[090508] ”Banaliteten, när den verkligen lyckas komma till uttryck, är den fullständiga tanken.”
”Jag är en svensk poet som kämpar för att svenska språket ska bli mer spännande och utmanande.”
-UKON, Barndomstolen
”Mitt liv handlar uteslutande om värdighet.
Mitt värde är begränsat.
Det finns en begränsad mängd värde.
Om mitt värde ökar så minskar ditt.”
Så börjar Ukon sin senaste diktsamling och så fortsätter den. Lekfullt och provocerande drar han saker till sin spets. Laborerar med meningar som känns banala och klichéaktiga men som just därför säger mycket om världen och vårt samhälle. Låter olika synsätt motsäga varandra. Till synes osannolika resonemang byggs upp när värdet mellan människor och människor, barn och skor, Sverige och Danmark, de tråkiga och de roliga ställs mot varandra.
Först tänker jag att det kanske mest handlar om en ordlek. Sedan snurrar tankarna igång med hemska insikter om att kanske är det detta vi skolas in i. Äta eller ätas, kämpa sig upp mot toppen eller stanna kvar och trampas på, det finns ingen rikedom om det inte finns fattiga, arbetssystemet bygger på att det finns arbetslöshet, det är värdefullare för tidningarna att skriva om glamorösa kändisar än om Rut som har det fint på ålderdomshemmet. Det är en fruktansvärd tanke. Jag vill inte ha med den att göra, men kan inte låta bli att tänka den. Kanske ligger Ukons resonemang inte helt utanför verkligheten?
Den första delen av boken, ”värdetautologin”, är som en domstol över livet. Vad och vem är tillräckligt värdefull, vad och vem är det inte? Ukons diktrader bedömer hårt, självklart och utan kompromisser, med korta exakta meningar. Som i barnlekar, som i en barndom, som i en barndomstol.
Kärleken till ord och skrivande lyser genom hela den tunna boken. Meningar förändras med små penseldrag och får känslorna i mig att kastas åt alla håll.
”Jag går och ställer mig utanför psykkliniken och gråter.
Sedan ställer jag mig utanför öron-näsa-halskliniken och gråter.
Sedan ställer jag mig utanför handikappomsorgen och gråter.
Sedan ställer jag mig utanför Systembolaget och gråter.
Sedan ställer jag mig utanför Ullevi och gråter.
Sedan ställer jag mig utanför överförmyndarenheten och gråter.”
Värderingarna av vad jag läser, värderingarna av personerna jag föreställer mig, kommer. Vi är alla människor, men uppfattas kanske inte alltid som lika värdefulla i samhället? Kanske är det vad Ukon vill ha sagt, eller vad jag får ut av bokens första del.
