[090525] En examensföreställning på Masthuggsteatern, 23 och 24 maj 2009
Idé, komposition, framförande: Anna Engberg
Ljusdesign och ljusteknik: Fredrik Glahns
Ljudteknik och prologljud: Fredrik Liberg
Produktion, ljudinspelning och affisch:Petter Seander
Masthuggsteatern fortsätter att stå värd för interessanta debutprojekt där teatrala försöksballonger släpps upp. I helgen var det dags för en examensföreställning av Anna Engberg från Högskolan för scen och musik därhon enligt programmet ”både pedagogiskt och konstnärligt fördjupa sig i rörelseämnett och arbetat främst gränsöverskridande med scenkonst”.
MÖTE!!! ska visa vart dessa studier fört henne. Hon inleder i en röd soffa med en partner som befinner sig utanför scenen och som hon inledningvis samtalar med, ett möte som så småningom övergår i handgripligheter. En violoncell spelar också med. Jag hade från tid till annan svårt att förstå instrumentets roll i föreställningen. Ibland var det en motspelare, ibland ett alter ego som deltog i Anna Engbergs smidiga dansrörelser.
Så småningom övergick beättelsen till att handla om ett sammanträde, ett sånt som ju också kallas ”möte”. Engberg spelade de olika deltagarna i mötet, komiska miniatyrer som ingav mig känslan att det nog är som komiker hon ska gå vidare. Ljuva liljor finns det gott om i balettrabatten medan äkta clowner är lätt räknade.
Sedan tänker jag på hur utslagsgivande dessa enmansföreställningar egentligen är? Teater har ända sedan konstartens uppstod i det gamla Grekland inneburit ett samspel mellan minst två människor, ett ”möte”. Att berätta om dessa är teaterns uppgift, försvaret för dess existens.
/Åke S Pettersson
Anna Engbergs examensföreställning består av rapsodiska scener där skådespelerskan ensam spelar alla roller i en scenografi som består av en röd Ikea-soffa med skrynkligt överdrag, en blänkande cello, ett bord och några stolar. Hon blandar mim, dans och talad teater.
Roligast är det när hon framför en rad muntert elaka kvinnoparodier. Det handlar om ett möte på en arbetsplats, där en virrig chef, en känslosvallande entreprenör och en pessimistisk gammal knytblusdam, som bara vill gå ut och röka, utför sina solonummer och varken når fram till varandra eller till den tigande cellon som sitter med på en stol.
Övriga scener är mer dunkla. Det är ett evigt kavande i soffan, vädjanden till osynliga motspelare, desperation, viftande armar, spagat, barnslig gråt, tonårsparodi, spela full o s v. Då känns det tydligt att vi är tillbaka i teaterverkstaden, där den unga skådespelerskan ägnar sig åt att i ensamhet utföra en samling självpåhittade övningar för att träna upp sin yrkesskicklighet.. Till glädje och gagn för sig själv och kanske också, på längre sikt, för publiken.
/Kajsa Öberg Lindsten
