[090518] En fråga jag anser närmast omöjlig att komma ifrån när man ägnar sig åt kultur och konst – och då inte enbart som kritiker – är varför man inte gillar boken, filmen, musiken, dansen, et cetera. Beror det på min egen oförmåga eller är verket undermåligt på något vis? Jag tänker nu göra ett försök att frångå en princip jag har. Principen som säger att jag (man?) inte kan eller bör kritisera sådant man inte förstår eller kan ta åt sig.
Då och då händer det att jag exempelvis läser något och att detta något inte kommer in i mitt ”system”, när det jag läser inte träffar någon enda punkt eller del av kroppen. När boken helt enkelt inte berör mig känslomässigt, stimulerar mitt intellekt eller kittlar mig konstnärligt, det enda den möjligen gör är att irritera mig (men ibland inte ens det). Varför irriterar den mig? Antagligen för att den får mig att känna mig dum och obildad, otillräcklig. Förr pliktläste jag mig igenom knepigheterna, medan jag nu för tiden ger en bok cirka hundra sidor innan jag lägger den åt sidan. Men när jag påtagit mig uppgiften att skriva en recension, vad gör jag då?
Boken jag tragglat mig igenom är en roman av den tjugofyraåriga debutanten Lidija Praizovic, med den snygga och spännande titeln: Spegelboken Porträtt av konstnärinnan som ung. Berättelser ur dockskåpet. Jag inbillar mig att jag åtminstone skapligt greppar ramhandlingen; mor och dotter flyr något av krigen i det som för inte särskilt länge sedan hette Jugoslavien. De kommer till Sverige och försöker finna sig till rätta. Dottern kämpar med sin identitet, dels den sexuella, dels den som ”invandrare”, men också med separationen från modern, med att bli vuxen. Men sedan blir det värre. Vad som händer, var de befinner sig, hur de känner eller reagerar svävar för min del in och ut i ett hallucinatoriskt eller surrealistiskt eller möjligen absurdistiskt töcken. Jag har inga verktyg att kodifiera Praizovics poetiska text, och då står man där och känner sig dum som en skyffel. Samtidigt anar jag ju att berättelsen borde vara känslomässigt drabbande. Varför blir den då inte det?
Jag ser romanen som ett experiment. Därför blir det för mig tydligt att det inte enbart är jag och dottern som kämpar, i minst lika hög grad verkar författaren själv kämpa, kanske inte så mycket med berättelsen utan i första hand med språket. Praizovic vill berätta på ett nytt sätt, med ett okonventionellt språk, men slår stundvis rent av knut på sig själv med sitt (över?)begåvade ordsvämmeri. Hon vill utvidga berättelsen, och då räcker det vanliga sättet att skriva inte till. Men varför då inte ta steget fullt ut, till ren poesi, med dikter? Men å andra sidan är det precis vad författaren gör. De sista dryga tjugo sidorna är ännu mer åt det poetiska, men inte heller det hjälper mig. Hör de ens till berättelsen, frågar jag mig.
Visst finns där stycken jag kan ta åt mig. En snygg passage är när Lara, som dottern heter, förälskar sig i Henok. Men varför det är skrivet ytterligare en gång begriper jag inte. Ett annat läckert avsnitt handlar om hur modern varit den genomgående tryggheten i Laras liv, skrivet som en humoristisk och kärleksfull hyllning till dennas lår. Men varför så långt, så utdraget?
Jag frågar mig om man kan tolka det jag upplever som ordsvammel som ett sätt för dottern att hålla jobbiga känslor och händelser ifrån sig, och om det är faktiska situationer som beskrivs genom en ung tjej som inte förmår hantera verkligheten. Eller är det hela roligt, och jag en torrboll utan humor?
Ja, jag vet sannerligen inte. Inte heller har jag ett klart svar på frågan om min oförmåga kontra verkets eventuella undermålighet – även om jag anar vart hän det lutar. Vid liknande tillfällen händer det att jag läser om boken och genom det i bästa fall fyller igen de luckor som hänger fritt i luften. Men när det gäller Spegelboken har jag för lite att haka tag i för att känna någon mening med det. Jag får helt enkelt önska er andra en bättre lycka!
