[090910] Ibland används uttrycket ”Europaåret 2009” i svensk media, och sällan har väl den beteckningen passat bättre än nu. Efter en vår som gradvis kom att öka i intensitet och rapporteringar rörande valet till Europaparlamentet den 7 juni, har vi nu en höst där Sverige har tagit över ordförandeklubban i EU.
Det här med ordförandeskap och vad det innebär är lite speciellt. En del verkar hysa stora förväntningar på vad Sverige ska kunna genomföra under den här perioden, medan andra utgår från att det inte spelar minsta roll vilket land som är ordförande. Själv skulle jag säga att bägge sidor har rätt – och fel.
De som är förhoppningsfulla har rätt i att det faktiskt spelar en viss roll vilket land som är ordförande i EU. Ordförandeskapet innebär att det den här hösten är den svenske statsministern som leder toppmötena med de andra stats- och regeringscheferna i Europeiska rådet, och att de övriga i regeringen leder ministerrådsmöten inom sina områden. Men utöver det är även stora delar av Sveriges offentliganställda tjänstemän på regeringskansliet och statliga myndigheter med och driver på arbetet med att ta fram underlag, förbereda ministermöten och leda alla de tusentals möten och konferenser med tjänstemän från andra europeiska länder som pågår under detta halvår.
Ett ordförandeland har därmed möjlighet att påverka på två sätt: dels genom att prioritera vilka frågor som ska upp högt på agendan, och dels genom hur de agerar, vilken ledarstil som tillämpas. I det senare fallet har det visat sig kunna vara framgångsrikt att ordföranden visar prov på lyhördhet för olika synpunkter och arbetar för att ta fram rimliga kompromisser, något som förutsätter att man kommer väl förberedda till alla möten.
Den svenska regeringen har arbetat länge med förberedelserna inför den här hösten, och valt ut ett antal prioriterade områden som de särskilt vill uppmärksamma under det svenska ordförandeskapet. Det handlar om ekonomi och sysselsättning – inte minst i ljuset av den ekonomiska krisen; klimatfrågan – särskilt aktuellt nu inför klimatkonferensen i Köpenhamn i december; Östersjöns framtid – såväl ekonomiskt som miljöaspekter; säkerhets- och trygghetsfrågor i Europa; samt EU:s roll som global aktör.
Samtidigt har de mindre hoppfulla rätt i att det finns många faktorer som påverkar hur mycket inflytande ett ordförandeland egentligen kan ha. Vi ska inte glömma bort att det är just en ordförandepost vi talar om, inte en självutnämnd diktator eller folkvald president. Lika lite som vi tror att ett byte av ordförande i en fotbolls- eller intresseförening drastiskt förändrar inriktningen på föreningens arbete, är det alltså rimligt att förvänta sig att ett byte av EU:s ordförandeland ska leda till några genomgripande förändringar. Som i alla föreningar är tanken att ordföranden vid möten inom EU ska fördela ordet, driva arbetet framåt och söka efter att få fram kompromissförslag som så många som möjligt kan gå med på där meningsmotsättningar råder. Tanken är inte att ordförandelandet har sex månader på sig att driva sin egen agenda.
Dessutom är det viktigt att komma ihåg att omkring 80 procent av de ärenden som kommer att stå på agendan vid de olika mötena är sådana som finns med sedan förut på grund av beslut och prioriteringar som gjorts vid tidigare möten. Det kan handla om att följa upp utvecklingen av vad som hänt i tidigare ärenden eller att se till att konkretisera mer övergripande målsättningar som fattats förut. Sedan är det så att Sveriges prioriteringar även har utarbetats i samråd med Frankrike och Tjeckien. Det beror på en önskan om mer långsiktighet och stabilitet i prioriteringar och arbetssätt över olika ordförandeskap, och därför arbetar numera tre länder tillsammans fram ett program som ska löpa över de ett och ett halvt år som deras perioder av ordförandeskap täcker. Att på det här sättet ha en trio av länder som samarbetar är också tänkt att öka kvaliteten, hjälpa mindre stater och kunna underlätta vid situationer av nationell oro eller plötsliga regeringsskiften, fördelar som exempelvis kan illustreras av händelseutvecklingen i samband med regeringskrisen mitt under Tjeckiens ordförandeskap i våras.
För Sveriges del finns det ytterligare ett par speciella situationer hösten 2009, bland annat att Europaparlamentet är nyvalt och att det förväntas ta ett tag innan alla nya parlamentariker kommit in i sina roller och de olika partigrupperna hunnit formera sig. Likaså kommer den nya kommissionen inte att börja arbeta förrän senare i höst och därmed går inte arbetet i EU:s ”motor” på högvarv för tillfället. Det löpande arbetet är därför något mindre intensivt än vanligt, men det kan förstås komma att förändras senare i höst.
Men det som man framförallt måste ta med i beräkningen när vi talar om inflytande för enskilda länder under deras ordförandeskap är att stora oförutsedda plötsliga händelser kan komma att helt kasta omkull även de mest välplanerade prioriteringar och planeringar. Kriget i Tjetjenien och attackerna mot World Trade Center kom förståeligt nog att kräva helt andra saker av de finska respektive belgiska ordförandeskapen än deras utarbetade planer för dessa perioder.
Sammantaget kan det komma att vara nästan lika viktigt för ett ordförandeland i EU att vara förberedd för att representera EU utåt i händelse av internationella kriser och krig, som det är att ha genomtänkta prioriteringar för det löpande arbetet. Men givet att inget drastiskt händer i omvärlden så finns det all anledning att tro att det svenska ordförandeskapet kan bli framgångsrikt utifrån det som ordförandeskap främst handlar om, nämligen att se till att föra arbetet framåt.
Utan ett stort lands pondus, men med det mindre landets lägre grad av prestige kan kompromisser nås i viktiga frågor. Eller som min grekiske chef uttryckte det när jag praktiserade på kommissionen inför det förra svenska ordförandeskapet: ”Det kanske inte blir den mest spännande ordförandeperioden, men vi ser fram emot lite ordning och reda och att saker blir gjorda”. Och det är nog en förhoppning som gäller även för det nuvarande svenska ordförandeskapet.
