[090910] Mia Gröndahl har under många år fotograferat livet i palestinska flyktingläger på olika platser och presenterat bilderna på åtminstone en vandringutställning. Nu återvänder hon och dokumenterar i en bok tidsandan som den återspeglas i graffitin i Gaza.
Jag antar att förlaget är litet med små resurser, för de har skickat ett recensionsexemplar som elektronisk pdf-fil. Bokens format är liggande och ska läsas uppslagsvis eftersom bilderna ofta kräver det. Med en vanlig datorskärm blir det närmast omöjligt att få överblick om man samtidigt ska läsa texten. Det gör inte boken rätttvisa, så jag avstår från en recension och nöjer mig med en anmälan.
Väggarna i Gaza City är nerklottrade av graffiti och estetiken känns bekant även för en svensk. Bortsett från att tecknen är olika. De första budskapen dök upp i samband med den första intifadan 1987, som en slags medieverksamhet underifrån. Israel kontrollerade de traditionella medierna och någon palestinsk radio och TV fanns inte. I Gaza fanns ingen dagstidning och de palestinska tidningar som producerades i Israel har varit hårt kontrollerade.
Graffitin föddes och blev en viktig del av det palestinska motståndet. Israelerna insåg naturligtvis detta och beordrade emellanåt lokalbefolkningen att tvätta bort budskapen på väggarna. Men resultatet blev bara att propagandan förändrades med nya budskap.
Graffitin har inte bara varit riktad mot den israeliska ockupationen utan länge präglats av fraktionsstriderna mellan Fatah och Hamas. På första bilduppslaget illustreras det med att dessa organisationer har lagt beslag på varsin sida om en port. Länge fanns en oskriven regel att man lät den andra organisationens budskap få vara ifred. Istället försökte de bräcka varandra genom att göra alltmer konstnärliga och attraktiva väggmålningar.
Innehållsmässigt har motiven inte bara handlat om kampen mot ockupationen utan även haft mer vardagliga teman. Mia Gröndahl har delat boken i avsnitt som även handlar om porträtt, ofta om martyrer, gratulationer vid bemärkelsedagar, Arafat som en samlande symbol, och kalligrafi. Den konstnärliga nivån är högst varierad, skulle nog många anse, men insatta i sin miljö blir summan av fotografierna både estetiskt spännande och intressanta som historiskt dokument.
På fotografierna förekommer både män och kvinnor men främst pojkar och flickor. Så långt är allt väl. Men graffitin är väldigt manlig i sitt formspråk med knutna nävar och portsätt på manliga personer. Det signalerar att kampen är en typiskt manlig arena, vilket knappast stämmer.
Mia Gröndahl har även fått med bilder från tiden efter Israels senaste attack i Gaza i början av året. Kanske är det ett tecken på att kampen går in på nya spår, kanske inte. Ett konstnärskollektiv med både manliga och kvinnliga studenter från Al Aksa-universitetet genomförde en konstnärlig performance mittemot det sönderbombade parlamentet i Gaza City. De kallar sig Flickor och Pojkar. Med dem kom en ny estetik på muralmålningarna och nu kommer även kvinnorna in i bilden. Det kan vara ett tecken i tiden.
Nå, det blev kanske lite tyckande ändå, till slut.
Tillägg
Jag har nu fått boken i min hand. Jag blir positivt överraskad. Uppslagen löper på ett intressant och spänstigt sätt och med jämna mellanrum är det lätt att fastna vid extra spännande bilder. Framförallt där graffitin utgör fond för människor i olika situationer – ena gången några män och ynglingar som försöker skaka liv i en gammal bil, andra gången en brudnäbb som skapar en extra skarp kontrast till miljön. Trots alla dystra rapporter om livet i Gaza andas flera av bilderna också en märkligt normal vardag. Som om gazaborna inte tänker lägga sig och dö under det israeliska förtrycket.
Många av bilderna håller hög kvalitet, men det är ju också vad man förväntar sig av en fotobok av detta slag. Texterna kan förstås inte läsas av invånarna i Gaza, men bilderna kan de tolka. Det som gör en bok som denna extra intressant är dess avtryck i tiden. Om några decennier kan palestinierna ta till sig boken och se boken som en del av den egna historien.
