[090910] Varför är just deckare så lockande? Vad är det som får oss att sluka filmer, teveserier och böcker som handlar om bestialiska brott och mänsklig ondska?
Hur kommer det sig att folk orkar frossa i fiktiva vidrigheter, samtidigt som de nöjer sig med att skumma dagstidningarnas rubriker för att de inte orkar ta in mer äkta elände?
Visst är det underligt?
Eller, kanske är det inte så konstigt ändå. Kanske är deckarna vår tids katharsis. I en värld stadd i snabb förändring blir vi renade av deckare, så som de gamla grekerna renades av tragedierna.
För i deckarna finns de enkla svaren. Där segrar (nästan) alltid de goda krafterna över de onda. Där är slutet gott, skurkarna åker fast och hjältarna förblir hjältar, hur luggslitna de än är.
Så vi läser och tittar, till synes omättliga. Och skriver. Antalet publicerade svenska deckarförfattare blir bara fler och fler. Hur många som skriver för byrålådan kan man bara ana.
Många yrkeskategorier finns representerade bland deckarförfattarna, politiker, professorer, psykiatriker och, inte minst, journalister.
Journalister tycks ha ett speciellt kärleksförhållande till deckargenren. Enligt en gammal myt drömmer alla journalister om att skriva en bok. Det är bara en myt, förstås. Men när journalister skriver böcker blir det oftare deckare än poesi, om man säger så.
Undertecknad är ett av många exempel på ovanstående. I mitt fall handlar det om att finna nya former för samma ämnen som engagerat mig som journalist. En del av dessa är klart kriminella.
För mig började det med sexturismen i Sydostasien. Utrymmet i tidningar ville aldrig räcka till. Ämnet är helt enkelt för stort, på några få A4-sidor kan man bara skrapa på ytan. Jag ville sätta in det avskyvärda i ett sammanhang. Jag hade alltså inget val, jag var tvungen att skriva en bok. För att förklara hur det är.
Vad som driver alla andra kan jag bara gissa.
Men en del har säkert samma bevekelsegrunder som jag. En del väljer kanske deckargenren för att den generellt sett säljer bättre än annan skönlitteratur. Det gör den förvisso, men de verkliga storsäljarna är trots allt få i förhållande till antalet utgivna titlar.
En sak är i alla fall säker, ingen skriver deckare i hopp om att vinna prestigefyllda priser. För det har aldrig skett och kommer aldrig att ske. Mina vänner i deckarvärlden får ursäkta, men jag tycker det är helt i sin ordning.
Orhan Pamuk, Nobelpristagare i litteratur 2006, sa i sitt Nobeltal att det främsta incitamentet för att bli författare är ”denna önskan att stänga in sig i ett rum – ett rum fyllt med böcker.”
Incitamentet för att bli deckarförfattare är det motsatta, en önskan att befinna sig i och beskriva den så kallade verkligheten, full av mer eller mindre galna människor. Inte kompatibelt således.
Journalisters förkärlek för deckare tar sig många uttryck, mer eller mindre välskrivna böcker, artiklar i tidningar och tid i tevesoffor. Men ibland tar sig hängivenheten märkliga former.
Lördagen den 22 augusti hade Göteborgs-Postens bilaga Två dagar ett reportage om deckarförfattaren Camilla Läckberg. Om detta är inget att säga, men vad tänkte den redaktör som valde att täcka hela tidningens förstasida med en bild av Läckberg? Nåja, nästan hela. En tarm längst till vänster hade sparats för att informera om annat innehåll i tidningen.
Hade det verkligen inte hänt någonting i världen som var viktigare att lyfta fram än en deckarförfattare som poserade med en blodig kniv i handen?
På bästa nyhetsplats!
Kärleksförklaringar i all ära, men någon måtta får det väl ändå vara.
