[090616] När jag har forskat om rock och pop i Vasa hos mina generationskamrater, i rock/popgrupper som Wantons, Slippers, Saints och Shades, sextiotalets ”gyllene” fyrväppling i Vasa, har jag slagits av en tanke som jag inte kunnat släppa. I popmusiken i Österbotten finns ett betydande och märkligt intresse för musik som är exotisk, udda, ”utlokaliserad”. Det är frapperande många av dem jag studerat som visat sig vara intresserade av det exotiska.
Den första jag kommer att tänka på är trubaduren Håkan Streng med sin närmast gargantuanska aptit på musikaliska genrer och stilar, från tiden med de falska latinamerikanerna Trio Saludo till olika solo- och duoprojekt med allt från sea shanties till wienertrubaduren Helmut Schlama och kubanskt influerade sånger på svenska.
Det andra exemplet är Roy Birger Rabb, som växte upp i ett folkdemokratiskt småbrukarhem i Vassor. Första bandet hette Moon Serenaders. Roy är min granne här i vasaförorten Bobäck. Han har under en lång och mycket växlingsrik musikerbana spelat det mesta, oftast i finska orkestrar, både i Österbotten och i resten av Finland, på dansbanor och restauranger. Redan under studietiden lärde han sig spela i olika konstellationer och genrer, med studentkompisar från hela världen, i Olomouc i Tjeckoslovakien och i Moskva. Hans instrument är framför allt steel guitaren, ett av exoticans paradinstrument.
Tillsammans med en annan Vasakille, stadens egen Elvis, Reijo Hirvelä, som också han är en exotiker ut i fingerspetsarna, bildade han en grupp som kallade sig Tony Ramon and the Blue Combo. Gruppen var en speciell attraktion i huvudstadens musikliv på 1960-talet. 1965 spelade man in en single bestående av låtarna A Summernight Dream och den kubanska klassikern Taboo. En av de senaste inspelningarna Roy gjort i sin hemmastudio på Dikesvägen är en instrumental version av den gamla ryska folkmelodin och religiösa klassikern Jag har hört om en stad. I Roys instrumentala version heter den Lonely Bell, efter det ryska folkliga originalet. Medan jag skriver lyssnar jag på Roys steel guitar-kaskader och ser videon till låten på youtube — en fantasiresa tillbaks till det gamla Ryssland med änglar, kyrkklockor och hästekipage genom det ryska landskapet. Roy står själv, iklädd något slags modifierad rysk folkdräkt, vid sin steel guitar.
Det är ändå i det hawaijanska Roy Rabb är som allra mest exotiker. Hans hawaijanska skiva White and Blue Hawaii (1997) innehåller en värlsbild i musikform där det finländska (det blå och vita) i steel guitarens fantasivärld möter en rad andra drömmar. Också Lonely Bell finns med. Här heter den Olen kuullut on kaupunki tuolla. Andra låtar på skivan är Hawaiian War Chant (som ju blev en swingklassiker), Tiger Shark (som var en stor hitlåt i Finland på femtiotalet, med titeln Tiikerihai, både i en instrumental version med likaså finlandssvenske steel gitarristen Onni Gideon och som schlager) och Sarah Leanders gamla paradnummer Vill ni se en stjärna. Och självfallet alla exotiska låtars ”moder”, La Paloma, sången om duvan, som den baskiske kompositören Sebastián de Iradier y Salaverri skrev under ett besök på Kuba. Roy spelar också Blue Hawaij, den sliskigt sentimentala temamelodin till Elvis’ likaså sirapsindränkta turistfilm med samma namn från 1961, med rockkungen degenererad till billig turistattraktion. Hawaijskivan kompletteras av en originallåt med den talande titeln Emotionally.
Ben Antell, rockmusiker med en lång och växlingsrik karriär, kan också han kallas exotiker. Att Ben med sin bakgrund i ett frireligiöst vasahem där grammofonskivorna han lyssnade till som fyraåring åkte i hellan när pappa kom från jobbet skulle komma att få ett komplicerat förhållande till musik är inte så svårt att räkna ut. Familjen emigrerade, först till Sverige och sedan till Australien. Bens favoritlåt alla kategorier är temamelodin ur filmen Tredje mannen, spionthrillern som utspelar sig i ett krigstrött Wien. Den ungerska cittraspelaren och kompositören Anton Karas’ klassiker Third Man Theme var egentligen en drillövning, för instudering av speltekniken på instrumentet. Andra tidiga musikminnen för Ben är ”undersköna” Indian Love Call med Nelson Eddy och Jeannette McDonald och Rock Around the Clock med Bill Haley and His Comets. Också Bill Haley lät exotisk när han slog i Finland på 1950-talet. Blandningen av western swing och hillbilly blues var både novelty och exotica, när den strömmade ut ur radioapparaterna och landade i skivspelarna i Österbotten och Svenskfinland.
