[090526] Det det skall genast slås fast, den[boken] (kojor) [Kojor] handlar inte om kojor ändå [ändock], men beträffar trädhus däremot nog, inte trähus fastän av trä, alltid i träd uttryckligen det.
Bekant nog byggs kojor på burklös mark, i Finland av kvistar främst, i Sverige även av byggmaterial, trädhus däremot av bråte man kommer över i grovgrenade pluplusch, äh trädhus däremot av bråte i grovgrenade pluplusch man kommit över, äh trädhus däremot i grovgrenta pluplusch man kommer över om bråte bland, äh trädhus av bråte man kommer över till grovgrenade pluplusch:ar för, för trädhus, för vad? Några meter oppåt himlen.
Det har aldrig varit lätt att bygga trädhus, eller är aldrig lätt att skriva om dem, och oftast är de onödiga, man vistas ändå just aldrig där ändå sedan, liksom folk ogärna läser om trädhus, eller kanské kan ske, roligast just när man gör dem eller skriver, och smärtsammast måhända för den familjefar som stundom bemödat sig göra en som barnet aldrig vill ha, alltid av bråte man kommer över därom all skillnad, eller av bråte man blivit över med, äh av bråte man måhända blivit med, men för all tydlighetsskull, bråte kom man inte över i trädet utan byggde på, eller byggde i. Nu vet vi i varje fall skillnaden på det hela, inte sant.
Patrik Hörberg gör nostalgiens smärta om en resa sig tillbaka som pojkspolingen när han ännu var anspråkslös expert i tiden på att bygga idéligen idel olika fler ny och annorlunda trädhus och ibland s.k. A-kojor som inte är på träd men på substitutpluplusch vilka var på bockar resta som varit stulna från byggen (även om han säger på lån) (såsom medelst A-kojorna i en mindre skild avdelning av boken, förvissa skiljer Hörberg på koja och trädhus ändå). Äh, nu strandade vi åter på den där betydelsen. Men han har dock valt att inte skriva sin nostalgie, han har hela alstret frånsett ett slutord fullt med blott ritningar i tusch och uttjänt tusch, i om minnets anfrätningar om hur han kunde tänkas byggt dem, och kanské framför allt önskat bygga sina trädhus finare.
Hörberg är fri konstnär för övrigt, även debuterat som författare med en konstig bok ”Boken”, och han har valt att rita sina trädhus med frimodig fantasi. I många fall är de väldigt roliga byggen. Man anställer, eller anlitar honom knappast som arkitekt eller byggmästare på basen av sin merit ”Kojor”, fastän vem vet, en kreativ arkitekt måste vara ändå eftertraktad, än det här [boken] (kojor) [Kojor] déjà vu är en fin liten volym att öppna och kika i, och att fantasiera kring, försätta sig själv till den trädhusbyggare man nog någon gång fordom varit eller blir rent av, som mången i sitt förflutna det, och mången kanske ännu skulle kunna, söka sig själv i kojandet, tänka ut sitt himla trädhus man alltid önskat sig bättre än det man själv gjorde förmådd, även om det var lite så &:så, ju sämre trädhus man byggde, det var det finaste känslans, roligaste, när man blev lite skickligare var det inte så kul mera.
Mitt finaste trädhus gjorde jag på båttrallar jag plockade på udden innan folk kom på våren och sjösatte sina motorbåtar och roddbåtar (innan glasfibervansinnet så helt), men så kom de jävlarna allt på det hela, var trallarna fanns och rev ner mitt trädhus och var sura att jag målat trallarna blå och röda på två meters höjd. Till yttermera visso: en motiverad bok, som öppnar tankar utan att man läser text, förutan ser på bilderna. Den (kojor) [Kojor] [boken) som även är fint formgiven av Henrik Cloodt.
