[090503] Jag känner en ubåtsofficer, som brukar säga att han får ping när han kommer underfund med något som verkar knepigt att begripa eller så svårgenomträngligt för det vardagliga tänkeriet att man måste lägga in en analytisk överväxel för att reda ut vad det handlar om.
Ping är förstås det ljud som sonaren ger ifrån sig när den finner något att eka mot i djupen. Nu har jag försökt få ping på vad det kan vara som Bengt Ohlsson vill säga med sin bok Syster. Jag letar efter en undertext, en utsaga bakom det sagda, en utveckling där en människa förändras så att någonting av vikt också blir sagt om villkoren för människolivet. Jag har svårt att finna något av allt det här.
I Syster finns en stundom mycket vackert och ofta mycket känsligt berättad historia. Bengt Ohlsson har en avundsvärd förmåga att finna precisa bilder, som tillsammans med hans sätt att uppehålla sig i situationer och belysa dem från olika håll så att de verkligen blir uttömda på sina episka möjligheter, gör att boken blir njutbar i sina enskildheter men gåtfull när det gäller mening och anknytning till igenkännbara mänskliga och sociala tillstånd och sammanhang. Det finns en inre logisk följd, där en flicka som heter Miriam försvinner och hennes syster Marjorie får bo hos en faster medan sökandet och saknaden uppehåller hennes föräldrar. Fastern berättar gärna om händelser ur sitt liv och ibland sagor eller mystifierande historier som svävar mellan saga och liv.
Så småningom kommer Marjories föräldrar för att hämta henne, och på ett sätt som känns väldigt misslyckat och otillfredsställande när det gäller att knyta ihop berättelsen ska också Miriam komma tillbaka. Det här förloppet är inte på något sätt spänningsladdat, det är inte så Bengt Ohlsson skriver. Om man vill schematiskt karakterisera litterära motpoler kan man ställa den starka och handlingsdrivna berättelsen på ena ytterkanten och den stämningsladdade och känslonära på den andra.
Ska man gräva upp exempel ur litteraturhistorien så kan man väl dra till med å ena sidan Zola och å den andra Proust. Bengt Ohlsson befinner sig då på Proustkanten. Det är ju inte fel, men när inte stillaståendet och utforskandet av sinnesförnimmelsernas påverkan på känslor och minnen känns så verklighetsnära att man som läsare grips av den insikt eller får den association väckt som bör vara omedelbar och otvetydig så är det lätt hänt att man börjar önska sig snabbare ryck och en tydligare framåtrörelse.
I sin hittills bästa bok, Gregorius, har Bengt Ohlsson verkligen en stark berättelse i botten. Den fick han med när han lånade händelseförloppet från Hjalmar Söderbergs Doktor Glas. I den oerhört välgjorda omgestaltningen av pastor Gregorius, hur han upplever sin hustrus motvilja mot honom och hur han litar på Glas som ska mörda honom, kommer Bengt Ohlssons förmåga att skriva känsligt om känslor till sin fulla rätt. Marjorie, som är huvudkaraktären i Syster, förblir diffus, ogripbar. Kanske är det meningen, kanske ska vi hos henne uppleva den hemlighetsfullhet som finns i varje människa, och dit varje människa kan tänkas vilja förlägga den innersta sanningen om sig själv.
Det finns inget geografiskt eller tidsmässigt fäste i boken. Någonstans i Nordeuropa, någon gång under efterkrigstiden, men så sent att det finns tv. Definitivt inte 2000-tal. Förutom Marjorie och Miriam finns faster Ilse och kamraten Michel. Det finns en polis, manlig, som heter Schneider, och en, kvinnlig, som heter Connie. Det finns väl i denna särskilda form av anonymisering en önskan att ge berättelsen en utsträckt räckvidd, en allmängiltighet. Risken med detta är att anonymiteten får motsatt effekt, texten blir alltför vänd inåt, mot sig själv, och lämnar läsaren utanför och oberörd.
Någon gång kommer säkert någon att skriva en avhandling om Bengt Ohlssons författarskap. Jag gissar att det då kommer att handla mycket om stil, och särskilt förmågan att skapa bilder i språket som är både träffsäkra och överraskande: ”Sen tog skogen slut och himlen öppnade sig över dem, och den var flammande grå. Det föll ett egendomligt regn. Det var som att doppa ansiktet i ett moln.”
Det har gått någon vecka sedan Syster kom ut, och den har alltså redan recenserats och värderats på andra håll. Recensenterna är inte eniga, i Göteborgs-Posten och Dagens Nyheter (där Bengt Ohlsson själv skriver) är Johan Dahlbäck och Malte Persson svala i sina omdömen, I Expressen är Jesper Högström hänförd, närmast devot, i sin hyllning, medan Caj Lundgren i Svenska Dagbladet är översvallande entusiastisk och utnämner Bengt Ohlsson till den främste författaren i sin generation. Man kan ju notera att Bengt Ohlsson är generationskamrat med t ex Lotta Lotass och Carl-Johan Vallgren…
Jag ansluter mig alltså till de mer reserverade, men för all del, läs gärna boken och kolla själva!
