[090512] av Anton Tjechov
1,2,3 Schtunk. gästspelar på Pusterviksteatern 8-9 /5 samt 21-23/5 2009
Scenografi och ljus: Charlie Åström
Kostym: Christine Åström
Teknik: Thomas Påhlsson
På scenen: Lasse Beischer, Josefine Andersson, Henri Kokko, Marie Simonsson.
Teater Halland kallade de sig när de först dök upp med sina röda clownnäsor, en vitaliserande överraskning i teaterlivet, och försökte spela Hamlet utan att komma mycket längre än till första aktens första scen. Sedan har vi sett dem ta itu med andra pjäser enligt samma modell: komisk improvisation i mycket nära samarbete med en tacksam publik.
Nu har ju nyhetens behag för länge sedan givit plats för eftertankens blekhet. Det är fortfarande roligt och det är säkert många i publiken som är regelbundna afficiandos, finsmakare inställda på att bevista årets teatrala misshandel,men det var väl inte enbart föreställningens tretimmarslängd som gjorde att bänkarna i Pusterviks salong kändes hårda och obekväma?
Clownerna är duktiga men spåren som hjulen löper i är också väl inkörda. Formen ställer krav på de pjäser som ska framföras. Shakespeare är evigt oförstörbar och det gick bra med Godot, dramatik som är väl känd och tacksam att tillreda och servera enligt pajaseriets recept. Lite svårare är det med Tjechovs Onkel Vanja, som man inte kan förutsätta ska vara så bekant för publiken. I och för sig spelades dettta mästerverk i en magnifik föreställning av TV-teatern, men det börjar bli några år sedan. Och Stadssteatern gav stycket år 2000 under namnet Morbror Janne. Till Schtunks försvar ska emellertid säjas att salongen var fylld av jublande ungdomar i lördags.
Vart ska Schtunk gå härifrån? Värmlänningarna? JA! Och Strindbergs Dödsdansen borde passa utmärkt att spelas med röda näsor.
/Åke S Pettersson
1,2,3 Schtunk har avknoppat sig från Teater Halland, för att enbart fortsätta med samma sak som tidigare: att utklädda till clowner utföra skämtsamma improvisationer av dramatikens klassiker.
Gruppen inledde sin föreställning av Tjechovs Onkel Vanja med en lång stunds improvisation på temat ”Vi är faktiskt en kommersiell teater”. Det var ganska roligt, inte mer. Och när de sedan skickligt och välinövat börjat skämta med publiken och Tjechovs Onkel Vanja då tänkte jag att det ändå är bra synd att de måste vara så komersiella, och dra land och rike omkring med samma gamla skämt bara för att få fyllda teatersalonger att fnittra. Vore det inte på tiden att någon utomstående regissör vid någon vanlig olönsam teatergrupp eller institutionsteater fångade in dessa roliga, fina skådespelare och tvingade dem att spela på allvar?? Då skulle nog deras ohejdbara rolighet komma till sin rätt igen. Nu tycker jag mest att det känns som om de imiterar sig själva – samma minspel, röster, skämt och mim-trix som i de föreställningar de turnerat med tidigare år. Deras publik har kommit för att få skratta och känna igen sig . Så publiken är nästan självroande. Och inget ont i det – att skratta är ju nyttigt, speciellt i svåra, hårda tider som dessa…
Men det finns ett ännu bättre skratt på teatern – det överrumplande, häpna skrattet över något som berör ända in i hjärteroten och får världen att svaja till. Sådana skratt gav inte kvällen med Onkel Vanja.
Det bästa med föreställningen var ändå de kvaliteter som man inte skrattade högt åt: Henri Kokko som spelade Onkel Vanja själv hade fin utstrålning – han var lågmäld och klumpigt graciös som en deprimerad cirkusbjörn. Maria Simonsson var några sekunder i taget en riktig Tjechovhjältinna – skört stark, drömmande och nattsvart pessimistisk. Och veteranerna Josefine Andersson och Lasse Beischer var som allra bäst när de fick spela mot varandra – med den illmariga fräckheten hos två jämnstarka överlevare.
1 2 3 Schtunk levererar plikttroget just det som publiken förväntar sig att få. Jag hoppas att de återigen skall våga sig på att leverera något annat. För jag övertygad om att de har mycket mer att ge.
/Kajsa Öberg Lindsten
