[090531] Musikaliskt kärleksdrama efter William Shakespeare
GöteborgsOperan premiär 2009-05-29¨
Dirigent / Kreatör / Iscensättning: Bjorn Dobbelaere
Koreografi: Gunilla Olsson Karlsson
Scenografi/ Kostymdesign: Elisabeth Åström
Ljusdesign. Niklas Westlund Elfvengren
Projektioner / Ljuddesign: Jarl Laakso
I rollerna: Peter Johansson, Eva lotta Ohlsson, Alexander Lycke, Peter Martinsson, Anna Werner, Sven Törnell, Hanna Brehmer, Malena Tuvung m.fl.
Berättare: Per Myrberg
GötborgsOperans kör och orkester.
En rik och generös iscensättning för oss runt i Romeos och Julias värld, den unga kärleken som slutar olyckligt på grund av föräldrarnas motstånd. Historian har rört publiken till tårar i minst 400 år. Shakespeare skrev sin pjäs 1595, och den har sedan dess fått ge stoff till filmer och musikaler och baletter.
Det är ur denna yppiga rabatt som Bjorn Dobbelaer plockat sin bukett som berättar tragedin i toner. Han har blandat klassisk musik med modern, filmmusik med musikal och inte dragit sig föt att citeraSången till månen av Dvorak och avsluta med kärleksdöden ur Wagners Tristan och Isolde.
Idén tål att diskuteras. Älskare av opera kan stötas av populärmusiken och vänner av populärmusik av den klassisk musiken? Jag kommer att tänka på anekdoten om den vackra skådespelerskan som sa till Bernhard Shaw ”Vi borde ha ett barn tillsammans, mitt utseende och er intelligens”, vartill Shaw svarade”Men tänk om det blir tvärtom?”
Det är med andra ord inte säkert att försöket att tillfredsställa de motsatta smakriktningarna blir en succé. Den vackra fabeln om den unga kärleken och de oförstående vuxna försvinner bland de många exemplen ur den moderna musikhistorien trots Per Myrbergs väl lästa citat ur Shakspeares pjäs. Bristen på sammanhang skapar avstånd till skeendet, engagemanget uteblir.
Med det skrivna i minne vill jag säja att jag blev rörd av Eva-Lotta Ohlssons uttrycksfulla sång. Peter Johansson satsade mer på kraft och man kände att hans bild av kärleken hörde hemma i musikalens värld.
Gunilla Olsson Karlsson som gjorde en sådan fantastisk koreografi till Cats hade inte lyckats med Romeo och Julia. Prokofjevs hårda musik svär direkt mot de slöjklädda dansöser som hon ställt på scenen. Jag kanske har missuppfattat henne fullständigt. Månne det handlar om korreografisk ironi? Över min horisont i så fall.
GöteborgsOperans Romeo & Julia är att betrakta som en konsert med scenografi,. Ett ambitiöst projekt som gör en nyfiken på det som vi inte får se. Hurdan är egentligen Gounods opera? Camilla Lundberg karaktäriserar den i programmet som en ”melodisk hit med omedelbar intrnationell slagkraft. Vore den inte värt ett försök med de resurser som GöteborgsOperan i kväll visar sig ha till sitt förfogande i så rik mängd att undersöka om det finns en värld utanför Faust?
/Åke S Pettersson