Ben, som var tonåring i Australien på 1960-talet, är alltsedan de dagarna i färd med att plocka ut bitar ur ”verkligheten” och pussla ihop dem till nya fungerande helheter, antingen han sitter hemma och experimenterar i sin studio i södra Vassor eller när han är ute och reser. På resorna har han alltid har med sig sin Walkman som han låter fånga upp märkliga saker ur det ljudlandskap han rör sig i: polissirener, radioröster, the changing of guards vid Big Ben och liknande. De två mest minnesvärda resor han företagit sig var när familjen reste till och från Australien och man passerade genom Suez-kanalen på resan till Australien och genom Panama-kanalen på resan tillbaka hem till Norden.
När Ben i ett mejl berättar sin familjs historia tänker jag att den dubbla positionen som insider och outsider är något jag kan identifiera mig med. Han skriver: ”Mor: Eila Lauha Maria Vainio (finsk från Helsingfors, uppväxt som krigsbarn i Gripenberg, Småland). Hennes morfar Kustaa Aldolf Vainio (byggde Kantele). Hans son Armas Vainio byggde gitarrer. Spelade i radion duett med sonen Armas Vainio. Mammas mormor var svensk, hette Kempe (Snappertuna). Far: Tor-Eric Antell (finlandssvensk från Vasa). Släkt med konstmecenaten Herman Fritioff Antell, som testamenterade sin Antellska samling till Ateneum. Han gav även grundplåten till Ateneum. Herman var ögonläkare i Vasa på somrarna, och bodde i Paris på vintrarna. Antellska samlingen torde vara en av Nordens största. I Vbl stod det att den innehöll mer än 17 000 föremål. Herman är begravd i Gamla Vasa.”. En bättre grogrund för en exotiker egentligen är svår att tänka sig än det komplicerade kulturarv och vagabondiserande liv som Ben Antell har upplevt.
Dani Strömbäck från Närpesbyn Nämpnäs, som ligger vid den sydösterbottniska kusten, är en annan exotiskt inriktad musiker. Närpesbygden, som så länge har varit emigrationsbygd, har under de senaste årtiondena fått ett tillskott i form av återvändande amerikaemigranter som byggt sig egnahemshus i närpesbyarna i helt amerikansk stil. Danis hemsida berättar på engelska om ett liv under ständigt uppbrott. Börjar spela piano i femårsåldern, studerar vid Kuula-institutet i Vasa och sedan vid Sibelius-institutet i Helsingfors. Flyttar till Kalifornien för att bli pianist i den kristna sånggruppen The Heritage Singers. Turnerar med dem över hela USA, Kanada, Australien, Nya Zealand, Hawaij, franska Polynesien … Spelar i Carnegie Hall, i Bally’s Casino in Las Vegas, Anaheim Convention Center, på jazzklubbar, i kyrkor, hotell, vid the Hollywood Angel Awards, i Disneyland, i tv …
Efter tre år på den amerikanska västkusten flyttade Dani till New York där han jobbade som pianostämmare (concert technician) för Steinway & Sons på Manhattan. Jag minns att jag en gång stötte på Danis namn på ett överraskande ställe, på skivkonvolutet till en CD med retrocroonern Harry Connick Jr. På skivomslaget stod det att Donald Stromback stämt pianot.
Alla Danis soloskivor är för mig exotica, om än på olika sätt. Den första, Of Water and Sand (1995), framstår som sökande, letande efter det relevanta uttrycket för en nomad, en backpacker och globetrotter med sin habitus placerad någonstans i närheten av det som den då mycket populäre kulturteoretikern Alberto Melucci skrev om i sin Nomads of the Present och senare i The Playing Self som utkom ungefär samtidigt som Of Water and Sand. Låten Moorea (titeln anspelar på en av sällskapsöarna i franska Polynesien) öppnar hos lyssnaren ett helt spektrum med exotica-relaterade tankar, från Captain Cook och Gauguin till svenska och finlandssvenska reseromantiker som Bengt Danielsson och Björn Landström och Rodgers & Hammersteins musikaliska extravaganza i South Pacific.
