffer” uppfattar fenomenet ”väntan”. De intervjuade är kulturarbetare eller offentliganställda, konstnärer, lärare etc.
”Min utgångspunkt”, skriver Anita Beckman (AB) i inledningen, ”är tankar om verkligheten som socialt konstruerad”. Jag slår omedelbart bakut, eftersom jag med åren har blivit nära nog allergisk mot konstruktivismen och dessutom en gång lärt mig att vetenskap ska handla om fenomen som ger generaliserbara slutsatser och sådana kan man inte dra utifrån intervjuer med tretton personer. Jag fäller omedelbart ut både mina intellektuella och känslomässiga taggar men vartefter läsningen fortskrider blir jag fängslad av resonemangen i boken både av hur de intervjuade uppfattar ”väntan” och av AB:s tankar om de svar hon får. Så visst, kunskap handlar inte bara om enkla kvantifierbara fakta. AB för också inledningsvis ett resonemang om just det som först får mig att reagera negativt, frågan om vad vetenskap är, och gör det på ett givande och intresseväckande sätt, upptäcker jag ganska snart.
Min första förundran rör det faktum att samtliga av de intervjuade uppfattar väntan på ett helt annat sätt än jag gör. Med något undantag anser de flesta att väntan är något negativt, något som händer mellan det som är livets mening, aktiviteten. För mig har ordet väntan varit ett ”paraplyord” som innefattat allt mellan positiv förväntan och skräckslagen väntan på något hemskt eller obehagligt, såväl som en neutral stund av ingenting. Någon av de intervjuade beskriver hur han blir riktigt irriterad av väntan, en annan menar dock att somlig väntan innebär bekväma stunder av avkoppling, som väntan på en vårdcentral eller i tandläkarens väntrum, De flesta tycks dock uppfatta väntan som något åt det negativa hållet även om det bara är en av dem som uttrycker en ilska över att vänta.
Det har stått allt klarare för mig att själva språket har förändrats ganska mycket bara under min livstid. Här har vi kanske ett exempel på ett ord som förändrat innebörd ganska sent, och som därmed också kommer att resultera i en annan syn på verkligheten. AB besvarar inte frågan, men jag kan inte låta bli att fundera över om de som är i sina bästa år idag är mycket mer inskolade i den eviga och hetsiga stressens tidsanda, där anpassningen lett till att det som hindrar intensiv aktivitet, väntan i rummet, blir något frustrerande. Inte konstigt att det uppstår generationsklyftor. Med helt olika uppfattning om ords innebörd tänker man inte samma sak, talar man förbi varandra, ser man på världen med helt olika ögon.
På en punkt verkar alla vara överens, väntan vid datorn, liksom i telefonköer, är bara påfrestande: ”Det som kan hända i mellanrumssituationerna under stjärnklara himlar, det händer inte framför datorn eller i telefonkön”, konstaterar AB. Och här kommer jag på att det ingalunda är så idag att människor är mer aktiva nu än förr, trots att man talar så mycket om det alltmer stressande samhället, utan kanske tvärtom. För femtio år sedan var man kroppsligt aktiv på ett helt annat sätt än idag, då aktivitet idag inte sällan innebär att just syssla med något som styrs elektroniskt, inte så mycket av vår egen muskelkraft och i aktiviteter där vi känner att vi har full kontroll. När jag var yngre cyklade vi när vi skulle någonstans, vi gick samman och tvättade och manglade i tvättstugan i källaren. Vi dansade, vi idrottade, vi tryckte inte bara på knappar eller rattade en bil, för att få något att hända. Kanske är det plågsamma i dagens väntan en kroppens rop på rörelse, musklernas bön om att bli använda, ett rent fysiologiskt behov som vi idag inte tillfredsställer fullt ut, trots moderna gym och joggande. Som AB skriver: ”Tekniska framsteg ska spara oss tid men i takt med innovationerna tvingas vi allt oftare in i frustrerande inaktivitet”.
AB för också ett resonemang kring frågan om könens olika roller. Diskussionerna om väntan, menar hon, ”landar inte sällan i kvinnors föreställda passivitet och den kvinnliga kroppens biologiska funktioner”. Men samma sak gäller, ser man strax, även männen. Inför Johans berättelse om väntan på att få ha sex, både inför första gången och senare, en väntan som han säger alltid finns där, ställer sig AB frågan om Johan menar allvar eller är ironisk. Mitt tips är att han menar allvar, något jag skulle bli ganska gammal innan jag började ana. Men så växte jag ju upp i en helt annan tid, så lite förundrad blir jag över AB:s reaktion inför Johans kommentar.
Boken avhandlar givetvis mycket mer än jag tar upp här. Författaren funderar, tillsammans med sina intervjupersoner, hon analyser själv vad dessa säger, hon relaterar det sagda till vad andra författare och filosofer har uttryckt om väntan.
När jag till sist lägger ihop boken känner jag att jag har gjort en fängslande resa genom olika människors funderingar och där lika många egna frågor har ställts som har besvarats i boken. Det måste väl betraktas som en gott omdöme om en bok, i synnerhet som jag reagerade negativt alldeles i början. Att ganska snabbt vända en sådan attityd kräver sin kvinna. Anita Beckman var den kvinnan vad mig anbelangar.
