[090602] Globaliseringen är en kraft som blir allt tydligare i samhället. För drygt tio år sedan var Harald Schumann medförfattare till boken Globaliseringsfällan, som blev mycket omtalad men när nu temat återkommer i Global nedräkning har sikten blivit lite klarare.
Det är en gedigen text som journalisterna Christiane Grefe och Harald Schumann har åstadkommit och de anlägger tungt artilleri när de pläderar för sin sak. Boken blir inte mindre intressant av det faktum att författarna inledde sitt arbete med innehållet innan vi gick in i den nuvarande finansiella krisen.
Den finansiella krisen gick att förutse, hävdar författarna i ett inledande avsnitt, skrivet efter dess utbrott efter sommaren 2008. Huvudorsaken tycks vara USA:s växande skuldsättning. Detta är något som har uppmärksammats tidigare och om det inte vore för dollarns särskilda ställning i den internationella handeln skulle landet ha varit bankrutt för länge sedan.
På ett annat plan är obalanserna i den globala ekonomin ett uttryck för obalanser i maktstrukturerna. Grefe och Schumann diskuterar möjligheterna att dagens motsättningar precis som 1900-talets bägge världskrig åter ska generera ett storskaligt krig med allt det för med sig av tragedier. Deras svar är att väldigt lite talar för en sådan utveckling. Globaliseringen skapar visserligen spänningar, men för oss också närmare varandra. Mer än en fjärdedel av världens varor och tjänster handlas idag internationellt. För hundra år sedan var omfattningen ungefär hälften så stor. De ger ett exempel med en vanlig rakapparat – den är resultatet av arbetsinsatser i runt tio länder.
Framväxten av nya kapitalistiska marknader i Indien och Kina har skapat ännu en bricka i den globala ekonomin. Om Världsbanken har fått styra utvecklingen hade de västerländska storföretagen övertagit kontrollen över dessa länders fortsatta öde. I främst Kina har staten satt stopp för en sådan utveckling och istället blivit innehavare av ett växande dollarberg. Grefe och Schumann drar slutsatsen att Kina är en viktig finansiär av de amerikanska krigen i Afghanistan och Irak! Den kommunistiska folkrepubliken som stöder den imperialistiska utsugarpolitiken, något mer absurt uttalande kunde man väl knappast ha yppat för sådär trettio år sedan.
Vad betyder detta, frågar sig författarna? Jo, vi blir alltmer beroende av varandra. Globaliseringen må generera globala spänningar, men allt fler inser att allvarliga konflikter skulle vara till nackdel för alla inblandade. Samtidigt är det ett känt faktum att amerikaner lever över sina tillgångar och lånar av framtiden. Hur den knuten ska lösas får vi dock inte något svar på. Och som om detta inte vore nog, tillkommer problemet med klimatförändringarna. Den västerländska livsstilen är på väg att haverera men hur villiga är vi att på djupet se detta i vitögat?
Kanske handlar det i framtiden mer om tvång än om frivillighet när det gäller val av livsstil? I USA tror författarna att alltfler kommer att tvingas ändra se den amerikanska drömmen gå upp i rök. Det som händer i den processen blir också att allt fler från medelklassen får sämre möjligheter att se den amerikanska drömmen bli uppfylld. Ett aktuellt exempel är arbetsvillkoren för bilarbetarna i det rekonstruerade GM, där de nya lönerna beräknas bli halverade jämfört med de löner som facket tidigare har förhandlat fram för stora grupper av bilbyggarna. Samtidigt blir en liten grupp amerikaner allt rikare. Klyftorna ökar och därmed troligen de sociala spänningarna.
Inte blir det bättre av år av försummelser inom utbildningen. USA har förlitat sig på import av redan högutbildade. Men kritiken kan även riktas åt andra håll inom den gamla världen. Man kan också se det som en nedmontering av vad som en gång var välfärdssamhällen, byggda på basen av en stark och kollektiv arbetarrörelse.
Svaret på dessa förändringar är dock inte att låta en nyliberal ekonomi löpa amok i samhället, utan en förstärkt roll för politiken. Här finns inget utrymme för vanmakt, utan sociala rörelser av olika slag kommer att bli en avgörande faktor, tror författarna. Men även politik på makronivå blir nödvändig, menar de. Ett förändrat FN måste åter få en viktig roll. Europa har också en särskilt viktig roll som global aktör med fredlig framtoning, blir den avslutande slutsatsen.