På Danis andra soloskiva, Travelogue (1998), är det som om resandet skulle ha fått en allt tydligare tidsfärg. Riktningen blir bakåt, nostalgiserande, vilket också syns på pärmbilden där Dani rattar en av Ben Antells Buick-bilar från 1940-talet i ett av de mest ikoniska av amerikanska landskap, John Fords Monument Valley. Låtlistan får mig att börja tänka på Tolkien, inte bara för att en av låtarna är en direkt referens till Tolkienvärlden (Bilbo Baggin’s Birthday Party) men för att hela låtlistan låter på något konstigt sätt ”tolkiensk” med låttitlar som Gwendolyn, Aunt Sally’s Pumpkin Pie, Thanksgiving, alldeles som om man skulle ha landat i hobbiternas by någonstans i Midgård. Det nostalgiserande i Travelogue kopplar jag samman med den allt starkare nostalgiska vändningen som man också kan iaktta i samtida kulturteori. Den är kanske inte minst tydlig hos kulturteoretikern Andreas Huyssen. Travelogue ligger tidsmässigt väl förankrad mellan två av Huyssens viktigaste nostalgi- och minnesrelaterade böcker, Twilight Memories: Marking Time in a Culture of Amnesia från 1995 och Present Pasts: Urban Palimpsests and the Politics of Memory från 2003. Jag hävdar inte att Dani Strömbäck nödvändigvis skulle ha läst Huyssen eller Melucci. Däremot vill jag bestämt tro att också Strömbäck i sin musik understryker betydelsen av det Huyssen har kallat en förskjutning av den tidsmässiga organiseringen av den utopiska fantasin från dess futuristiska pol i riktning mot dess minnespol.
Dani, aktuell denna vår med musiken till Klaus Härös nya film Post till pastor Jakob, rör sig ledigt mellan klassiskt, pop, jazz, filmmusik och andra genrer, i en mellanform som gör att hans musik får ett starkt visuellt anslag. Det draget är ytterligare förhöjt på pianoskivan For Sleepless Nights (2007) som nog får betraktas som det hittills mest personliga uttrycket för Strömbäcks musikaliska vision. Den resfeber som präglade den första skivan och den nostalgi som utmärkte den andra har på den tredje skivan avlösts av något som kunde kallas en melankolisk grundstämning som färgar av sig på hela skivan. Jag kommer, när jag lyssnar på t ex låten Stavronikita, som jag i en recension i Vasabladet kallade Danis kanske skönaste musikskapelse så långt i karriären, att tänka på Paul von Martens och hans underbara beskrivning av en vandring uppför berget Athos i romanen Visa mig stjärnan. Låten Stavronikita är nämligen inspirerad av ett besök på ”munkberget” Athos.Det finns någonting melankoliskt, ryskt, à la Mussorgskis Tavlor på en utställning över Danis musik, utan att den känns som en pastisch. Eller kanske är den i viss mån en pastisch, men i så fall en läcker sådan.
Det intressanta med Dani Strömbäcks musik har också varit receptionen på finlandssvenskt håll, i det trånga klassrummet, ”ankdammen”, där alla sägs känna varandra, men där man ändå paradoxalt nog säger sig leva i helt olika verkligheter som ingenting tycks ha att göra med varandra. Dani Strömbäcks skivor fick till en början inte något direkt översvallande mottagande i den finlandssvenska ”rikstidningen”, Hufvudstadsbladet. Snarare var inställningen bryskt avfärdande. Det hela klassades som simpel easy listening och ett hopkok av klichéer. Jag har i mitt stilla sinne funderat över om receptionen är ett resultat av de intrikata kulturella koderna i Svenskfinland, de som gör att det som upplevs som viktigt i en del av det imaginära rummet möts med en avvärjande gest i en annan del av det. Dansbandskulturen i Österbotten är ett kanske ännu tydligare exempel på samma delvis klassbaserade kodsystem som nog kan tolkas i högst bourdieuska termer. Uttryckt i tovejanssonska termer: en kraftig ”hemuliseringseffekt” sätter ofta in i det svenska Finland.
Spänningsfältet mellan den österbottniska gemenskapen, i byn, i dansbandet, i spelmanslaget, och rörelsen utåt, i turism, export, möte med det finska Finland och med Sverige, manas på ett lyhört sätt fram av en svenskösterbottnisk dansbandsveteran, dragspelaren och vibrafonisten Wilhelm Skata på skivan Vörå spelmansklubb. Egna låtar 2 från år 2008. Låtar som Juniafton, Steinrindilin och Beställningsschottis, kombineras med tangon Esthér (i Evert Taubes anda), baserad på ett reseminne från Teneriffa och Nina kupenda, som ett resultat av att Skata råkade höra ett radioprogram om biståndsarbetare och missionärer, två yrken som inte varit helt ovanliga i det österbottniska sammanhanget. Titeln som är på swahili kan enligt Skata översättas med ”jag älskar dig” eller ”jag tycker om dig”. Samtliga låtar på skivan är alltså skrivna av Wilhelm Skata. Vad gäller den gamla dansbandskulturen i Österbotten är den kanske inte vad den en gång varit, men fortfarande finns det framgångsrika skivartister, som Hasse Martin (f d sångare i Tommys) och Charles Plogman (f d sångare i Charlies). Den förre är ett stort namn i Sverige, den senare i finska Finland.
