[090905] Stadsteatern Stora Scenen
William Shakespeare
Regi: Stefan Metz
Scenografi o kostym Alex Tarranguel Rubio
Medverkande: Eric Ericson, Mia Höghlund-Melin, Jonathan Silén, Fredrik Ewers, Per Sandberg, Thomas Nystedt, Carina M Johansson, Victoria Olmarker, Johan Karlberg, Carina Boberg.
För mig är det så att vissa rollprestationer helt präglar mitt minne av en pjäs. Så är det med Trettondagsafton som jag för alltid förknippar med Per Oscarsson i rollen som Andreas Blek af Nosen. Det är egentligen bara en komisk biroll i pjäsen som inte har något att göra med handlingen i stycket.
Feminin appartation, långt blekt hår och en ljus röst med lätt läspning gjorde honom otroligt komiskt, en helt galen figur. Ändå tycker jag att Victoria Olmarker på Stadsteatern i fredags i rollen klarar sig utmärkt mot spöket i minnet. Enbart detta att en manlig roll gestaltas av en kvinna ger den en ny infallsvinkel, väcker ett nytt intresse hos åskådaren.
Det är nämligen ett av regissören Stefan Metz’ grepp, att låta män spela kvinnorroller och kvinnor manroller. I Shakespeares Trettondagsafton handlar det om ett par skeppsbrutna tvillingar, Viola och Sebastian som ovetande om varandra kastas i land på Illyriens kust. Viola klär ut sig till man och hertigen sänder den till Ceario förklädda Viola som postiljon d’amour till sin tillbedda Olivia. Ljuv musik uppstår i den senares hjärta. Hon som spelas av en man förälskar sig i henne som spelas av en kvinna som är utklädd till man…
Om ni inte hänger med förslår jag att ni går och ser förställningen. Gör det! Ni kommer inte att ångra er.
Per Sandberg är mycket rolig som fröken Olivia, en knubbig kerub i krinolin och Mia Höglund-Melin är pålitlig som vanligt och man har hittat en tvillingbror åt henne praktikanten Jonathan Silén.
Det är vid frökens hov som pjäsen utspelar sig. Frökens hovmästare, den ambitiöse Malvolio, ännu en i raden av Thomas Nystedts högkomiska prestationen, blir styckets centralfigur. Det finns en scen i början av föreställningen där fröken Olivia och hennes hovsmästare står bredvid varandra, hon (han) rund som ett äpple och han smal som herr gurka, båda svartklädda. Bilden är iscesnsättningen komiska anslag.
Första anslaget är dock när en pojke och flicka tittar ner i varandras byxor och drar av dem som för att visa att här har vi inga hemligheter, här spelar inte könet någon roll.
Föreställningen blir befriande och kysk som ett nudistläger.
Renhet präglar också Alex Tarranguel-Rubios dekor och kostymer med många långa silkesstrtumpklädda ben, där de vackraste tillhörde pojkarna.
/Åke S Pettersson
Kajsa mailade att hon inte hinner skriva ngn rec. Hon skrev i alla fall några rader som jag tycker att vi kan ha i Alba:\\\\\\\’
\\\\\\\”Jag tycker att föreställningen var sinnlig på ett vackert, barnsligt
sätt. Eller mänskligt, kanske.
Och så var den liksom optimistisk och rättvis.
Optimistisk, för att humorn inte var cynisk. och rättvis för att
varje roll hade tilldelats något som gjorde att man fick lust att
titta alldeles särskilt på just DEN figuren:
för att den var så vacker, hade roliga kalsonger, rolig min, oväntat
kön o s v. Alla fick liksom chans att vara lika märkvärdiga. Så är
det väl inte så ofta på teatern. Eller i livet\\\\\\\”
/tycker Kajsa Öberg Lindsten som inte har tid att koncentrera sig på en mer utförlig recension.