Den mest ”egensinniga” musikscenen i svenska Österbotten är nog den i Jakobstad, den gamla industristaden nästan 100 kilometer norr om Vasa. Staden har alltid varit, med rätta, stolt över sin spännande rock och pop. En av stadens många movers & shakers, Mecki Andersson, aktiv vid musikcaféet After Eight (några andra musikaktivister i staden är ”Zazza” Nygård, Tumba Haldin, Frippe Wenelius, Hannu Lindblom och Kaj-Ove Österåker) säger i en intervju i Vasabladet med anledning av en ny skiva med sin grupp Mecki Plays Venus att det som utmärker musik från Jakobstad är, oavsett stil, att den har smutsiga, nerviga och rebelliska inslag, plus att den har attityd.
Min tolkning av det speciella i Jakobstadsmiljön är att staden fungerar som ett experimentlaboratorium för ett möte mellan starka ”oförenligheter”: en frireligiös tradition, en industrialiserings- och vänstertradition, en finsk invandring från enspråkiga bygder inåt land, en påverkan av rock och pop i Sverige och en livaktig småföretagsamhet. Alla de här faktorerna kombineras i Jakobstadspopen till en kokande brygd. Pröva t ex St Marcus Blues Band, Fantasia, W.D.M., St. Petersaari, Ragnar Hare, Dreadline, Break, Plum, Mecki, Mommah Brothers med fler. En popstad som få finländska, betydligt större städer kan matcha i originalitet och mångsidighet.
En bild som kan ha ett visst förklaringsvärde är den som jag hörde ordföranden för Svenska litteratursällskapet i Finland, Håkan Andersson, beskriva en gång. Det handlade då om Österbotten som ett landskap som karaktäriseras av en expansivitet och offensivitet som gör det österbottniska nästan till en form av kulturell gränslöshet. Håkan Andersson berättade om en upplevelse som han varit med om mer än en gång, på väg ”hem till kvällen”, i flygbussen på Helsingfors-Vanda flygfält för flyget till Vasa. Han la märke till att nästan alla i bussen talade svenskösterbottnisk finlandssvenska. Ingenjörer, entreprenörer, affärsmän, verksamma i exportindustrin i Vasa, på väg hem, från snart sagt världens alla hörn.
Poängen i Håkan Anderssons berättelse är, som jag ser det, att flygbussen signalerar ett tillfälligt, improviserat mellanrum, ett ”svenskhetsrum”, mellan borta och hemma, på väg ”hem till byn” eller förstaden eller stadsvåningen. Och samtidigt: också Österbotten, det som är hem och närhet för människorna i flygbussen, kan framstå som exotiskt för någon. Ta t ex den österbottniska världsmusikgruppen Gjallarhorn, med sin sångerska Jenny Wilhelms och sin ljudmästare Martin Kantola samt de tre (riks)svenska medlemmarna, men ändå med en helt tydlig finlandssvensk profil, som kan bereda en musikolog vissa kategoriseringssvårigheter.
Gjallarhorn är ett exotiskt band för många av sina fans, med sin blandning av fornnordiskt, svenskt, finskt m m. Johannes Brusila, finlandssvensk etnomusikolog, lyckas dock – i en artikel om den finlandssvenska populärmusikens vara eller inte vara – elegant placera in gruppen i en modell för det finlandssvenska med tre koncentriska cirklar/kretsar, från den inre Ankdammen över det mellersta Brackvattnet till den yttre Horisonten. Brusila påpekar att Gjallarhorn, som verkar på den internationella världsmusikmarknaden, är sammankopplad med ”Ankdammens” folkmusiktradition, fastän bandet huvudsakligen verkar i den yttre kretsen.
Det är i brackvattnet, där ankdammen möter oceanen, som exotismen, den österbottniska exotiseringsvågen sätter in. Det är där vi påträffar ett helt garde av svenskösterbottniska typer: turisten, drömresenären, exotikern, emigranten, entreprenören, äventyraren, fixaren, konnässören, pionjären, copycaten, nörden. Det svenskösterbottniska blir till — i flygbussen eller på tåget söderut, mot Helsingfors eller Åbo — som en kombination av byagemenskap, turism, entreprenörskap och konnässörskap. Det är också där vi möter dagens unga österbottniska pop- och rockband, indiepopparna Le future pompiste och Cats on fire, sagorockbandet Toby Loth, altcountrybandet Jerry & Outlaws, hårdrockande tonårsbandet Sturm & Drang, bluesbandet Wentus Blues Band, gospelsångerskan Nina Åström och många, många fler.
Sven-Erik Klinkmann
